I hela gamla testamentet använder Gud Israels folks öden som en beskrivning av det genom Jesus kommande gudsriket. Men det är också uppenbart, att Gud använder också Israels folks senare öden som en beskrivning av den andliga världen, denna gång inte av gudsriket utan av det sätt på vilket det redan grundade gudsriket tar form i våra hjärtan.
När Jesus genom sin död och uppståndelse hade grundat sitt rike och farit upp till himmelen vände Gud historiens blad till en helt ny sida och en ny början. Han lät Israels land occuperas av främmande folk och lät det förbli så under cirka 2000 år. De två tusen åren är en bild av vår andliga situation, då vi med håg och sinne befinner oss utanför Guds rike. Tal med nollor betyder i bibelns talspråk något fullkomligt, helt och totalt och talet 2 anger att det är fråga om sanning.
Och sanningen är den, att vi alla av naturen irrar rotlöst omkring i världen i våra egna köttsliga och världsliga tankar utan den blekaste aning om ett Guds rike. Det krävs ett ingripande utifrån, för att vi ska se Guds rike och komma in i det. Gud själv måste ge oss riket och plantera oss ditin. Så skedde med Israels folk: Gud gav dem ett land, inte genom något deras eget krigståg utan genom Förenta Nationernas resolution.
Ingen kunde ana, att något sådant kunde hända. Israel var som nation för länge sedan dödförklarad. Så är det också med oss var och en innan Gud sänder sin Ande i våra hjärtan med evangeliet. Men då bara finner vi plötsligt att vi har fått en ny och andlig syn. Jesus beskriver detta med orden: "Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden." Joh. 3:8.
Likasom huvudstaden Jerusalem en tid var delad, så att Israels folk och araberna administrerade var sin del, så är också våra hjärtan delade mellan Gud och mammon innan endera av dem får övertaget. Visserligen kommer det ändå alltid att finnas gudsfientliga element i den troendes hjärta, vi kallar det köttslighet och arvsynd och benägenhet till synd, men i tro på evangeliet har det nya livet övertaget i den troendes hjärta.
Staten Israel har efter sin tillblivelse aldrig haft fred med sina grannar. Så har inte heller de på Kristus sant troende fred med de icke troende. Redan i början av troslivet anfaller fienderna i avsikt att ta död på det nyfödda gudslivet. Världsandan i masskopi med djävulen och den troendes eget kött anser att det nya gudslivet inkräktar på deras domäner. Och det kan inte förnekas att det gör så. Men likasom Israels folk redan för två tusen år sedan bodde i sitt land, så var också vi människor ursprungligen skapade in i ett heligt och rent förhållande till Skaparen. Och sedan Kristus har återställt detta goda förhållande, undertrycker den troendes gudsliv de gudsfientliga elementen. D v s Gud återtar genom sitt ord kontrollen i den troende över det som en gång var hans.
För palestinierna är Israel en inkräktare och fiende, som de aldrig kan acceptera. Det har gjorts otaliga försök av världens visa och mäktiga att överbrygga och minska motsättningarna mellan Israel och dess grannar. Så gör man också i den andliga världen, åtminstone gör man sken av att göra så. Den liberala majoriteten i kyrkan med dess ledning vill bygga enighet genom att tvinga de bibeltrogna till eftergifter - utan att förstå att de bibeltrogna inte har frihet att ge avkall på det som är skrivet, det må sen vara Jesu egna ord eller apostlarnas. De liberala gör inte heller avkall på sin egen ståndpunkt, trots att de håller före, att det bara är fråga om olika tolkningar av bibelordet. Man talar gärna om att acceptera oliktänkande inom kyrkan, men gör undantag angående de bibeltrogna. Dem kan man inte tolerera.
Israeliterna blir ständigt påminda om sin sårbarhet genom fientligt sinnade människor både inom deras landområde och i närheten. Så är det också för varje sant kristen. Det egna köttet är en ständigt irriterande fiende, som ideligen får oss på fall. Det är så bestämt av Gud, för att vi ska hållas i hälsosam ödmjukhet och inte förhäva oss för det att vi för Kristi skull får kallas den Högstes barn och vänner.
Nu har denna fiendskap mellan Israel och araberna trots alla medlingsförsök pågått redan en längre tid utan förändring. Så kommer det att vara också i den kristnes liv. Fiendskapen mellan å ena sidan köttet, världen och djävulen och å andra sidan den kristnes gudsliv i tro på Kristus kommer att fortgå med oförminskad intensitet jordelivet ut. Om det nu är Guds avsikt att fortsättningsvis låta Israels situation vara en bild av motsvarande andliga skeende, då är alla politiska jämkningsförsök dömda att misslyckas. Fiendskapen kommer då att bestå intill tidens slut i analogi med den kristnes andliga liv.