Jesu bergspredikan

Kort förklaring

 I bergspredikan presenterar Jesus sitt himmelrike - de saligas rike. Han börjar med att precisera vilka de saliga är och vad som gör dem saliga.

 Matt. 5:3. Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket.

Här är inte fråga om fattigdom i anden i jordisk bemärkelse utan det gäller människans personliga relation till Gud. Insikten om egen fattigdom har ingen människa av sig själv, utan den är en gåva från Gud. Han åstadkommer den med sin Ande och sitt Ord hos dem han själv behagar ge den åt.

Alla människor är fattiga i den bemärkelsen att de är syndare och saknar rättfärdighet inför Gud. (Rom. 3:10) Men tillägget ”i anden” anger att det är fråga om vad man själv menar sig vara, vilka egna förtjänster man anser sig ha inför Gud. Farisèn i templet menade sig vara rik på goda gärningar. Luk. 18:10 f. Publikanen däremot insåg att han saknade sådana. Han slog sig för sitt bröst och ropade: ”Gud, förbarma dig över mig syndare!"

De i anden fattigas salighet består inte i en känsla utan i att himmelriket tillhör dem. Under jordelivet känner de ofta inte av saligheten utan känner fastmer sorg över sitt av synd fördärvade andliga tillstånd. Men förr eller senare väntar dem himmelrikets glädje i ostörd salighet. Därför är de saliga också under känslan av fattigdom.

 

4. Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade.

Den sorg som Jesus avser är inte en sorg på grund av något som vi har förlorat här i världen utan en sorg över synden, som hotar att skilja oss från gemenskapen med vår himmelske Far. Av naturen sörjer ingen människa över synder begångna mot Gud, eftersom alla föds till världen utan sann gudsfruktan. Gud åstadkommer syndasorgen med sin Ande och sitt Ord.

Eftersom Gud själv har verkat syndasorgen genom sin Ande och sitt ord står han också bakom sitt löfte om tröst. Sorgen över synden kan vara ytligare eller djupare, men i vardera fallet gäller löftet om tröst. Och trösten är så stor, att den uppväger syndasorgen mångfaldigt. Trösten består av syndernas förlåtelse på grund av Kristi försoningsgärning och Guds nåd och godkännande för Kristi skull.

 

5. Saliga är de ödmjuka, för de ska ärva jorden.

Här är det fråga om en ödmjukhet i förhållande till Gud och hans ord, en ödmjukhet som underkastar sig Guds vilja och hans Andes ledning. Ingen har en sådan ödmjukhet av sig själv, utan Gud åstadkommer den med sitt Ord och sin Ande. Eftersom den sanna ödmjukheten inte kan ge avkall på troheten mot Guds Ord, kommer den i konflikt med världens syn på ödmjukhet. Världen kräver kompromissvilja gentemot falsk lära. Därför anser världen att de sant ödmjuka är halsstarriga, egensinniga och högmodiga.

Ödmjukheten inför Gud och hans Ande och ord för med sig delaktighet i Guds Andes kraft och därmed också makt över världen. De sant ödmjuka regerar nu efter Jesu uppståndelse och den helige Andes utgivande som kungar över världen - dels via predikan av Guds ord, som dömer över människohjärtats uppsåt och tankar (Hebr. 4:12) och dels genom deras böner, som den Allsmäktige besvarar.

Det skulle inte ha legat någon salighet i att få regera över världen om det inte hade skett med evangeliets makt. Evangeliet är nämligen ett himmelskt glädjebudskap, och budskapets framförare får dela mottagarens glädje. Makten består i att evangeliet ger evigt liv och salighet åt dem som tror det - men de som inte tror det går förlorade. Joh. 3:18.

 

6. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.

Här är fråga om själens hunger och törst efter den rättfärdighet som Guds lag kräver. Ingen människa har en sådan hunger efter rättfärdighet, men Gud ger den genom sin Ande och sitt Ord. Behovet och längtan efter rättfärdighet kommer sig av insikten om egen syndfullhet och av den dagliga erfarenheten av ofullkomlighet och till korta kommanden. Vi talar om syndakännedom. Synd är att handla mot Guds vilja, och syndafall stör därför vår gudsrelation.

Guds relation till oss påverkas visserligen inte av våra syndafall, eftersom den är återställd av Kristus genom att han sonade våra synder med sitt blod och sin död. Men vårt samvete betungas av synden tills den blir utstruken från samvetet med förlåtelsens budskap. Den mat som stillar hungern och törsten efter rättfärdighet är Guds nåd i Kristus. Saligheten ligger i det att Guds nåd i Kristus väger tusenfalt tyngre än den hunger och törst efter rättfärdighet som syndaren plågas av.

 

7. Saliga är de barmhärtiga, för de ska få barmhärtighet.

Ingen människa är av sig själv barmhärtig. Rom. 3:12. Men de som tror evangelium om Guds nåd i Kristus äger i Kristus hans fullkomlighet inklsive barmhärtigheten. Med tron och lydnaden för evangeliet följer ett barmhärtigt sinne på samma sätt som kärleken enligt 1 Joh. 4:19: Vi älskar därför att han först har älskat oss. Budskapet om Kristi barmhärtighet föder barmhärtighet hos den som tar emot det och behåller det.

Barmhärtigheten består i det som beskrivs i Matt. 12:20: Ett brutet strå ska han inte krossa och en rykande veke ska han inte släcka. D v s en på grund av sina synder redan förkrossad människa ska inte fördömas utan bevisas barmhärtighet och en vars hopp om nåd hos Gud sviktar ska inte lämnas i sin bedrövelse utan delges evangelium om nåden i Kristus.

Barmhärtigheten gäller alltså gentemot dem som är i behov av den, de i anden fattiga, de som sörjer över sina synder, de som hungrar och törstar o s v. Det är för övrigt samma mottagare av barmhärtighet det är fråga om i Matt. 25, där människorna skiljs åt utgående från vilka de har visat barmhärtighet mot, nämligen mot de andligen hungriga, törstiga, nakna och fängslade.

Det är inte våra egna barmhärtighetsförsök som belönas med barmhärtighet. Det är tvärtom så, att Gud har lagt sin barmhärtighet i oss genom sin Ande och sitt ord. På grund av den känner han igen oss som sina barn och öser över oss all sin gudomliga barmhärtighet genom Jesus Kristus.

 

8. Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud.

Sedan syndafallets dag är ingen människa av sig själv renhjärtad. (Matt. 15:19. Jer. 17:9) Men Gud ger genom sitt Ord och sin Ande ett nytt och rent hjärta åt vem han behagar. Den renhjärtade känns igen på att han erkänner sin synd och tar emot Guds nåd som ren nåd. Den däremot som tillika med Guds nåd räknar med någon egen andlig förtjänst ifråga om sin frälsning och salighet är inte renhjärtad. Sådana inbillade förtjänster är t ex egen andlighet, god vilja och tro. Man brukar tala om synergism, vilket betyder egen medverkan ifråga om frälsningen. Man ger inte Gud hela äran av frälsningen utan förbehåller sig själv någon liten förtjänst. Publikanen i temlet är ett exempel på en renhjärtad människa.
Genom att erkänna sin synd får man se Gud d v s se honom som barmhärtig och förlåtande, sådan som han visar sig i Jesus Kristus. Jesus är nämligen Guds ansikte. Jesus säger: ”Den som har sett mig, han har sett Fadern.” Joh. 14:9.

 

9. Saliga är de som skapar frid, för de ska kallas Guds barn.

Här talar Jesus inte om frid eller fred i världen. Han sa om sig själv: "Tro inte att jag har komit för att skapa fred på jorden." Matt. 10:34. Den frid som han avser här är densamma, som han nämner till sina lärjungar: "Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger." Joh. 14:27. Jesu frid är den frid som en av sin synd anfäktad människa får i sitt hjärta, när man förkunnar åt henne den fred som Kristus åstadkom mellan Gud och människor genom sin offergärning. Detta är samma frid, vars kommande i världen änglarna kungjorde för herdarna på Betlehems ängar. De som skapar en sådan frid i människors hjärtan är alltså de som förkunnar frälsningen i Kristus. Dessa budbärare kallas Guds barn, därför att de är födda av Gud och är hans sändebud i världen. Det är saligt att vara Guds barn och vara anförtrodd en sådan uppgift av honom.

 

10. Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, för dem tillhör himmelriket.

Här är fråga om rättfärdigheten inför Gud, den som Kristus har förvärvat åt världen och som förkunnas i evangelium. Förkunnelsen om rättfärdigheten i Kristus irriterar världen, därför att den samtidigt är en förkunnelse om människornas synder, så svåra synder, att Guds Son måste dö för att gottgöra dem i mäniskornas ställe. Rättfärdigheten i Kristus utesluter dessutom all mänsklig möjlighet att själv göra sig rättfärdig inför Gud, vilket världen försöker. För det tredje utgör evangeliförkunnelsen en dom över alla som inte tror den.

Förföljelsen gör ingen salig, men den är ett tecken på att den som blir förföljd för rättfärdighetens skull själv åtnjuter rättfärdigheten i Kristus genom tron, vilket är detsamma som att äga himmelens rike i sitt hjärta. Och det är salighet.

 

11. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull.

Här räknar Jesus in sina lärjungar bland de saliga. De kommer att få uppbära spott och spe från världens sida på grund av sin tro på Jesus. ’För Jesu skull’ är detsamma som ’för rättfärdighetens skull’ d v s för den läras skull som de förkunnar. Se förklaringen till vers 10.

Kristi himmelrike består av människor med ovannämnda kännetecken. De är saliga genom att de är Guds barn, födda av honom in i himmelriket, där de får sin själs behov fyllda av Guds gåvor i Kristus. Det nya livets och de saligas kännetecken är således
- insikt om egen fattigdom inför Gud,
- sorg över synden, eftersom synd är olydnad mot Gud,
- sann ödmjukhet inför Gud och hans Ord,
- hunger och törst efter rättfärdighet d v s efter syndernas förlåtelse,
- barmhärtighet mot både sig själv och andra som plågas i samvetet av sin synd mot Gud,
- ett rent hjärta, som erkänner sin synd och söker Guds nåd,
- en vilja att förmedla Kristi frid genom evangelium,
- förföljda av världen.

 

12. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.

Lönen är inte en lön för utfört arbete i jordisk mening utan en nådelön som uppväger och vida överträffar bedrövelserna för evangeliets skull. Paulus skriver: Jag menar, att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och ska bli vår. Rom. 8:18.


I det följande förklarar Jesus vilka uppgifter dessa saliga har i hans himmelrike.
 

13. Ni är jordens salt.

Saltet betyder egentligen Guds Ord och därmed också Guds Ande. Var och en som är född av Gud genom Ordet och Anden utstrålar detta salt till omgivningen, där de går fram. Jesus uttalade dessa ord till sina lärjungar, och orden är kategoriska. Lärjungarna skulle inte själv göra sig till jordens salt. De var redan ett sådant salt genom det evangelium som Jesus hade talat till dem. Joh.15:3.

Salt hindrar förruttnelse. Ordets och Andens salt tar död på lögnen om människans egen godhet och rättfärdighet. Det bevarar den dystra sanningen om oss själva och den fröjderika sanningen om Guds nåd i Kristus. Detta salt hindrar också Guds barn från att i högmod och självhävdelse fara vilse i allsköns irrläror, vilka tilltalar det mänskliga sinnet. Det bevarar oss också i en hälsosam respekt och ödmjukhet inför Guds ord och vilja. Detta salt är således inte i första hand till för att bromsa ett moraliskt och religiöst tilltagande förfall i allmänhet. Och det fungerar bara där det blir mottaget, men där går det också djupt.

 

Men om saltet mister sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna.

Judafolket hade fått de heliga skrifterna och saltet, gudsuppenbarelsen, och de skulle också själva ha varit 'genomsaltade' av Gudsordet, ifall de hade anammat det. Men de förkastade budskapets egentliga innehåll, sältan, och gjorde sig en egen falsk lära med hjälp av lösryckta stycken från det profetiska budskapet. Deras lära var oduglig i frälsningsavseende. De hade fått saltet men tog bort dess kraft genom sina omtolkningar.

Det finns ingen användbar mellankvalité. Antingen är människan genom evangeliets verkan ett verksamt salt, eller så inte. Det går inte att bättra på ett dåligt salt. Det måste förkastas helt och ersättas med det rena och rätta saltet. Ett bra salt förlorar inte sin sälta. Den som drivs av Guds Ord och Ande är ett fullödigt och verksamt salt, eftersom sältan består av Guds ord.

 

14. Ni är världens ljus. En stad som liggerpå ett berg kan inte döljas.

Också dessa ord är kategoriska. De människor som Guds Ord och Ande har intagit, de avviker från alla andra i ord och gärningar, så att de inte kan gå obemärkta. Det är inte fråga om i vilken mån de själva förmår bekänna sin Herre och hans ord inför världen, utan om att Kristi evangelium har tagit sig rum i deras hjärtan.

Staden på berget är belyst av solen, medan omgivningen ligger i mörker. Staden är redan i sig själv vit, som i sydligare trakter, och när Guds Ord och Ande upplyser den, då är den verkligen synlig. Staden själv gör ingenting till det. Allt beror på om solen lyser på den eller inte. Så är också himmelrikets folk synliga - om de vill det eller inte - då Guds Ords ljus besjälar dem.

 

15. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset.

Ljuset är Guds Ord. Ljusstaken är de som bär ut det i världen. Gud bestämmer själv om sitt Ord, var det ska lysa och vilken ljusstake han använder d v s vem han utväljer till Ordets förkunnare. Och det ligger inte i sändebudets makt att bestämma hur mycket eller hur starkt hans Ord ska lysa. En ljusstake kan varken lyfta eller sänka sig själv och inte heller påverka ljuslågans styrka. Gud styr sitt rike enligt sin egen vilja.

 

16. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.

Dessa ord bör inte misstolkas. De är inte att förstå som en uppmaning till oss att försöka visa prov på egna goda gärningar. Jesus hänvisar till en gudomlig ordning: Det är bestämt att hans lärjungars ljus, evangelium, ska lysa för världen genom deras tro och bekännelse. De goda gärningar som andra människor då kommer att se är inte sådana som lärjungarna själva åstadkommer utan sådana som evangeliet och Guds Ande åstadkommer. ”Detta är Guds verk - inte ert eget, att ni tror på den som han har sänt." Matt. 6:29.

Inte heller ser alla människor dessa goda gärningar omedelbart utan först den dag då Gud besöker dem d.v.s. när de kommer till tro och får en ny och andlig syn. 1 Petr. 2:12. De goda gärningarna består först och främst i tron och bekännelsen av Jesus Kristus som Guds Son och världens Frälsare.

I det följande behandlar Jesus sitt himmelrikes förhållande till Mose lag och judarnas undervisning. 

17. Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.

Jesus stack inte under stol med att han kom med något nytt i förhållande till lagen och profeterna: ”Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike.” Luk. 16:17. Men det nya bestod inte i att han skulle upphäva lagen, utan i att han skulle uppfylla den för oss människor.

 

18. Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå - inte förrän allt har skett.

Lagen som Gud gav oss genom Mose är och förblir alltid ett uttryck för Guds rättfärdighetskrav. Men med orden ”inte förrän allt har skett” antyder Jesus att det genom hans förestående frälsningsverk skulle komma att bli en förändring angående lagen. Så snart han har uppfyllt den för oss och genom sin offerdöd och uppståndelse har grundat sitt nåderike, då skulle lagen mista sin kraft över oss, så att den inte kan fördöma oss. Och detta ”allt” har nu skett.

Den himmel som på grund av lagens krav var tillsluten för oss, den har genom Jesu offergärning ersatts med en öppen nådens himmel. Och jorden som var en syndens boning, har genom Jesu borttagande av synden blivit - i Guds ögon - en plats, ”där rättfärdighet bor”. I stället för att fördöma oss har lagen nu fått i uppgift att avslöja vår synd och driva oss till nåden.

 

19. Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket.

Jesus själv är den ende som håller buden och lär ut dem. Han ensam är stor i himmelriket. Alla andra är syndare som bryter mot buden varje dag. De är minst i himmelriket. Jesus riktar här udden speciellt mot de skriftlärda och fariseerna, som genom sina ’äldstes stadgar’ gjorde budens egentliga och innersta mening om intet och försökte göra det lättare för sig själv. Mark. 7:5 f.

 

20. För jag säger eder: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariséernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.

Den rättfärdighet som de skriftlärda och fariseerna och tillika alla människor kan åstadkomma har ingenting att göra med den rättfärdighet som Gud kräver för att vi ska få vara med i hans himmelrike. Guds rättfärdighetskrav finns sammanfattade i 5 Mos. 6:5. ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.”

Men Gud har inte gett sin lag åt oss i tanke att vi skulle kunna hålla den, utan för att vi skulle förstå att be om förbarmande och ta emot den rättfärdighet som han erbjuder oss genom sin Son.

Den rättfärdighet som ”går långt över de skriftlärdas och fariseernas” kan ingen människa prestera. Jesus åsyftar den rättfärdighet som han själv skulle skaffa fram åt världen. Det var ju därför han hade kommit. Endast i tron på hans gåvorättfärdighet, som ”går långt över de skriftlärdas och fariseernas” kan man komma in i himmelriket.

 

21. Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda, och Den som mördar är skyldig inför domstolen. 2 Mos. 20:13. 5 Mos. 5:17.
22. Jag säger er: Den som blir vred på sin broder är skyldig inför domstolens dom, och den som säger 'idiot' till sin broder är skyldig inför Rådet, och den som säger 'dåre' är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. Ps. 14:1. Ords. 10:23. 1 Joh. 3:11 f., 23.

Naturligtvis följde man en viss skala när det gällde att bedöma vilka förseelser som skulle behandlas vid vilken domstol. Men Jesus tar fram förseelsernas storlek i ljuset av Guds lag. Det femte budet 'Du skall icke mörda' gäller inte bara mord i handling utan också i tanke och tal. I grunden är det fråga om hjärtats inställning till medmänniskan.

 

23. Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig,
24. så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder. Kom sedan och bär fram din gåva. Matt. 6:14. Mark. 11:25.

Lagen fordrar inte bara renhet från ont sinnelag, den fordrar också ett kärleksfullt sinnelag. Fast man inte själv har gjort någon oförrätt eller ens hyser agg mot en annan, men om denne har något emot en, då kräver den sanna kärleken, att man försöker ställa förhållandet till rätta. Man älskar inte Gud i ett rätt tacksamhetssinne i sitt gåvogivande, om man inte älskar sin medmänniska så mycket, att man är mån om ett gott förhållande till denna. Gud och våra medmänniskor hör nämligen samman genom att medmänniskorna är älskade av Gud, och till och med så mycket att han utgav sin Son till deras frälsning.

 

25. Skynda dig att göra upp med din motpart medan du är med honom på vägen. Annars kan han överlämna dig till domaren och domaren till vakten och du sätts i fängelse. Luk. 12:58 f. Ef. 4:26.
26. Jag säger dig sanningen: Du kommer inte ut därifrån förrän du har betalat till sista öret.

Kravet på ett kärleksfullt sinnelag gäller med omedelbar verkan här och nu. Försutten möjlighet till förlikning tyder på bristande kärlek och är ett lagbrott. En oförlikt medmänniska är ett vittne om detta.
Eftersom bristande kärlek till en medmänniska samtidigt är synd mot Gud, befinner vi oss som syndare under Guds dom. Och Gud är obeveklig och kräver betalning ända till sista öret. Men det kan vi aldrig i evighet betala, eftersom vi hopar synd på synd så länge vi finns till på jorden. Samtidigt som Jesus predikade Guds lag i dess skärpa hade han också i åtanke sin egen föresats att betala allt till sista öret för oss genom sitt lidande och sin död.

 

27. Ni har också hört att det är sagt: 'Du ska inte begå äktenskapsbrott'. 2 Mos. 20:14. 5 Mos. 5:18.
28. Jag säger er: Den som ser med begär på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Job. 31:1.

Också detta bud kräver renhet inte bara i gärningen utan också i hjärtat.

 

29. Om nu ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna. Matt. 18:8 f. Mark. 9:43 f.
30. Och om din högra hand förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig! Det är bättre för dig, att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp hamnar i Gehenna.

Gud kräver genom sin lag sådan lydnad, att vi för rättfärdighets skull avstår allt som för oss vilse. Nu är det visserligen inte så att vi människor kan vara rättfärdiga i övrigt frånsett någon förförisk lem. Vi är efter syndafallet helt och hållet onda. Men Jesus vill påvisa allvaret ifråga om att följa Guds lag - i kontrast till de judiska ledarnas lättvindiga omtolkningar av lagen.

Dessa Jesu ord om det högra ögat och den högra handen har, som hans tal ofta har, en andlig sida, som Jesus med avsikt har vävt in i talet. Det öga som kan föra oss till helvetet är inte vårt ena kroppsliga öga utan det är fråga om vår andliga syn. Höger sida är i bibliskt språkbruk den godkända sidan. 'Mitt högra öga' är den andliga syn som jag omfattar och förlitar mig på. Om det nu är så, att min egen syn på de andliga tingen för mig vilse från Guds sanning, är det bättre för mig att ge upp det som jag har byggt upp och söka mig ny syn från bibelordet. Det ska mycket till för att avstå från sin egen övertygelse, ingen gör det frivilligt. Men det kan vara enda möjligheten för att bli frälst. Och för Gud är allt möjligt. Möjligheten finns i Ordet, i vilket Guds Andes kraft är verksam.

Vår högra hand, som kan föra oss till helvetet är inte vår kroppsliga hand. Handen är den som uträttar något, och vår högra hand är det som vi stöder oss på ifråga om vårt eviga väl. Vem har vi som vår högra hand? Är det månne vi själva eller är det Herren Jesus? Hoppas vi på vår egen förmåga ifråga om vår frälsning eller är Herren Jesus vårt hopp?

 

31. Det är sagt: ’Den som skiljer sig från sin hustru ska ge henne skilsmässobrev’.

Jesus besvarar i Matt. 19 en fråga om detta: Det var för att era hjärtan är så hårda som Mose tillät er att skiljas från era hustrur. Men från början var det inte så. Matt. 19:8.
Genom skilsmässobrevet befriade mannen hustrun från skuld ifråga om äktenskapsbrottet och tog skulden på sig själv. Skilsmässobrevet kunde möjligen också ge hustrun ett bättre utgångsläge för hennes fortsatta liv genom att hon med det kunde försvara sig mot anklagelser.

 

32. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än sexuell synd, han blir orsak till att äktenskapsbrott begås med henne.

I ett svar på en fråga om detta i Matt. 19 betonar Jesus först det felaktiga i att överhuvudtaget skilja sig: "Gud skapade människan till man och kvinna. Därför ska en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru. Och de två ska bli ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." Matt. 19:4-6.

Att sexuell synd från hustruns sida ger mannen en orsak till att skilja sig från henne går indirekt tillbaka på 5 Mos. 24:1 f. Men "om han gifter sig med en annan begår han äktenskapsbrott mot henne." Mark. 10:11. Och motsvarande gäller hustrun "om hon skiljer sig och gifter sig med en annan." Mark. 10:12.

 

Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott. Mark. 10:4 f.

Judarna försökte på allt sätt förmildra lagens krav så att de skulle kunna anse sig som rättfärdiga. Jesus vänder sig mot deras sätt att se alltför ytligt också på det sjätte budet. Det går inte att avfärda Guds lag och vilja angående äktenskapet bara med att ge ett skilsmässobrev åt den som man förskjuter.

 

33. Ni har också hört att det är sagt till fäderna: ’Du ska inte svära falskt’, och: ’Du ska hålla din ed inför Herren.’
34. Jag säger er: Ni ska inte svära alls - varken vid himlen, för den är Guds tron,
35. eller vid jorden, för den är pallen för hans fötter, eller vid Jerusalem, för det är den store Kungens stad.
36. Du ska inte heller svära vid ditt huvud, för du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart.
37. Ert ord ska vara ’ja’ eller ’nej’. Allt därutöver kommer från den onde.

Ederna i vår tid är oftast förenklade till ett åberopande av både Gud och djävul till stöd för det sagda. Men det förekommer också att man tanklöst uttryckligen pantsätter sig själv eller sin själ åt djävulen: ’Fan må ta mig om det inte är sant’. Naturligtvis menar man ingenting med det, utan bara vill verka tuff. Och så anar man inte att man redan då är under djävulens våld och styrning. Vi har ingen rätt att svära vid vare sig oss själva eller något annat, eftersom allt är Skaparens egendom och inte ens vi själva är våra egna utan hans, som han dessutom har återlöst från syndens och djävulens våld.
Inte bara i sig själv är svordomarna och ederna syndiga, utan bakom människors svordomar och eder ligger idel egoism och behov av självhävdelse.

 

38. Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. 2 Mos. 21:24. 3Mos. 24:20.
39. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom. Luk. 6:29 f.

De stränga stadgar som Gud gav Mose skulle ge folket kunskap om att Gud är helig och rättfärdig. Men av dessa stadgar framgår inte vilka krav Gud har på hjärtats renhet. Här tar Jesus fram den sidan som utmärkande för de regler som gäller i himmelriket. Moses stadgar gavs som rättesnöre åt folkets överhet att döma efter. Men Jesus talar om hur enskilda människor ska förhålla sig mot andra som gör en illa.

 Himmelrikets folk kämpar med helt andra vapen är världens människor. Himmelrikets barn ska inte förnedra sig till att slå tillbaka på samma köttsliga sätt som världens onda. Vi ska kämpa på himmelrikets nivå, där vi övervinner det onda med det goda. Aposteln Paulus skriver: Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ef. 6:12.

Med uppmaningen att vända också andra kinden till menar Jesus inte att vi ska göra det demonstrativt. Han gjorde det inte själv heller, när han blev slagen. Joh. 18:23. Han menar att det inte finns någon orsak för oss att ta till samma handgripligheter som motparten hur mycket vi än blir misshandlade. Jesus själv blev misshandlad ända till döds utan att han slog tillbaka.

 

40. Om någon vill dra dig inför rätta och ta din tunika, så låt honom få manteln också.

Jesus talar här inte om tjuvar och andra liknande som handlar i lönndom utan koppling till din person, utan han talar om någon som har något emot dig. Mot en sådan bör vi inte kämpa för vår jordiska rätt utan tvärtom se till att få till stånd ett gott förhållande. Hur viktigt och värdefullt det är att ha ett gott förhållande till nästan framgår av Jesu ord enligt Matt. 5:24 f. Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder. Kom sedan och bär fram din gåva. Skynda dig att göra upp med din motpart medan du är med honom på vägen.

 

41. Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två med honom.

Här är det också någon som har anspråk på dig personligen. Och här gäller samma sak, att ett gott förhållande väger mer än vad vi eventuellt förlorar jordiskt sett. Det spelar ingen roll hur mycket de onda berövar himmelrikets barn på deras jordiska ägodelar eller krafter. Guds folk äger ändå hela världen och himmelens rike genom Jesus Kristus. Matt. 5:5,3.

 

42. Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.

Himmelrikets barn ska vara lyhörda gentemot nödställdas behov och inte låta sig hindras av sitt gamla egoistiskt beräknande sinne. En hänvisning till samhällets eventuella miniminormer för fattighjälp räcker inte för att vända sig bort från den som ber om hjälp.

 

43. Ni har hört, att det är sagt: ’Du ska älska din nästa och hata din fiende’.

I GT:s språkbruk var 'nästan' lika med israeliter och var i vidare bemärkelse ett uttryck för dem som ville väl (3 Mos. 19:16-18) - i motsats till hednafolken omkring dem, som de var i strid med. 5 Mos. 23:3,4.
När Jesus använder ordet 'nästa' i berättelsen om den barmhärtige Samariten, Luk. 10:36,37, gör han det med betydelsen 'den som gör väl mot någon' - utan att avse speciellt israeliter. Det gamla gudsfolksbegreppet tillhörde det gamla förbundets tid och nu lyfter Jesus fram Guds andliga Israel, som han hade kommit för att upprätta.

Även orden ’hata din ovän' har sin bakgrund i det gamla förbundet som Gud slöt med israels folk. Med ordet 'ovän' åsyftade man i detta sammanhang inte personliga antagonister israeliter emellan utan hednafolken, som var illa sinnade mot Israels folk. Israeliterna skulle inte ha något umgänge med dem. De skulle anses orena och inte bemötas som en nästa. Det hände även att Gud förbjöd israeliterna att på något sätt främja ett visst hednafolks välgång. 5 Mos. 23:5. Det gammaltestamentliga förhållandet mellan Israels folk och hednafolken tjänar som bild för det nytestamentliga förhållandet mellan Guds rike och djävulens rike.

Ordet 'hata' är helt legitimt både i gamla och nya testamentet, men endast i en särskild bemärkelse, nämligen ifråga om Guds och hans rikes fiender. Under gammaltestamentlig tid var det jordiska Israel Guds rike och en profetisk bild av Kristi rike. Därför kunde psalmisten utbrista: Gud, om du bara ville döda de gudlösa! Bort från mig, ni blodtörstiga! De talar om dig med svek i sinnet, de har fört dina städer i fördärvet. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som gör uppror mot dig? Ps. 139:19-22.

Likaså: Herre, tänk på Jerusalems dag då Edoms barn ropade: ”Riv, riv ner ända till grunden!” Dotter Babel, du fördärvade, lycklig är den som får ge dig för det du har gjort mot oss. Lycklig är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan. Ps. 137:7-9. Denna sista mening är för övrigt en ypperlig bild av hur det går till när Kristi nåderike breder ut sig i världen. ’Babels späda barn’ står för de människor som världens ande har förfört. Och att ,krossa dem mot klippan’, är att predika evangelium för dem om Klippan Kristus, som dödar människans köttsliga egenvilja och otro.

Det gammaltestamentliga legitima hatet är en motsvarighet till det nytestamentliga: 'Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar, ja även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge'. Luk. 14:26 enligt FB1998. I FB 2016 har textens innehåll försvagats.

Förklaringen till ordet ’hat’ ligger i orden ’hata även sitt eget liv’, nämligen sitt eget gamla köttsliga liv i otro och gudsförakt. Såsom en kristen människa lider och hatar sitt gamla otrossinne, så hatar man samma sinne också hos andra människor, trots att man samtidigt älskar dem för Kristi skull. Alla människor är nämligen alltsedan syndafallet av födelsen fientligt inställda mot Gud och hans rike. Även hos den 'som kommer till Jesus' och blir född på nytt till ett andligt liv, finns alltjämt det gamla 'livet' kvar, och detta måste kuvas dagligen.

Både det gammaltestamentliga och det nytestamentliga hatet har sin upprinnelse i det första och viktigaste budet, nämligen att älska Gud över allting. Därför kan ingen människa hata på detta sätt utom genom den Helige Ande, vilket också innebär, att detta hat finns hos alla som har Guds Ande. Hos Jesus själv finner vi detta heliga hat i Joh. 2:14-17. Världens hat gentemot de troende är något helt annat.

 

44. Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Ords. 25:21. Luk. 6:27 f.,? ?23:34. Apg. 7:60.

Eftersom Jesu fullkomliga och eviga himmelrike hade ersatt det gamla gudsriket Israel, som bara hade varit en bild av det nya, var det nu både meningslöst och fel att ha samma inställning till Israels fiender som tidigare. Alla människor var nu för Kristi strax fullgjorda återlösningsverks skull - ur Guds synvinkel och juridiskt sett - medborgare i ett nytt himmelskt rike och var därmed vår nästa. Nu bör vi alltså älska alla för Kristi skull - men också hata alla för deras medfödda gudsfientlighets skull, nämligen där denna tar sig uttryck.

 

45. Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
46. För om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte tullindrivare det också?
47. Och om ni hälsar bara på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningarna det också?

Jesus gör nu i början av sin verksamhet upp räkningen med det gamla systemet, som efter hans ankomst i världen inte längre har någon aktualitet. Endast så länge himmelriket inte hade kommit hade avbilden, gudsriket Israel, sitt värde och berättigande. Nu var dess värde noll. Eller låg det något egenvärde i att t.ex. gilla sina egna landsmän framför andra? Nej, så gjorde ju också alla andra länders medborgare.

'Orättfärdiga', 'publikaner' och 'hedningar' är synonymer för icke-medborgare eller avfällingar i förhållande till det gamla gudsriket Israel. Men Kristi rikes fiender är inte dessa utan djävulen och de som är i förbund med honom genom otron: vårt eget och alla andras köttsliga sinne. I våra nordiska länder kan vi anse Jesu uppmaning att älska våra ovänner vara helt i linje med allmän människokärlek, men för judarna var detta tal revolutionerande och irriterande, eftersom de stödde sin bekväma inställning till omvärlden på det gamla förbundets lagar. De ville hålla före att Jesus inte kunde vara Messias, och att det gamla förbundet därför alltjämt var i kraft.

 

48. Var alltså fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig.

I det nya himmelriket gäller inte sådana ofullkomligheter som att älska bara eget folk. Det krävs fullkomlighet: kärlek till alla för Kristi skull, likasom Fadern har utgett sin Son för alla.

Men ingen människa kan av sig själv - eller ens med Guds hjälp - efterkomma Jesu uppmaning att vara fullkomlig. Annars behövde han ju inte ha kommit till jorden för att lida för våra synder. Men Gud själv ger oss fullkomligheten av nåd genom Sonen. I hans lydnad och död äger vi en rättfärdighet som är fullkomlig, så att vi kan bestå inför Gud i domen. Denna fullkomlighet ges oss personligen i dopet. Men fast vi alltid äger den i Kristus, så får vi ändå tillägna oss den dagligen genom tron - som föda för vår själ.

I denna Kristi nådesfullkomlighet är vi redan fullkomliga också i kärlek till vår nästa. Nu ligger budet om fullkomlighet inte längre över oss som ett krav - utan som en förmån att få vandra i d v s att få göra det som vi redan gör och är genom Kristus, nämligen vara fullkomliga i kärleken. Detta är de 'beredda gärningarnas' evangelium.

Vår 'nästa' är i nytestamentlig mening alla människor i det med Kristi blod återlösta och rättfärdiggjorda människosläktet - vilka därigenom inte kan annat än älska och 'göra väl' mot en. Vi bör alltså betrakta alla människor inklusive oss själva i ljuset av Kristi död för världen - inte efter det gamla adamssinnet, som alla människor också har kvar även om de kommer till tro.


I det följande beskriver Jesus sitt himmelrike i jämförelse med den syndiga världen. 

Matt. 6

1. Akta er för att göra era goda gärningar inför människor för att bli sedda av dem. Då får ni ingen lön hos er Far i himlen.
2. När du ger en gåva ska du inte basunera ut det så som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att bli ärade av människor. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
3. Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör.
4. Då ges din gåva i det fördolda, och då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig.

I himmelriket är hjärtats inställning hos givaren det enda som räknas. Gåvor ges inför Gud och inte inför människor. Gåvans jordiska värde har ingen betydelse i Guds rike.

 

5. Och när ni ber ska ni inte vara som hycklarna, som älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas inför människor. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.

Jesus beskriver skillnaden mellan en falsk och en sann bön. Hycklarna ber inte i egentlig mening. De spelar teater. De försöker med den falska bönen som verktyg skaffa sig anseende som andliga och fromma människor. Jesu ord 'De har fått ut sin lön' är ett konstaterande att dessa människor har fått ut allt vad de kan få av sitt sätt att be, ingenting bestående.

 

6. Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Far som är i det fördolda. Då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig. 2 Kon. 4:33. Apg. 10:9

Det är helt annorlunda med dem som är födda in i Guds gemenskap i himmelriket. De har bönens Ande och kan använda bönen till det som den är given, nämligen till en samtalsförbindelse mellan dem och deras himmelske Far. Böneförmågan är medfödd genom den nya födelsen. Därför säger Jesus: 'Ni ska inte vara som hycklarna'. Jesu ord är inte en uppfordran till förändringsförsök utan en undervisning. Människan kan nämligen inte börja vara annorlunda än hon är. Sådan man är född, sådan är man. Den som är född ovanifrån kan inte avstå från att vara i kontakt med sin himmelske Fader. Den nya människan har detta behov.

'En dold kammare' kan vara av många slag. Också en tyst bön utan yttre åthävor är dold för yttervärlden. Härmed är dock inte sagt att bönen nödvändigt bör vara hemlig. T.o.m. Jesus bad öppet. Det är bara fråga om att avsikten är den rätta: Tänker man be till Gud eller har man andra avsikter?

 

7. Och när ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hedningarna. De tänker att de ska bli bönhörda för sina många ords skull. 1 Kon. 18:26. Jes. 1:15 Hedningarna kan visserligen ha en allvarlig avsikt att be, men de vet ingenting om grunden för bönhörelse och tror därför att bönens längd har betydelse. Denna föreställning förekommer också allmänt bland människor som anser sig vara kristna. De sätter sin förhoppning till bl.a. långa böner, täta bönesamlingar och bönekedjor och annat liknande - i stället för att räkna med Himlafaderns kärlek och vilja att besvara bönerna.

 

8. Var inte som de, för er Far vet vad ni behöver innan ni ber honom om det.

Faderns allvetande och kärleksfulla omsorg är den enda grunden för bönhörelse. Jesus själv bad alltid utgående från detta. Han lade aldrig till något utöver vad Fadern hade planerat, eftersom Faderns planering redan var fullkomlig genom Faderns vishet. All sann kristen bön är en harmoniering av den bedjandes tankar med Faderns gudomligt goda vilja och omsorg om sina barn. Vår bön ska ha Faderns förutseende och handlande som grund och inte vara något otrons tillägg av något som Fadern skulle ha försummat i sin planering.

 

9. Så ska ni be:

Bönerna härnedan, som vi sammantagna kallar 'Fader vår', är Jesu sammanfattning av en sann kristen böns innehåll - inte nödvändigtvis en modellbön till själva ordalydelsen. Det är bättre om vår bön till innehållet överensstämmer med Jesu undervisning än att vi missbrukar Guds namn genom att tanklöst rabbla fram just de orden. "Vi ska be så" betyder: Vi ska be med det innehållet och med den tilliten till vår himmelske Far.

 

Vår Far i himlen,

Gud är vår Far som vår skapare, men också genom nyfödelsen i dopet genom hans Ande, samt genom sitt enväldiga beslut av evighet att utvälja oss till salighet i Sonen. Han vill att vi ska kalla honom vår Far, inte far i allmänhet. Han är i himmelen, höjd över allt jordiskt, men likväl vill han att vi inte ska fly ifrån honom utan vara i hans närhet.

 

Låt ditt namn bli helgat. Hes. 36:23. Luk. 11:2,3

Innehållet i denna bön är inte att Gud måtte hindra onda människor från att nämna hans namn på ett ovärdigt sätt. Det gäller mycket mer än så.
Ordet 'namn' betyder i bibliskt språkbruk mer än ett namn av bokstäver, som man kan ta i sin mun på det ena eller det andra sättet. Namnet är liktydigt med det som kan förknippas med personen ifråga. Guds namn innebär allt vad han har sagt sig själv stå för, nämligen rättfärdighet, makt, rättvisa, pålitlighet, trofasthet o.s.v.

Gud knyter sitt namn vid allt vad han gör. Han knöt sitt namn vid människan, då han skapade henne till sin avbild. Men genom synden som kom in i världen vanställdes avbilden, och Guds namn blev därigenom vanärat. Efter det kan människan inte heller göra annat än vanära Guds namn.

För att Gud ska få upprättelse åt sitt namn, måste han frälsa världen från den skada som synden har åstadkommit. Det gjorde han genom sin Son, som han sände i döden för vår skull. På det sättet återställde Gud sitt namns ära. Han frälsar oss just för sitt namns skull - inte för vår bedrövliga situations skull. Han gör det för att det inte ska ha visat sig att han har misslyckats i sitt verk med människan. Så helgar han själv sitt namn genom att återupprätta sitt folk från dess förnedring. Profeten Hesekiel profeterade om detta i sitt 36:tte kapitel.

Inför detta Guds eget sätt att helga sitt namn bleknar alla våra försök att helga hans namn. Vårt helgande är idel synd, men Gud helgar själv både sitt namn och oss, och det är det som gäller, och det är det som vi ber om i denna bön. Vi uttrycker här vår tacksamhet över att Gud gör det som han gör genom Sonens offerdöd, så att hans namn blir helgat och hans rättfärdighet och makt blir uppenbar.

Denna bön gäller alltså Gud själv och hans namn och utgör utgångspunkt och grund för allt vad Gud gör och för allt som sedan vidare beskrivs i 'Fader vår'.

 

10. Låt ditt rike komma.

Denna bön är en närmare bestämning av det sätt på vilket Gud helgar sitt namn. När Jesus undervisade sina lärjungar om att be om Guds rike, hade det ännu inte uppenbarats. Jesus såg fram mot den dagen, då han genom sin offerdöd och uppståndelse skulle få det till stånd. På det sättet var denna bön högaktuell just då. Då skulle Guds rike komma. Världen skulle genom Jesus frälsningsverk födas på nytt till ett rättfärdighetens rike med rättfärdiga innebyggare. Jesus ville så gärna åstadkomma detta, därför att han älskade sin Far över allt och ville göra hans vilja. Han yppade detta för lärjungarna med orden 'Om ni älskade mig, skulle ni glädjas att jag går till Fadern.' Joh. 14:28.

Nu har riket alltså blivit upprättat och uppenbarat av Herren Jesus. Men vi ber ändå samma bön. Den har då ett lite annorlunda innehåll. Den fungerar som en bekännelse åt Gud, att vi behöver hans rike. Och vi ber om rikets kommande till oss personligen och om dess utbredande i världen.

 

Låt din vilja ske, på jorden som i himlen. Psalt. 103:20,21. Matt. 26:42. Luk. 22:42

Faderns, den allsmäktiges och allvises vilja sker alltid och överallt, både i himmelen och på jorden - även då det är fördolt för vårt förstånd. När vi vet av det som han har uppenbarat för oss genom Jesus, att hans vilja är full av godhet och kärlek, då vill vi gärna att hans vilja sker så som den sker.

 

11. Ge oss i dag vårt dagliga bröd. Ords. 30:8. Joh. 6:32,33

Vi erkänner med denna bön, att det är vår Far i himlen som ger oss allt vad vi behöver för var dag, både andligt och lekamligt.

 

12. Och förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss. Matt. 18:35. Mark. 11:25,26

Vår Far har visserligen meddelat oss många gånger och på många sätt, att han för Jesu skull har förlåtit oss alla våra synder och inte tillräknar oss dem mer. Men vi erkänner här vårt behov av hans förlåtelse. Och samtidigt bekänner vi att hans förlåtelse också ger åt oss ett förlåtande sinnelag, så att vi förlåter våra medmänniskor det som vi anser att de har gjort illa mot oss.

 

13. och för oss inte in i frestelse, utan fräls oss från det onda.

1 Kr. 29:11 f. Matt. 26:41. Joh. 17:11,15. 1 Kor. 10:13. 1 Tim. 6:16. 2 Tim. 4:18

Vår Far är före oss även i denna sak liksom ifråga om det som har sagts i de föregående bönerna. På samma sätt som han i dem inte undanhåller oss sin nåd i något stycke, gör han det inte här heller. Han för oss inte in i frestelse. Vi erkänner att han med hänsyn till våra inneboende onda böjelser skulle ha all rätt att göra det, men att han likväl i stor kärlek frälsar oss från den Onde och allt ont.
En kristen människa ber således till Gud om sådant som Gud ger och kommer att ge - inte om något som fattas eller brister i hans gudomliga omsorg.

[Versionen i B2000 'utsätt oss inte för prövning' avslöjar att man inte har förstått den teologi som ligger bakom bönen. Resonemanget bakom ordalydelsen i B2000 är enkel: Eftersom Gud inte inleder någon i frestelse, kan man inte be så, utan man måste sätta in ett annat ord. Ändå är det just så som varje sann kristen ber, nämligen om det som Gud i sin kärlek gör - eller i samma kärlek inte gör. Ordet 'prövning' är synnerligen illa valt. Kung David ber ju tvärtom: 'Pröva mig'. Psalt. 139:23. Formuleringen i SvFB 2015 med ordet 'låt' i tre av bönerna är inte den bästa. Ordet 'låt' kan associera till en ovilja hos Gud att ge. Gud håller dock inte tillbaka på något sätt. Tvärtom sker allt på hans initiativ, och han ger långt utöver vad vi kan be eller tänka.]

 

14. För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Matt. 5:23 f. Mark. 11:25. Kol. 3:13.
15. Men om inte ni förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser. Matt. 18:35. Jak. 2:13.

Av textorden förefaller vårt förlåtande komma först och Guds förlåtelse därefter. Men detta är skenbart. Vi förlåter ingenting om inte Gud har verkat det i vårt hjärta genom sitt ord. Om vi har ett av Gud givet förlåtande sinnelag, då visar det att vi står under evangeliets inflytande med dess förlåtelse genom Jesu offerdöd. Har vi däremot inte ett förlåtande sinnelag, då har vi avvisat eller inte kommit i beröring med evangeliets budskap om Guds förlåtelse.

Människan har efter syndafallet av naturen inte ett förlåtande sinnelag och kan inte heller av egen vilja byta sinnelag, eftersom hennes vilja är ond och trälbunden under synden och dess furste djävulen. Därför förutsätter ett efterkommande av textorden ett ingripande utifrån, nämligen en ny födelse ovanifrån, Guds Andes skapande av ett andligt liv i oss.

Det förlåtande sinnelaget har sin källa i evangeliet om Guds förlåtelse av alla människors alla synder genom Jesus Kristus. Denna ordning, Guds förlåtelse först och vår därefter, framgår av Matt. 18:23-35 om de två skuldsatta. Den första, som var skyldig sin herre en obetalbart stor summa, fick hela sin skuld efterskänkt. Det var sedan hans plikt att i sin tur efterskänka sin medtjänares skuld till honom. Det är tydligt att den första inte hade fattat innebörden av att han fick sin obetalbara skuld efterskänkt. Däri är han lik dem som i högmod avvisar evangeliets vittnesbörd om Guds förlåtelse och därför inte har blivit delaktiga av evangeliets förlåtande sinnelag.

Jesus säger inte att han inte förlåter. Förlåtelsen i Kristi offergärning står fast för alla. Men Fadern, som står över Sonen, tillåter inte att de människor som avvisar evangeliet med dess sinnesförändrande kraft får del av dess frukter. Detta är innebörden av vers 15 i korthet. I och genom Kristus är allt förlåtet, men förlåtelsen måste åtnjutas genom tron.

Detta avsnitt är en påminnelse dels om vårt genom arvsynden medfödda onda och oförlåtande sinnelag och dels om att vi genom nådens evangelium och under dess inflytande får vandra i förlåtelsens 'beredda gärningar' som Jesus genom sin offerdöd har förvärvat åt oss.

 

16. När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
17. Nej, när du fastar, smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte,
18. så att inte människor ser att du fastar, utan bara din Far som är i det fördolda. Då ska din Far som ser i det fördolda belöna dig.
19. Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Ords. 23:4. Matt. 19:21. Luk. 12:33 f. Apg. 2:45. 1 Tim. 6:9, 17 f. Hebr. 10:34.
20. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
21. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

 Verserna 16-18, som talar om att söka ära av människor, hör ihop med de följande om skatter, bland vilka också räknas den förgängliga ära man kan få av människor.

 Det är inget fel att vara rik i materiellt avseende. Också det är en Guds gåva. Men det är dåraktigt att älska rikedomen så att den är vårt livs innehåll. Det är fråga om hur vi ser på det förgängliga i förhållande till det eviga. Abraham var mycket rik i jordiskt avseende, men mitt under sin jordiska rikedom aktade han Guds vänskap förmer än allt annat, t o m så att han var redo att offra sin son för den vänskapen.

 De förgängliga skatter som människor har kära kan vara av olika slag. Den rike mannen, som förlitade sig på sina stora skördar, fick budet: 'Du dåre, i natt ska din själ utkrävas av dig.' Luk. 12:20. Fariséerna hade inte nödvändigtvis stora jordiska rikedomar, men de älskade sig själva och den ära som de orättmätigt tillmätte sig av människor. Om dem sade Jesus att de redan hade fått ut sin lön. Matt. 6:5. Det finns också 'finare' förgängliga skatter, sådana som egen förment förmåga i andligt avseende.

 Alla våra jordiska skatter kommer att tas ifrån oss, både de materiella och de inbillade. Därför är det i högsta grad dåraktigt att fästa sitt hjärta vid sådana och leva för dem.

 

22. Ögat är kroppens lampa. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Luk. 11:34 f.
23. Men om ditt öga är sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset inom dig, är mörker, hur djupt är då inte mörkret! Ords. 20:27.

Vårt andliga öga blev helt förstört genom syndafallet. Vi har ärvt den blindhet som då drabbade människorna. Det är orsaken till att vi alla av naturen samlar jordiska och förgängliga skatter i stället för himmelska och eviga. Därför behöver vi alla få nya andliga ögon av Guds Ande genom Ordets predikan, så att vi förstår vad som är bestående och värdefullt.

 

24. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Luk. 16:13.

Gud skapar visserligen ett nytt och andligt liv i oss genom evangeliet, men vi har alltid kvar vårt gamla världstillvända adamssinne. Detta ska kuvas dagligen under Ordet och Anden. Men det händer också ofta att evangeliet inte skapar något nytt andligt liv. I dessa människor regerar det medfödda naturliga sinnelaget.

 Det köttsliga sinnet är skickligt att anpassa sig efter omständigheterna. Det omvänder sig inte vid Sanningens förkunnelse. Det faller inte till marken och erkänner att det har förlorat, utan det inbillar sig i sin blindhet att det kan tjäna Gud på samma gång som dess liv är inriktat på ett egoistiskt skattsamlande i denna världen. Köttet försöker samla skatter inte bara av jordiska ting utan också av andliga. Det gör åt sig inbillade andliga förtjänster i avsikt att göra sig duglig - både inför människor och inför Gud. Det kallas fariseism.

 Vårt hjärtas skatt bör vara i himmelen, och den skatten är Jesus själv och syndernas förlåtelse genom hans död. Det är fråga om vem som regerar i oss: vårt gamla adamssinne eller det liv som evangeliet har fött i oss. Antingen tror vi på oss själva och vad som är av världen och dess ande, eller så händer det genom Guds nåd att vi kastar allt det över bord som avskräde och förlitar oss i stället på Guds barmhärtighet och nåd. Då blir alla jordiska och 'egna' skatter värdelösa.

 

25. Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med.

Vårt Mamonsdyrkande kommer sig av otron. Vi ser på de jordiska tingen som om de vore till antingen av en slump eller av vår egen förtjänst, fastän de är Guds gåvor. De är inte Mamon i sig själv, men de blir Mamon i vårt sätt att se på dem.

Genom att inte räkna med Gud ifråga om våra jordiska behov och ting, hopar vi bekymmer på våra egna axlar. Att ha en naturlig omsorg och plikttrohet mot vårt eget liv och deras som vi har att vårda, det hör oss till, men samtidigt bör vi ha för ögonen, att ingenting står i vår egen makt. Däri ligger skillnaden på att tjäna Gud och att tjäna Mamon: Ser jag detta livets goda som mitt eget verk eller som Guds gåva?

 

Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

Luk. 12:22 f. Fil. 4:6. Hebr. 13:5. 1 Petr. 5:7.

Varför fäster vi oss så särskilt vid mat och kläder och andra yttre ting, som om de vore viktigast? Eftersom Gud har gett oss livet och kroppen, varför skulle han då inte sköta om att vi också hålls vid liv och har något att klä oss med?

 

26. Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Job. 39:3. Ps. 147:9. Luk.12:6 f.
27. Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?

Allt vi har av krafter, hälsa och möjligheter är oss tillmätta av Gud och vårt livs längd är bestämd av honom. Vi gör oss bara onödigt besvär och bekymmer genom att bortse från detta och i otro försöka ta över något av hans gudomliga makt.

 

28. Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.
29. Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
30. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er? Så lite tro ni har!
31. Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller: Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med?
32. Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att I behöver allt detta. Ps. 55:23.

Hedningarna lever för Mamon, eftersom de inte har den kunskap om Gud som vi kristna har fått. Men för oss finns det ingen orsak att leva på samma sätt. Vi har fått undervisning om Guds omsorg om hans skapade verk och om människan i synnerhet. Han har uppenbarat sin kärlek till oss genom att utge sin egen son i döden för vår frälsning. Och som allvis och allvetande känner han alla våra behov.

  

33. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. 1 Kon. 3:13. Ps. 37:25.

Hur vi än söker, strävar och arbetar för att skaffa oss mer av denna världens goda, ska ändå allt tas ifrån oss en dag. Mer än så kan vi aldrig få ihop åt oss. Om detta förgängliga då är allt som vi har levat för och hoppats på, då är vi verkligen ömkansvärda. Den däremot som sätter sitt hopp till Guds nåd och goda behag till oss genom Sonen,? ?äger utom Guds ynnest och evigt liv också allt vad han behöver för detta livet - och får njuta av det utan bekymmer.

  

34. Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Vi har nog av att tänka på det vi har för händer och som tillkommer oss att sköta. De uppgifter som föreläggs oss var dag är en tillräcklig börda för oss människor. Vår framtid ligger i vår himmelske Faders händer, likasom också våra krafter och vår hälsa. Utan hans välsignelse förmår vi ingenting. 'Om inte Herren bygger huset bygger arbetarna förgäves. Psalt. 127:1.

 

Matt. 7

1. Döm inte, så blir ni inte dömda. Luk. 6:37 f.

Orden betyder inte att vi ska bortse från synden. Den måste konstateras. Alla människor är syndare och Guds lag gäller för oss alla. Men Jesus säger enligt Luk. 16:16: Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike. Sen Jesus kom har lagen inte längre sista ordet. Därför ska vi inte stanna vid lagens dom över oss människor utan se alla människor som rättfärdiga och benådade genom Jesus Kristus - oavsett hur stora och många synder de än har gjort.

 Detta är den stora skillnaden mellan människors lagiska tänkande och vad som gäller i Jesu himmelrike. Människor som inte känner evangeliet och som har endast en ytlig kunskap om Guds lag bedömer varandras chanser till rättfärdighet inför Gud utifrån människors egna gärningar. Men den måttstocken är oduglig, eftersom ingen människa är rättfärdig i Guds ögon eller med egna krafter kan bli det. I himmelriket dömer man inte efter den måttstocken utan räknar endast med Jesu gåvorättfärdighet.

 

2. Med den dom ni dömer med ska ni dömas, och med det mått ni mäter med ska det mätas upp åt er.

Här säger Jesus att vi visst ska döma, men döma rätt, eftersom vi samtidigt dömer också oss själva. Vi ska använda evangeliets mått, som inte är ett mått att mäta människors mänskliga gärningar med utan ett rymdmått som vi får fylla med Kristi nåd och ge åt varandra.

 Gud kräver sann rättfärdighet för att vi ska få vara i hans närhet. Men då någon sådan inte finns hos oss människor, måste den ges utifrån, nämligen Jesu gåvorättfärdighet, och den ska vi tilldöma både oss själva och andra i överflödande mått. Jesus säger enligt Luk. 6:38: Förlåt, så blir ni förlåtna. Ge, så ska ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat, ska ni få i er famn. Det betyder att när du tillräknar andra människor Kristi förlåtelse fullt ut, så gör du det samtidigt åt dig själv.

 

3. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Luk. 6:41 f.
4. Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du har en bjälke i ditt eget öga?

Ögat är vår andliga syn. Bjälken är vårt mänskliga sätt att bedöma oss själva och andra enligt ovannämnda lagiska och odugliga måttstock. Detta tänkesätt förmörkar helt vår andliga syn, så att vi ser varken Guds verkliga rättfärdighetskrav eller Kristi nåd. Vi sysslar med att bedöma storleken på människors synder, men vi fattar inte att vi då sysslar med värdelös gärningslära och blir samtidigt själv offer för den.

 

5. Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så ser du klart nog för att ta bort flisan ur din broders öga.

Inte förrän vi börjar förstå innebörden av Guds rättfärdighetskrav och förstår att nåden genom Kristus är vår enda räddning kan vi förlåta också andra deras felsteg. Syndaflisorna ska tas bort med evangelium. Lagen har inte kraft nog.

 

6. Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar dem under sina fötter och vänder sig om och sliter sönder er.

’Hundar’ var en beteckning på andra än de som hörde till det israeliska gudsrikets folk (Matt. 15:26), men här avser Jesus de skriftlärda och fariseerna som inte var bland Jesu himmelrikes folk. Dessa kom gång på gång och disputerade med honom bara för att få honom fälld för irrlära, inte för att ta emot hans budskap. De förstod honom inte alls och hans svar bara irriterade dem. Joh. 8:13 f. Men han svarade dem ändå, så att hans lärjungar och vi skulle få höra sanningen och lära oss att känna igen den.

 Johannes Döparen vägrade att döpa dem och sa till dem: Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen! Matt. 3:7-8. Frukten som hör till omvändelsen är att bekänna sin synd och ge upp tron på egna möjligheter att vara Gud till lags (bl a fariseernas hänvisande till deras jordiska släktskap med Abraham) samt att tro himmelrikets evangelium.

 De heliga pärlorna är evangeliet. Evangeliet ska ges oavkortat och rent utan sidoblickar på lagen åt dem som erkänner sin synd. Men med dem som inte vill erkänna sin synd och tro evangeliets verkliga innehåll, förlåtelse åt syndare, är det annorlunda. Om man predikar bara evangelium utan krav på syndabekännelse åt dem, kommer de att förvränga evangeliet till en gärningslära och missbruka det. Sedan vänder de sig mot de rättrogna och anklagar dem för irrlära.

 

7. Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. Luk. 11:9 f.
8. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.

Här är fråga om att be om Guds nåd, söka den och bulta på himmelrikets dörr i avsikt att få i första hand syndernas förlåtelse och sedan också därav beroende alla andra goda Guds gåvor. Den som ber så är redan bönhörd.

 

9. Vem av er ger sin son en sten när han ber om bröd?
10. Eller en orm när han ber om fisk?
11. Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge det som är gott till dem som ber honom?

Här vänder sig Jesus mot vår märkliga brist på tro. Vi tror på människors naturliga givmildhet mot deras barn men tar det inte lika naturligt att Guds skulle ge åt sina barn vad de ber om.

 

12. Alltså: allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är lagen och profeterna.

Här gör Jesus en sammanfattning av hur himmelrikets folk ska förhålla sig till andra människor. Om du vill att de ska förlåta dig dina fel, då ska också du förlåta dem deras fel helt och fullt. Och fast de inte handlar mot dig så som du önskar, så ska du handla mot dem så som du själv önskar att de gjorde mot dig. För ”du ska älska din nästa som dig själv”. Matt. 22:39. I synnerhet gäller detta plikten att för Jesu skull tillräkna dem hans förtjänst i fullt mått.

 

13. Gå in genom den trånga porten. Luk. 13:24.

Porten eller dörren enligt Luk. 13:24, likasom också vägen, är Jesus själv med den nåd, som han har vunnit åt oss genom sitt lidande och sin död. Joh. 10:7, 9. Uppmaningen kan således översättas med 'Tro på mig och det som jag har kommit för att uträtta'.

 Porten är trång och vägen är smal för alla människor som är kvar i sitt oomvända och gudsfrånvända tillstånd. Ja, porten är så trång och vägen så smal att de är helt omöjliga för dessa människor. Det mänskliga förnuftet är nämligen inriktat på egna prestationer för att nå Gud och saligheten. Den trånga porten och den smala vägen förutsätter att man blir rättfärdig inför Gud allenast av nåd för Kristi döds skull. Detta är oacceptabelt för den naturliga människans sätt att tänka.

 Paulus vittnar om att talet om Kristi kors var en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna. 1 Kor. 1:23. Trots att Jesus gjorde många under och tecken, som vittnade om att han var den i profetiorna utlovade Messias, var det mycket få av judarna som trodde att Jesus var sänd av Fadern. Joh. 12:37.

 

Den port är vid och den väg är bred, som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.

Otrons eller förnuftets väg är den allmänt omfattade vägen. Om inte Guds rike vore i verksamhet på jorden, skulle alla människor befinna sig på den vägen, eftersom alla har del i syndafallet. Denna väg leder till evigt fördärv trots att de som vandrar på den är många. Vägen är vid och bred i den meningen att den tilllåter den mänskliga självgodheten att frodas och låter människan fritt bygga sina falska förhoppningar på de egna gärningarnas rättfärdighet.

 

14. Men den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och det är få som finner den.

Av sig själv söker ingen människa den trånga porten eller den smala vägen. Och ingen skulle finna dem, om inte porten eller vägen själv skulle komma i evangeliets gestalt och föra in människan på livets väg.
De som så har blivit funna av Jesus, de har också samtidigt funnit honom. Dessa bildar en utvald skara ibland den stora majoriteten av människor.

 

15. Akta er för de falska profeterna. De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. Mik. 3:5. 2 Tim. 3:5.

Falska profeter är alla människor i sitt oomvända tillstånd, när de försöker förkunna något som Guds Sanning. Ingen känner Gud och hans rikes angelägenheter av sig själv. De må tala vackert om kärlek, ödmjukhet, Jesu efterföljd och mera sådant, men deras avsikt är inte att framställa människan i hennes verkliga tillstånd efter syndafallet och inte heller att framställa Jesus som vårt enda hopp. Eftersom dessa falska profeter själv sysslar med att föröka sin egenrättfärdighet, vill de också föra andra i samma träsk, för att så få stöd för sin villolära.

 

16. På deras frukt ska ni känna igen dem. Man plockar väl inte vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar?

Det följer inget gott av falsk lära. Dess frukt är bitter för dem som älskar Sanningen och giftig för dem som inte är befästa i Ordet. De som bekänner Guds evangelium sådant det är tvingas ofta smaka på dessa bittra frukter. De falska profeterna medger inte att de gör något illa, när de ansätter och förföljer de rättrogna. Tvärtom menar de sig göra en god gärning. Sådan var t.ex. Aposteln Paulus före sin omvändelse, och han har många efterföljare i våra kyrkor i modern tid, ja, de är i stor majoritet bland förkunnarna.

 Till det yttre är de falska profeterna lika de sanna. Deras synliga gärningar kan vara helt lika, och deras tal kan styckevis vara lika. Men var förkunnare har ett syfte med sitt tal, och detta syfte är antingen gott eller ont, antingen upphöjer det Gud, eller så upphöjer det människan. Det ena är sanning, det andra bottnar i grunden i falsk lära. Förr eller senare kommer det fram vad profeten ifråga egentligen menade.

 Men den som inte är född på nytt och som inte leds av Guds Ande i Guds Ords ljus kan inte åtskilja vad som i grunden är sann och falsk lära, utan tar Sanningen för lögn och lögnen för Sanning. Bara de som har hans ord till måttstock och ledstjärna, ser skillnaden. Och skillnaden kommer sig av ursprunget: Sanningen är av Gud och lögnen av djävulen. Skillnaden är i själva verket himmelsvid.

 

17. Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Matt. 12:33 f. Luk. 6:43 f.
18. Ett gott träd kan icke bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt.

Alla människor blev genom syndafallet dåliga träd som bär ond frukt i form av tro på djävulens lögn och blindhet för Guds andliga och himmelska lära. Det kan inte vara annorlunda, eftersom syndafallet var så förödande, att det medförde total andlig död för alla människor.

 Goda träd är däremot de som är födda av Gud genom Ordet och Anden i dopet och som lever det nya gudslivet i tro på dopets gåva. Dessa människor har visserligen kvar sitt forna jag och måste kämpa med det, men de lever i Guds gemenskap och i hans Ords närhet i intim förening. Därför kan de inte heller i detta sitt nya liv bekänna annat än Sanningen. Trots att deras gamla jag alltjämt är ett ont träd, som bär ond frukt, är de till sitt nya liv ett gott träd, som bär god frukt.

 

19. Varje träd, som icke bär god frukt, huggs bort och kastas i elden. Matt. 3.10. Joh.5:2,6.

Det säger sig självt, att de som förkastar Guds Sanning och vad de har fått i sitt dop, de får inte vara kvar i det rike som de själv förkastar. Deras lott blir evig grämelse och plåga under lögnens furste som de har lytt under sitt jordeliv. Detta är den sista och yttersta frukten av falsk lära genom falska profeter.

 

20. Alltså ska ni känna igen dem på deras frukt.

Vem som egentligen står bakom en förkunnare, Gud eller djävulen, framgår således av hans bekännelse och det som denna leder till: Blir den till Guds eller människans upphöjelse? Leder den till liv eller evig död. Detta kan Guds Ande avslöja genom Ordet för Jesu sanna lärjungar.

 

21. Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Hos. 8:2. Luk. 11:28. Rom. 2.13. Jak. 1:22 f.

Att göra Faderns vilja är att tro på Jesus, sådan han framställer sig i sin lära, evangeliet om frälsning av nåd utan egen förtjänst. Denna tro saknas hos de falska profeterna. De lever inte av och i Jesu nåd, utan bygger sin andlighet på egna förtjänster. Sådan är den onda frukten inuti.

 

22. Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? 1 Kor. 13:1 f.
23. Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare. Ps. 6:9. Matt. 25:12,41. Luk. 13:25 f.

 Här ger Jesus en beskrivning på ond frukt. Den onda frukten är vacker utanpå. Den kännetecknas av många ytligt sett goda gärningar, som är gjorda t o m genom Jesu namn. Men de duger inte inför Gud som argument för att bli godkänd till hans rike. Lägg märke till formuleringen ”Vi har gjort det och det" jämfört med ”Jesus har gjort något för oss”. Hos Jesus blir man känd endast som nådebegärande syndare utan egna förtjänster.

 Alla har för vana att tillägga 'i Jesu namn' i sina tal och böner, men hos de falska förkunnarna hör det bara till fruktens yta och är hos dem ett missbruk och hädelse av Jesu namn, eftersom skalets skönhet inte motsvaras av fruktens inre kvalitet.

 

24. Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem liknar alltså en klok man som byggde sitt hus på klippan. Luk. 6:47 f.

Klippan är Kristus sådan som han framställer sig i evangeliet d.v.s. som den fullkomliga rättfärdighet, som han har vunnit åt oss. Byggnaden är tron, som litar på denna grund.

 

25. Regnet öste ner,

Regnet är Guds lags dom i hjärtat över synden. Eftersom lagen är sann och vi är syndare, som syndar oavbrutet, är vi tvungna att ge lagen rätt.

 

floden kom

Djävulens och människornas och vårt eget hjärtas egentligen rättmätiga anklagelser mot oss är som täta vattenströmmar.

 

och vindarna blåste och kastade sig mot huset,

Vindarna är alla falska varianter av det sanna evangeliet, med vilka djävulen, världen och vårt eget onda väsen försöker förföra oss. Dessa falska läror har det gemensamt att de gör evangeliet beroende av vår egen insats eller medverkan till vår frälsning. Vi måste tillstå, att vårt nedärvda syndiga sinnelag är benäget att sätta tro till sådan lära och i någon mån hoppas på eget ansvarstagande och egen förtjänst i fråga om vår frälsning.

 

men det föll inte, för det var grundat på klippan.

Men likväl - trots att lagens dom har slagit ner våra förhoppningar om en egen rättfärdighet - förblir trons hus orubbat, eftersom tron omfattar Kristi förtjänst och rättfärdighet, inte något som vi själva har förvärvat. Den tro som har sin grund i Kristi nåd och fullkomliga rättfärdighet kan inte svikta eller bli om intet, eftersom själva evangeliet bevarar denna tro. Rom. 1:16. Eftersom Kristi nåd är total och hans åt oss vunna rättfärdighet fullkomlig, finns det ingenting bristfälligt, som våra anklagare kunde ta fasta på. Och den som har sin lust i Kristi nåd och rättfärdighet har ingen lust att byta den läran mot ett surrogat.

 

26. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden.

Sanden är all slags inbillning om egen gudaktighet, rättfärdighet, tro och liknande som sätts i stället för Kristi förtjänst som erbjudes i evangeliet. Att människor överhuvud taget bygger på sådant har sin grund i föreställningen att människan bör och ska kunna bära ansvar för sig själv. Denna tanke bottnar i sin tur i den falska läran om att människan har en fri vilja till att välja mellan ont och gott.

 Efter Adams syndafall är vi alla bundna i våra synder, under vårt gudsfrånvända sinnelag - och bygger på egna lösa föreställningar om Gud och vårt gudsförhållande - till dess att Gud efter sitt behag låter sitt Ord väcka oss till andligt liv och tro. Av oss själva har vi inte förstånd till att bygga vår tros hus på den sanna klippan Kristus. Därför är inte heller dessa textord formulerade som en uppmaning till aktivering av vår egen förmåga att bygga rätt. Den sanna tron kan inte inhämtas genom mänskliga förståndsansträngningar utan ges som gåva genom evangeliet - när och var Gud vill.

 

27. Regnet öste ner, floden kom och vindarna blåste och slog mot det huset och det föll samman. Och dess fall var stort."

En "tro" som bygger på något hos människan - antingen tillika med eller i stället för Kristi gärning - kan inte bestå inför Guds lag och dom. Visserligen staplar människor under sitt jordeliv upp den ena lögnen och undanflykten efter den andra för att försvara sig mot världens och det egna samvetets påpekanden och anklagelser om synd. Men sådana byggen faller till sist ömkligt omkull inför Guds domstol. Det blir då inte fråga om bara någon brist här och där, utan det visar sig att allt var fel, eftersom grunden var fel. Den sanna rättfärdighetens och salighetens grund måste vara enbart Jesu nåd, ingenting annat.

28. När Jesus hade avslutat detta tal var människorna överväldigade av hans undervisning, Mark. 1:22. Luk. 4:32. Joh. 7:46.
29. för han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.

Jesu lära var ingen annan än Skriftens lära. Därför hade den också Skriftens auktoritet. De skriftlärdas läror var däremot deras egna tolkningar och förvrängningar av Skriftens budskap. De hade urvattnat lagen till en kraftlös gärningslära och hade därför inte heller någon plats för ett sant evangelium. De byggde - i likhet med det sandgrundade husbygget - på den falska förhoppningen att människan har förmåga att själv göra sig rättfärdig inför Gud.