Jag vet och jag är viss om.....

Rom. 8:38-39

 

Ett tema som alltid är aktuellt är frågan om frälsningsvisshet. Det är ju därtill som all verklig mission syftar. Gud vill inte att vi ska leva i ovisshet om hur det går för oss efter detta livet. Han har ju ställt och ordnat för oss med mycken möda och säger klart och tydligt i sitt ord hur det nu förhåller sig angående vår framtid. En människa som har fått rätt undervisning ifråga om frälsningen i Jesus Kristus och som har tagit till sig undervisningen tvivlar inte utan bekänner med apostlarna: "Jag vet och är viss, att jag är rättfärdig genom Kristus och ärver evigt liv och salighet genom honom." Det kan inte vara annorlunda, eftersom den heliga Skrift är helt klar och entydig ifråga om evangeliet. Detta gäller alla, eftersom Kristus har dött för alla. Den som tror det, är salig, men den som inte tror det, går miste om alltsammans. Just så allvarligt är det hur man ställer sig till Guds ord.

Om någon tvivlar har han inte fått rätt undervisning eller har han inte tagit den till sig. Innan Herren Jesus efter sin uppståndelse hade upplyst sina lärjungar om vad som stod i de profetiska skrifterna om honom, att han måste lida och dö och sedan uppstå - så länge tvivlade och anfäktades de av otro Det var först genom undervisningen i det skrivna Ordet som de kunde bli vissa ifråga om Jesu försoningsverk och vad det innebar för dem och alla människor. Vi har nu tillgång till både profetiorna i gamla testamentet och hela berättelsen om löftenas uppfyllelse i Jesu verk. Det är meningen att vi ska ta till oss vad där står skrivet, så att vi har fullständig visshet om vår situation ifråga om frälsning och salighet.

Det är minst sagt anmärkningsvärt hur mycket osäkerhet och otro det finns i den s k kristenheten. När Gud gav sitt evangelium till oss genom sina profeter och apostlar och genom Sonen själv, då menade han verkligen inte att vi skulle förbli osäkra och tvivlande utan att vi skulle ta hans ord till oss som gudomlig sanning. Gud ger oss tron och vissheten genom sitt ord, och den tro som ges där är inte ostadig och tvivlande, utan kännetecknas av fasthet. Vissheten i tron skiljer den verkliga lutherdomen från en inbillad och falsk lutherdom, för att inte säga från alla sekter. Martin Luther strävade alltid att i sina predikningar ge åhörarna visshet i evangeliet. Det är nämligen evangeliet som saken gäller. Ifråga om den får det inte råda någon osäkerhet. Det är ju endast genom evangeliet som vi blir frälsta.

Aposteln Paulus ger oss en bra förebild för tron, när han skriver: ”Jag är viss om, att varken liv eller död, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Rom. 8:38,39.

När man läser de orden om Kristi kärlek, bör man veta, att Kristi kärlek inte är varken kraftlös eller overksam. Den har redan uträttat allt som behövs för vår salighet och är alltjämt i funktion för vårt bästa. I det nämnda citatet sammanfattar Paulus allt som angår vår frälsning och salighet. Han vet, att allt är i sin ordning för den som Gud älskar. Därför bör också vi som Paulus lita på Kristi gudomliga kärlek i fast tro och prisa oss själva saliga i honom och hans verk. Vi bör frimodigt säga åt såväl oss själva som åt andra: "Kristus har genom sitt offer gjort mig ren, rättfärdig och helig och har genom dopet fött mig till Guds barn och himmelrikets arvinge och hans eviga kärlek är garanti, för att jag inte går förlorad utan blir evigt salig." Det är Guds vilja, att vi på det sättet ska sätta all tro och lit till Kristus. Han har redan genom sin offerdöd gjort för oss allt som behövs för tid och evighet, och han håller oss alltfort vid liv genom sin Ande i sitt ord.

Det är tryggt att veta, att man är under Kristi gudomliga kärleks omvårdnad. Om vi däremot söker stöd någon annanstans än i Kristi verk och trofasthet, då finner vi ingenting fast att tro på. Just detta är problemet för den stora majoriteten hos det vi kallar kristenheten. Man lever i villfarelsen, att det för vår frälsning behövs - utom Kristus och hans verk - också något av vår bristfälliga tro och någon sorts bevis från vår sida. På det sättet blir vår frälsning beroende av våra egna ansträngningar, och då har vi ingenting säkert och fast att förlita oss på. Varje erfaren kristen vet med sig själv, att det är ute med allt vårt eget på grund av synden. Och den följer oss till graven, trots att den är förlåten. Den är visserligen utstruken och borttagen som skuld inför Gud genom Kristi död, men den genomsyrar allt vårt verk och gör allt vårt odugligt i frälsningssammanhang. Att blanda in vår egen inbillade tro och andlighet i Kristi verk är en stor och tyvärr allmän villfarelse. Gud godkänner verkligen inte, att någon anser hans gudomliga verk otillräckligt för vår frälsning och salighet.

Det som gör det svårt för oss att ta fasta på enbart Kristi verk och bortse helt från vårt eget är de mängder av egenrättfärdiga förkunnare, som inte ens för egen del vill acceptera ett rent evangelium, eftersom de inte anser sig vara så stora syndare, att de behöver ren nåd. Och eftersom de inte själva vill ha ett rent evangelium, som baserar sig på ren och skär nåd, då vill de inte ge den åt andra heller. Varför skulle rena syndare få gå före dem in i Guds rike? Men Jesus sade en gång till sådana: "Publikaner och skökor skall gå in i Guds rike, men inte ni." Matt. 21:31.

Då man påpekar åt någon av de falska evangeliförkunnarna, att sanningen nog är en annan, får man oftast till svar, att ingen människa kan veta bättre än någon annan, eftersom allt beror på hur man tolkar bibeln, och alla kan ta miste. Så försvarar de kloka teologerna sin otro med hänvisning till tolkningsfrågor. Men var står det, att bibeln ska tolkas? Sade inte Jesus, att hans ord är Ande och liv? De har både kraft och klarhet nog att upplysa också de enfaldiga. Men Gud har med avsikt dolt sin sanning för dem som inte vill ha den. Jesus sade en gång: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. "

Utan Guds Andes ledning genom det direkta och innatillästa bibelordet far varje människa vilse. Evangeliet är helt klart i sig själv, men det förklaras oklart, därför att man inte vill tro det förbehållslöst för egen del och inte heller ge det förbehållslöst åt andra. Orsaken till motståndet mot det rena evangeliet är att det slår sönder all vår egen berömmelse och framställer oss som alltigenom syndiga. Kristus dog nämligen bara för syndare.

Därför får man mycket sällan höra ett rent evangelium. Visst talar man ännu om Kristi verk, men samtidigt upphöjer man någonting hos oss, vår personliga tro, vår överlåtelse till Kristus e d till nyckelställning ifråga om frälsningen, så att Kristi verk inte får gälla för oss utan dessa tillägg. Så flyttar man förkunnelsens betoning från Kristi verk till vad vi kan åstadkomma, och därigenom lämnas vi i fullständig osäkerhet om vår egen frälsning och salighet. Var och en som känner sig själv, vet att vi inte kan i något stycke eller i något skede av vårt andliga liv förlita oss på oss själva.

Bibelordet vittnar om två ting angående oss alla: För det första: Vi är alla syndare i oss själva och därför oförmögna att ens bidra till vår frälsning. För det andra: I och genom Kristus är vi samtidigt redan frälsta, rättfärdiga och heliga, och hans kärlek är verksam för oss till evig tid. Dessa två sanningar, om vår oförmåga och om Kristi verk, ska vi ta till oss och tro - utan att vrida på dem eller blanda ihop dem. Osäkerhet ifråga om dessa ting är av den Onde. Sådan osäkerhet är visst inget tecken på sann ödmjukhet, utan på okunskap och otro, som för till förtappelsen. Vi måste för vår odödliga själs skull och för Kristi kärleks skull veta vad Guds kärlek i Kristus betyder för oss var och en. Därför bär de förkunnare ett fruktansvärt ansvar, som inte predikar ett rent evangelium. Herren sade till profeten Hesekiel: "När jag säger till den ogudaktige: Du ska dö, och du inte varnar honom för hans ogudaktiga väg, då skall den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand." När nu Herren har gett oss sitt rena evangelium till att förkunnas för alla till frälsning från synd och evig förtappelse, då gäller Herrens ord till Hesekiel också oss. Frälsning finns bara i den rena nådens ord. Därför måste det förkunnas för alla och envar.

Men den frälsningen som Gud ger genom evangeliet står fast och gäller evigt. Ifråga om den finns ingen anledning till osäkerhet eller tvivel, eftersom den är helt Guds verk. Den gäller oss var och en personligen och ska tas emot i fast tro.

Inte så sällan hör man upprepas varningar att vi inte vara alltför säkra angående vår frälsning. Var inte så säker, alla kan ju falla! - Ja, visserligen! Det är inte bara möjligt att jag faller, utan om jag ens det minsta hoppas på min egen förmåga att hålla mig i tron, då har jag redan fallit. Då är jag redan förlorad. Men Kristi verk och kärlek vill jag inte tvivla på.

Evangeliet är fast för alla människor, och därför ska också vår egen bekännelse vara fast. Vi bör säga med aposteln: Jag vet att Kristus är min rättfärdighet och frälsning, och hans gudomliga kärlek ska förvisso hålla mig vid liv. Kristus är Trofast och kan inte svika sina löften. Därför är jag trygg. Amen.