3. Som får bland vargar (Matt. 10:16 f.)
eller Guds rike i världen enligt Matt. 24

 

Innan Herren Jesus gick in i sitt stora lidande höll han ett viktigt tal till sina lärjungar om vad som skulle hända med det rike, som han skulle grunda genom sin död och uppståndelse. Han redogjorde grundligt med hjälp av bilder hur budskapet om hans nåderike skulle komma att tas emot av människorna. Lärjungarna tänkte sig att Jesu rikes etablerande i världen skulle gå som en dans, men Jesus vill säga dem på förhand, att det inte ska bli på det sättet. Det som han beskriver, är den situation, som vi befinner oss i nu. Vi ska gå igenom talet i Matt. 24:de kapitel.

Kapitlet börjar med att lärjungarna bad Jesus se på Jerusalems tempels mäktiga byggnader. Då sade han till dem: "Ni ser allt detta. Amen säger jag er: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska brytas ner." När Jesus sedan satt på oljeberget, och lärjungarna var ensamma med honom, gick de fram till honom och frågade: "Säg oss när detta skall ske och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” v 2,3.

Då vi hör ordet 'återkomst', som lärjungarna här nämner, brukar vi genast tänka på världens och tidens ände, men detta kapitel handlar inte om Jesus återkomst från himmelen, utan om hans återkomst tillbaka från döden, som då förestod honom. Han hade sagt att han skulle gå bort, d v s dö, och sen komma tillbaka från döden och graven till sina lärjungar. Han återkom genom sin uppståndelse och är nu alltid med oss enligt sitt löfte: 'Jag är med er alla dagar intill tidens ände'. Han for också till himlen, men han är lika fullt närvarande hos de sina.

Uttrycket 'tidsålderns slut' för lätt våra tankar i fel riktning. Med denna tidsålderns slut menade Jesus inte denna världens undergång. Han menade slutet på okunnighetens och lagträldomens tid. Alltså densamma okunnighetens tid, som aposteln Paulus talar om i Apg. 17:30. Den tiden skulle ta slut genom förkunnelsen om Guds nåd genom Jesu försoningsverk. Paulus säger det med orden ”Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror.” Den nämnda tidsåldern tar alltså slut genom förkunnelsen av syndernas förlåtelse och Guds nåd. Och tidsmässigt tar den slut för var och en av oss, när vi tar emot budskapet. Uttrycket 'tidsålderns slut' har således ingenting att göra med den synliga världens slut, utan det gäller något mycket viktigare än det. Denna tidsålder är rådande överallt, där Jesu himmelrike inte har gjort sig gällande. Herren Jesus nämner denna världens tidsålder, lagens och okunnighetens tidsålder som en bakgrund till sitt himmelrikes tidsålder.

Sen angående templet: Jerusalems tempel skulle bli förstört ett fyrtiotal år senare. Men Jesus använder här förstöringen av Jerusalems tempel som en bild av hur det skulle gå med hans egen kropp. Han skulle upprätta sitt himmelska rike genom sin egen död. Han använde samma bild redan tidigare, när han sade till judarna: ”Bryt ner detta tempel, så ska jag resa upp det på tre dagar”. Joh. 2:19. Han skulle uppstå från de döda på tredje dagen efter sin död.

Jesus tolkade alltså lärjungarnas fråga om templet så att han kom in på det andliga. Och så fortsätter han talet igenom på den andliga linjen: "Se till, att ingen bedrar eder." Ty många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska leda många vilse.” v 4,5. Det har kommit flera sådana falska messiasgestalter under historiens gång och kommer alltjämt i olika skepnader. Den varningen är alltid aktuell.

Med varningen för bedragare inleder Jesus nu sin rätt långa undervisning om hur hans rike kommer att möta motstånd och svårigheter av många slag. Men efter den varningen övergår Jesus till att tala i bilder eller liknelser. Han hämtar bilderna från motsvarande jordiska företeelser.

”Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Det blir alltid storm och dunder från världens sida och speciellt från de världsliga inom den s k kyrkan, när någon bibeltrogen Jesu lärjunge vågar häva upp sin röst och säga ett sanningens ord mot tidens villfarelser. Och främmande religioner kommer att välla in med makt över länder, där Kristi rike har fått fotfäste.

Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Som Jesu efterföljare ska vi inte bli skrämda, fast det ofta ser ut som om Kristi rike skulle bli utrotat från jorden. Hot och maktspråk från världens sida betyder inte slutet för Kristi rike.

Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, Kristi motståndare reser sig mot Kristi egna, och satans rike mot Kristi rike.

och det ska bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Nu ska vi komma ihåg, att Jesus hela kapitlet igenom talar om sitt rike! Det finns alltså en hungersnöd som är värre än den efter bröd. Nämligen hunger efter Guds ord, och den förekommer där Ordet i någon mån först har blivit förkunnat. Det blir svårt att få Ordet distribuerat i länder, där de kristna förtrycks. Jordbävningar är ett samlande uttryck för förändringar till det sämre i de kristnas livssituation i världen. Kristna församlingar och hela kyrkor raseras genom villfarelser och världsmakten stiftar lagar som begränsar de kristnas verksamhet.

Men allt detta är bara början på födslovåndorna.” Vilka födslovåndor? - Naturligtvis hans rikes födslovåndor. Eftersom Jesu stora angelägenhet är hans eget rike, då måste ju dessa födslovåndor gälla hans rikes födelse in bland oss människor. Det är inte fråga om att en ny jord eller värld blir till, utan det är Jesu rike som blir upprättat ibland oss var och en genom evangeliets predikan. Vi brukar tala om väckelsetider. Väckelser kommer ofta i samband med sådana svåra tider, som Jesus nyss har nämnt. Visserligen föds inte hans rike i människornas hjärtan direkt genom sådana yttre svårigheter, utan genom evangeliets förkunnelse, och därför säger han strax: "Detta är bara början till födslovåndorna."

Under krigstiden var det en annan anda hos folk, åtminstone i Estland och Finland. Man tog mera allvarligt på de eviga tingen. I Estland var det under den sovjetiska ockupationen en enastående uppslutning kring kyrkan och gudstjänsterna. Men när fredstiden kom, svalnade intresset väldigt snabbt. Men Kristi rike går ändå vidare. Och när evangeliet börjar ta rum i allt fler människors hjärtan, då sätter rikets födslovåndor in på allvar. Djävulen vill inte se någon Kristi kyrka på jorden. Han uppviglar därför alla sina anhängare till strid mot dem som har kommit till tro.

Jesus säger: ”Då skall man utlämna er till att misshandlas, och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.” v 9. Innan evangeliet kommer och människor blir omvända till Kristus, kan människor vara något så när sams ifråga om religioner och det religiösa. Men när någon på allvar grips av evangeliet, då blir det häftig strid. Och djävulen nöjer sig inte med att dirigera enbart sina egna, utan han går också in i den lilla troende gruppen och åstadkommer förödelse där. Alla är inte tillräckligt rotade i Guds ord, och kan därför inte stå ut med förföljelsen. ”När bedrövelse eller förföljelse påkommer för Ordets skull, då kommer de strax på fall”, säger Jesus i liknelsen om sädesåkrarna. Matt. 13:21. Och i detta avsnitt säger han: ”Då ska många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. v. 10.
Det är verkligt svåra födslovåndor, när Kristi sanna kyrka etableras i världen. Jesus återkommer till detta i vers 21.

Men Kristi rike kan inte hindras. Det är som när ett fullgånget foster pockar på att få komma till världen. Riket tar form i människors hjärtan och det blir församlingar. Men också inom de etablerade församlingarna och kyrkorna blir det svåra splittringar. ”Många falska profeter ska träda fram och bedra många”, v. 11. Dessa falska profeter får till sist t o m majoriteten av kyrkans medlemmar med sig. Det fick redan aposteln Paulus erfara. Han skriver till Timoteus: ”Som du vet, har alla i Asien vänt sig bort ifrån mig.” 2 Tim. 1:15.

Det går alltså inte att bilda en för alltid bestående ren och hel kyrka på jorden. Det är rentav ett kännetecken på Guds rike, att det på allt sätt är i trångmål. Hur vi än strävar för att hålla villolära och stridigheter borta från kyrkan, så finner vi att sådant ständigt uppstår inom kyrkans egna led. Predikanter, präster och biskopar, som vi hade trott på, avfaller från tron, och de får hoptals av människor med sig. Jesus talar om detta i vers 29. Där står det: Stjärnorna, d v s Ordets förkunnare, faller från himmelen, och t o m solen, d v s nådens evangelium, blir förmörkat.

Ju större utbredning och makt kyrkan får i världen, desto mera massivt blir också avfallet från tron. Jesus säger: Eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. V 12. Observera, att Jesus här inte talar om otrons människor, utan om sitt rike, d v s om människor som redan har hört Ordet, kyrkornas medlemmar och ledare. Han menar då inte en laglöshet i förhållande till mänskliga lagar, utan ett sinne som föraktar Guds lag och Guds ord i allmänhet. När man nonschalerar Guds lags verkliga innebörd och bortförklarar sin egen synd, då går man också miste om evangeliets innehåll, det som talar om Guds kärlek. Om vi inte tar Guds lag på allvar, så kan vi varken ta emot hans kärlek eller älska honom tillbaka och inte heller älska vår nästa.

Under denna allmänna laglöshet i förhållande till Guds ord gäller det att vara ståndaktig i trohet mot Sanningen. Jesus säger: ”Den som håller ut intill slutet skall bli frälst”. v. 13.

Sedan kommer Jesus till lärjungarnas fråga om änden. Frågan lydde: Vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” Jesus svarar: ”Detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall änden komma."v. 14.

Man brukar, som sagt, tänka på den synliga världens ände, när man citerar detta bibelställe. Men då går man utanför textsammanhanget. Jesus talar inte om jordiska ting utan om andliga. Han vill säga: När evangeliet predikas, då blir hans rike upprättat ibland människorna, och därigenom kommer änden – inte världens ände, utan änden på lagträldomens tid – nämligen för dem som tror budskapet. Lagen har fått sin ände i Kristus, skriver paulus. Rom. 10:4. Änden, som kommer efter evangeliets förkunnande, betyder otroslivets slut och Jesu rikes upprättande i våra hjärtan. Den änden innebär också en dom, nämligen över vår otro och vårt eget onda hjärta.
Efter det här ger Jesus anvisningar om hur vi som trogna lärjungar ska reagera, när villoläror har kommit in i församlingen. Och då använder han sig av bilder från den förestående belägringen och förstöringen av det jordiska Jerusalem.

”När ni då ser 'förödelsens styggelse', som profeten Daniel talar om, stå på helig plats - den som läser detta, bör noga lägga märke till det - då måste de som är i Judéen fly bort till bergen.” v. 15,16.
Det är alltså viktigt att se efter, om något står på helig plats, något som inte borde stå där. 'Helig plats' är i detta sammanhang den plats där Jesus borde stå, nämligen på förkunnarens plats i församlingen. Just i vår tid måste vi konstatera, att det på den platsen finns inte bara allmän villolära, utan också just sådan 'förödelsens styggelse' d v s något ont som förebådar förödelse i församling och kyrka. Ofta finns den styggelsen så uppenbart, att man kan se den med ögonen. ”När ni ser den stå på helig plats”, säger Jesus. Dessa prästinnor stående på helig plats är ett offentligt och synligt uttryck för förakt mot Jesu och hans apostlars undervisning.

Aposteln Paulus skriver att sådant inte får finnas i församlingen och att det är Herrens bud, och att den som inte erkänner detta, han ska inte heller själv bli erkänd, 1 Kor. 14:38, d v s inte bli erkänd av Herren som en trogen lärjunge. Dessutom har Jesus sagt till sina apostlar: Den som hör er, han hör mig, Luk. 10:16. Därför är det inte sant, att apostlarnas undervisning skulle vara en annan än Jesu egen. Detta förakt mot Jesu och hans apostlars ord är en styggelse, som inte bara förebådar förödelse, utan som också direkt vittnar om en redan skedd förödelse i kyrkan, en förödelse som består i att kyrkan har blivit utarmad på dess allra nödvändigaste innehåll, nämligen troheten mot Jesu och hans apostlars förkunnelse, troheten mot bibeln och Gud själv.

Om ni älskar mig, så håller ni mina bud, säger Jesus. Joh. 14:15. Men kärleken till Jesus har kallnat i vår kyrka, allt efter som laglösheten har vunnit insteg, allt efter som man sätter sig själv över Guds ord.

Vad ska vi göra då, när vi ser att kyrkans ledare håller sina egna tankar och tolkningar förmer än Herrens ord och att de offentligt demonstrerar sitt förakt för det skrivna Gudsordet? Har Jesus något råd att ge åt oss? Jo, han har. Vi ska fly bort från Judéen till bergen. Judéen var de religiösa judarnas land, en andligen död provins med blinda ledare. Motsvarigheten till Judéen är i dag på många håll kyrkorna med deras falska lära.

Och vart ska vi då fly? Jo till bergen, till de berg som betecknar Guds ords sanning. Vi kan nämna de två stora Sinai och Golgata, lagen och evangeliet. Vi ska fly tillbaka till Guds ord, in i Ordet och gömma våra tankar där och låta våra tankar styras av Ordet. Berg används mycket flitigt i bibeln som beteckning för ställen där man får möta Gud eller där man tror sig få möta Gud. De avfallna israeliterna offrade till sina avgudar på bergen.

Men Gud har lovat möta oss på sina egna berg i betydelsen hans ords sanningar. Jesus sa till den samaritiska kvinnan: ”Den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. De som tillber honom, måste tillbe i Ande och Sanning.” Herrens sanning eller ord är de berg som vi ska ta vår tillflykt till. För vi ska inte tro att vi kan klara oss själv i konfrontation med villolära.

Det finns många som förespråkar dialog med de avfälliga. Men inte ens Herren Jesus själv kom någon vart med sina antagonister. De förstod helt enkelt inte vad han sa. Vi är alltså tvungna att fly till de heliga bergen – och bli kvar där. Men det hindrar inte att vi sen därifrån basunerar ut Guds ord till de avfälliga. Det hörs tillräckligt långt. Och när vi befinner oss på Guds berg lägger folk också märke till oss, om vi sen vill det eller inte.

Detta andliga flyende har naturligtvis sina konsekvenser i yttre och praktiskt avseende. Men det problemet går Jesus inte in på här. Den frågan behöver vi Guds Andes ledning till i varje enskilt fall. Jesus själv stod till en tid ut med de skriftlärdas och fariséernas gudstjänster, men sedan drog han sig bort.

Avståndstagandet från falsk lära måste i varje fall vara bestämt, inte vacklande. 'Den som ser sig tillbaka sedan han har satt handen till plogen, han är inte skickad för Guds rike,' sade Jesus till en som vacklade. Luk. 9:62. Här i sitt tal säger han nu samma sak med andra ord: ”Den som är på taket ska inte gå ner för att ta med sig, det som finns i huset.” v 17. Vilket 'hus'?, frågar vi. När Jesus lämnade Jerusalems tempel sade han till judarna: "Ert hus, kommer att stå öde och tomt". Matt. 23:38. Det var deras tempel. Vårt hus är den församling eller kyrka, vilkens tjänster vi anlitar. Den som nu bildlikt talat är på kyrkans tak d v s står över dess förkunnelse, han har förstått, att dess förkunnelse bygger på en falsk lärogrund. Han ska då inte gå tillbaka dit för att ta till sig något av det som finns där. Där finns nämligen ingenting av värde att hämta, eftersom själva grunden, troheten till Guds ord, fattas. Allt som byggs på fel grund kommer att falla.

Lärogrunden genomsyrar nämligen allt som sägs eller skrivs. Om vi har olika lärogrund, så menar vi annorlunda med våra ord. Det är inte samma Guds lag, inte samma nåd, inte samme Jesus och Gud, fastän orden ibland kan vara desamma. Det är nödvändigt att pröva andarna efter Guds ord och med den Helige Andes ledning. Jag blev en gång ombedd att läsa en kort betraktelse ur en bok skriven av en allmänt ansedd författare. Men hur jag än sökte, så hittade jag inget stycke med tal om syndernas förlåtelse. Det gav mig något att tänka på.

Jesus fortsätter sitt tal: ”Den som är på åkern ska inte vända tillbaka för att hämta sin mantel.” v 18. Varför talar han om just en mantel av alla saker som kan finnas i ett hus? -

Manteln är i andligt sammanhang det som Gud ser på, när vi kommer inför honom. Den ska vara av ett särskilt slag, den ska bestå av Kristi rättfärdighet. Om vi av Guds nåd har blivit avklädda vår egenrättfärdighets mantel, den som förkunnas där nere i huset, då ska vi inte vända tillbaka dit och ta den på oss igen. Vi ska i stället hålla till godo med Kristi rättfärdighets rena mantel, den som är oss given i det heliga dopet.

”Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna!” v. 19. Jesus tar här en bild av hur svårt det skulle komma att vara för just den gruppen av Judéens befolkning under Jerusalems kommande belägring. Det har berättats att hungersnöden under belägringen blev så svår att man förföll till kannibalism, och då var just spädbarnen i fara. Men dessa gravida och digivare använder Jesus som bild av dem som har en falsk lära och får efterföljare. De är så att säga gravida av falsk lära och får efterföljare i samma falska ande.

Det gudsfrånvända judiska Judéen betyder i nytestamentlig tid den fallna kyrkan eller församlingen, där biskopar och präster uppenbart visar olydnad mot Herrens och hans apostlars ord. Dessa förkunnare avlar otrons barn och matar dem med sin villolära. Det blir svårt för dessa förförare. Herren Jesus säger om sådana: ”Det vore bättre för dem att en kvarnsten hängdes om deras hals och de sänktes ned i havets djup.” Matt. 18:6.
I bibel 1917 står det inte 'i de dagarna', utan 'på den tiden'. Det ligger närmare uttrycket 'denna onda tidsålder' eller otrons tid, som det är fråga om.

”Bed, att ni inte måste fly om vintern eller på sabbaten! v. 20. Här talar Jesus till sina trogna. När dessa vill fly en villfarande kyrkas inflytande men inte finner någon predikstol, varifrån Kristi varma evangelium ljuder, då kan man tala om en andlig vinter. I slutet av kapitlet talar Jesus om en sådan tid, då kyrkan står som ett avlövat träd om vintern, då det andliga livet finns bara dolt i form av det skrivna ordet likt trädets sav innanför barken. Men mer om det i nästa bibelstudium. Det var inte lätt för Jan Huss och Martin Luther och många andra, som måste bryta med den katolska kyrkan och inte hade någon färdig evangelisk kyrka att gå till. Men Gud vare tack! Han ger åt de sina vad de ber om. Den församling, som han ordnar åt de utfrysta, kan visserligen vara oansenlig för världen, men han har lovat att vara mitt ibland dem - också där bara två eller tre av dem samlas i hans namn.

Vad Herren Jesus åsyftar med sabbaten i detta sammanhang, är inte så lätt att se. Men sabbaten i evangelisk mening innebär ju en ljuvlig vila i Kristi fullbordade verk. Bönen om att flykten inte skulle ske på en sabbat skulle då kunna betyda en bön om att inte tvingas fly från ett ställe, där man ännu trots allt får höra evangeliet predikas klart.

”Ty då skall det bli 'en så stor nöd, att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma”. v. 21. Den dåtida nöden för judarna kom genom fiendehärens belägring av Jerusalem. Men nöden som evangeliets folk måste utstå åstadkommer djävulen och de människor som han styr. Jesus säger om den vedermödans upprinnelse: Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att sonen sätter sig upp emot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder och envar får sitt eget husfolk till fiender. Matt. 10:35.

Evangeliet fungerar nämligen på två sätt: Det tänder inte bara liv i dem som tror det, utan det aktiverar också otron och de onda andarna till raseri mot evangeliet och mot dem som tror det. En liknande nöd har aldrig uppstått av något annat än av evangeliets förkunnelse och kommer inte heller att uppstå. Hatet och vreden, som det sanna evangeliet förorsakar hos dem som inte tror, mot dem som tror, är djupare och allvarligare än det hat och den vrede som uppstår av andra orsaker.

”Och om den tiden inte förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.” v. 22. Här avses inte någon för alla då levande människor gemensam tid i historien, då förföljelserna plötsligt skulle upphöra. Så fungerar det inte. Prövningar och anfäktelser måste vi alla som Guds barn dras med så länge vi lever på jorden, eftersom vårt eget kött och djävulen och världen inte förändras. Men Herren förkortar nödens tid för oss var och en enskilt så, att han genom sitt ords kraft bryter djävulens makt genom att sända oss något sitt Ord till undsättning. Visserligen har vi för det mesta en bibel med Ordets svärd, men ingen kan ta det till sig om inte Guds Ande ger det. Det är inte utan orsak som vi kallas får. Vi är precis lika hjälplösa och maktlösa som fåren, när vargarna anfaller. Vi har inget eget försvar och måste därför hela tiden ty oss till vår Herde. Ja, vi har fått hans ord, och genom det håller han oss vid liv. Och han är trofast ifråga om alla sina löften. Han bönhör oss i rätt tid, aldrig för sent, fast vi är rädda för det.

Det finns en stor trygghet i att hålla sig nära Herden. Hur gör man det? - Jo, man lägger hans ord på minnet och har det med sig både helg och vardag. När du då kommer i allt slags blåsväder, så rapporterar du bara till honom, enligt hans uppmaning genom aposteln 'Gör er inga bekymmer för något, utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan, bön och tacksägelse.' Fil. 4:6. Därmed är den saken lagd på Herdens ansvar. Och då får du på köpet Guds frid, som övergår allt förstånd i Kristus Jesus.

Följande verser i Matt. 24: ”Om någon då säger till er: 'Se, här är Messias', eller: 'Där är han', så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter ska träda fram och göra stora tecken och under, för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: Han är i öknen', så gå inte dit, eller: 'Han är i de inre rummen', så tro det inte.” v. 23- 26.

Här har vi igen uttrycket 'huset', nämligen kyrka eller församling. Det finns falska profeter i dessa. Motsatsen till huset är då 'öknen', som bör betyda var som helst utanför församlingen. Falska profeter finns både inom och utanför kyrkan. Dessa förförare pekar än hit och än dit. De hänvisar oss till populära predikanter och nya samfund: ”Lyssna på den och den förkunnaren, gå till den och den gemenskapen! De har Anden. Eller: Anden är i öknen d v s utanför kyrkan. Lämna kyrkan! Eller: Han är i de inre rummen och visar sig genom meditation, när du går in i dig själv!”

Men man ska inte låta sig luras av skenet. Den sanne Kristus har tydliga kännetecken, som finns beskrivna i Ordet. En 'Kristus' som inte har sårmärken från korset är inte den sanne. En förkunnelse med Kristi sårmärken är en som talar om både orsaken till såren, nämligen våra synder, och följderna av såren, nämligen vår rättfärdighet på grund av såren.

Dessa kännetecken på en rätt förkunnelse får bli som avslutning på detta studium. Det är visserligen nödvändigt att avslöja och ta sig till vara för villolära, men det som ger själaföda och evig salighet är Sanningen i sårens budskap, nämligen att alla synder är oss förlåtna genom Kristi död och utgjutna blod, så att Fadern alltid och evigt är oss nådig. Amen.