Vakna!
Jes. 52:1-3

Vakna upp, vakna upp, kläd dig i din styrka, du Sion, kläd dig i din högtidsskrud, du Jerusalem, du heliga stad, ty ingen oomskuren eller oren skall härefter komma in i dig.
Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem. Lös banden från din hals, du fångna dotter Sion.
Ty så säger HERREN: Ni har blivit sålda för intet, därför skall ni också utan pengar bli återlösta.

Vilken helig stad är det, som ska bli så helig och ren? Det är inte det jordiska Jerusalem. Det jordiska Jerusalem kommer så länge världen står att vara befolkat av samma slags syndiga människor, som all annanstans i världen. För att bli så helig borde staden tömmas helt på människor.

Nej, det är fråga om det nya Jerusalem, Kristi församling, som han har renat från dess synder med sitt blod. Dit hör hela världen, eftersom Kristus dog för hela världens synder och uppstod på grund av att världen blev rättfärdiggjord, när hans blod utgöts. Kristus var i sin död hela människosläktets representant och ställföreträdare, och hans uppståndelse från döden var en bekräftelse på att verket var färdigt, världen var återlöst och hade blivit ett Guds folk, en helig stad.

Du och jag tillhör detta återlösta släkte, denna heliga stad Jerusalem eller Sion. Orden i texten med dess uppmaningar är alltså riktade till dig och mig.

Vad betyder då 'vakna'? I väckelsekretsar menar man med det vanligen att vakna ur syndasömnen, så att man ser sin egen synd och känner dess tyngd i samvetet. Det uppvaknandet sker när man lär känna Guds lag. Och det är nödvändigt att vakna upp till insikt om sin syndfullhet, eftersom man annars inte är benägen att ta emot Kristi nåd.

Men anblicken av synd i ens eget hjärta ger ingen salighet. I det stadiet är man ännu till hälften sovande. Man ser inte nåden i Kristus. När den förlorade sonen i Luk. 15 vaknade upp till insikt om sitt elände, sade han: Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. Luk. 15:18,19. Låt mig bli som en daglönare! Han tänkte arbeta för rätten att få vara hemma. Han såg ännu inte frälsningen från synden. Det fordrades ett ingripande av fadern, för att han skulle bli befriad från sina träldomstankar.

Och fadern var inte sen att ingripa: Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. v 20. Det mötet skedde så snabbt och överrumplande för sonen, att han inte kom sig för att tala om sin föresats att vara en daglönare. Han hann bara uttrycka sin ovärdighet: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. v 21. När han nämligen såg faderns kärlek, då insåg han att det inte längre kunde vara tal om annat än att han skulle få ha kvar sin barnarätt i huset. Det var i den stunden som han fick sin syn. Den stunden vaknade han riktigt, så att han såg varpå hans salighet var grundad, nämligen i Faderns kärlek.

 

När nu Herren genom profetens ord uppmanar sin församling: Vakna upp, kläd dig i din styrka, du Sion, kläd dig i din högtidsskrud, du Jerusalem, du heliga stad, då är det fråga om att vi ska vakna upp till insikt om vad vi äger genom hans offerdöd. Han har skaffat oss en högtidsskrud, som vi ska ta på oss. Den skruden är den rättfärdighet, som han vann åt oss i sin död. I den klädseln är all vår syndfullhet och andliga skröplighet inte bara överskyld utan helt borttagen.

Från Gud Faders sida sett är vi också redan klädda i denna högtidsskrud. Det skedde i Kristi död, då hela världen renades från synd och därigenom kläddes i rättfärdighet. Detta har han också bekräfta för oss personligen i vårt dop.

Det är sen bara vårt eget hjärta som behöver ta detta till sig. Det är det som textorden uppmanar oss till. Vårt samvete behöver klädas i nådesrättfärdigheten, så att det blir renat från alla tankar på att själv behöva förtjäna Faderns ynnest. Detsamma avser också aposteln Paulus med orden 'Låt försona er med Gud. 2 Kor. 5.20. Men strax före de orden skriver han, att Gud har försonat oss med sig själv genom Kristus. Hur går det ihop, att vi ska låta försona oss med Gud, trots att han redan själv har försonat oss med sig? Jo, det ska förstås så, att vi redan genom Kristi verk är rena från synd och därigenom försonade med Gud, men så länge den sanningen inte har blivit klar för oss, är vårt samvete bundet under syndamedvetandet och därmed oförsonat med Gud. Vi är ännu inställda på att själv förtjäna hans ynnest, och vi kämpar mot evangeliet, som erbjuder nåd och förlåtelse. Paulus vill säga: Tro på Guds nåd, eftersom den redan är given åt oss!

Detsamma sägs också med andra ord i följande vers i texten: Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem. Lös banden från din hals, du fångna dotter Sion. Efter det att Herren Kristus genom sin död har befriat oss från syndens stoft och insatt oss i rättfärdigheten hos Gud, gäller det att tillämpa denna frihet och rättfärdighet i vårt eget samvete. Vi har redan blivit friköpta och lösta från syndaskuldens fångenskap, men är också vårt samvete befriat och löst från syndaskuldens tyngd? Varom inte, så gå genast till Gud i bön och tacka honom för hans stora gåva i Kristus! Då blir ditt samvete fritt. Den bekännelsen frälsar dig från lagträldomen. Rom. 10:10.

Vidare uppmanar Herren oss i texten: Kläd dig i din styrka, du Sion! Vilken styrka har vi svaga syndare? Vi har ingen egen kraft i andliga ting, men i Kristus har Gud gett oss en väldig styrka, som vi behöver känna till och använda, för att inte gå under i den andliga striden. Den styrkan ligger i högtidsdräkten, i syndernas förlåtelse genom Kristi utgjutna blod. I den kraften står vi emot alla anklagelser om skuld från djävulen, världen och vårt eget kött. I den kraften vågar vi träda inför Guds domstol, och i den kraften ger vi oss frimodigt in i framtiden med allt vad där kan finnas, eftersom Gud själv genom Kristus är på vår sida.

På vilket sätt ska vi då klä vi oss i denna rättfärdighetens högtidsdräkt med dess kraft? - Jo, genom att tro evangeliet. Det är bara andra uttryck för att tro evangeliet.

Och då blir frågan: Gör vi det? Har vi tagit fasta på evangeliet för egen del, så att vårt samvete är helt fritt från lagträldom? Räknar vi med nåden i Kristus och barnaskapet hos den Allsmäktige var dag och stund - också under prövningarna? Till det uppmanar oss Herren i texten.

Evangeliet gäller oss personligen. Efter Guds Sons offerdöd för oss är vi inte vilka dödliga som helst. Vi är höga himlavarelser, ett heligt folk, Gud faders husfolk och allra närmaste. Vi bor visserligen i stor förnedring i främmande land, i vårt eget fallna kött och bland alla andra Adamsbarn, men vi har löfte om upphöjelse, och vi får redan här och nu, helt och fullt, räkna med alla de förmåner som vår höga himmelska ställning genom Herren Kristus innebär. Vi är aldrig på något sätt utlämnade åt ödet eller andra obekanta krafter, utan vår Faders öga följer oss var stund. Ja, han har redan stakat ut hela vår väg, fört oss in på den och bevarar oss på den.

Och nu är det Han själv som genom profetens ord väcker upp oss och öppnar våra ögon till att se detta. Han klär oss själv i sin högtidsskrud och sin styrka. Visserligen faller hans ord i form av en uppmaning till oss, men det blir inte av för oss att efterkomma uppmaningen. Det vet både han och vi. Därför ger han oss tron på köpet tillsammans med uppmaningen. Vi får bara tacka och prisa honom. Amen.