Predikan på nyårsafton 2007 i Lappfjärd

Få är utvalda
Matt. 22:2-3,8-14


2. "Med himmelriket är det, såsom när en Konung gjorde bröllop åt sin Son.
3. Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som var bjudna,
Judafolket hade fått Guds ord först av alla. De hade genom en lång rad av Guds profeter fått löftet av få vara med i det himmelrike, som Gud skulle upprätta. När sedan himmelrikets tid var nära, i och med att Guds Son kom till jorden, då fick de kallelse att komma till det som hade lovats dem.

men de ville icke komma.
Judarna vill ha ett jordiskt messiasrike, inte ett himmelrike.

8. Då sade konungen till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som var bjudna, var icke värdiga.
De som säger nej till en inbjudan av himmelens och jorden Herre, är sannerligen inte värdiga heller att komma till hans gästabud.

9. Gå därför ut till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på!'
10. Och tjänarna gick ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda,
- Se inte till folks värdighet, för då hittar ni ingen! Samla in alla som ni träffar på! Men ni ska få ett mäktigt redskap. Ni får evangeliet. Med det samlar ni in både onda och goda. Det kommer både uppriktiga och skenheliga.
Vid ett annat tillfälle liknade Jesus evangeliet vid en not, som man kastar ut i människohavet. Med den fångar man alla slags människor, både onda och goda, både sådana som tar emot budskapet och bedragare som låtsas ta emot det, men inte gör det.
Fångsten är lika med alla som får höra evangeliet. Noten fångar dels sådana som tror evangeliet och genom det har Kristi rättfärdighet. Dessa kallas goda människor. De är inte goda i sig själva, utan genom Kristus, som de tror på.
Dels samlar evangeliet många som vill mena sig varasanna kristna, men som blandar in sina egna gärningar i evangeliet och därför inte tillägnar sig dess rena innehåll. Dessa människor kallas onda. Dessa onda är många som sanden på havets strand. De finns över allt på jorden, där evangeliet har förkunnats, t o m hela kyrkor och samfund. Vilken väldig belastning i evangeliets nät! Men nätet har inte brustit än, utan kallelsen fortgår så länge Gud vill.

När då förkunnarna på Konungens befallning har samlat in både onda och goda, då heter det:
och bröllopssalen blev full av bordsgäster.
Vilken sal är det fråga om? I himmelen kan ju inte finnas både onda och goda. Salen måste finnas här på jorden, där det finns både onda och goda. Salen, där det himmelska bröllopet ska äga rum, befinner sig varhelst evangeliet rent och klart förkunnas. Där är både Fadern och Sonen närvarande. Evangeliet om syndernas förlåtelse genom Kristi blod är de väggar och gränser, inom vilka det himmelska bröllopet ska äga rum. I Uppenbarelseboken kallas evangeliet för ett tabernakel, som har kommit ner från himmelen. Gud bor där och umgås där med sitt folk. I evangeliet, budskapet om nåd för syndare genom Jesu blod. Detta evangelium är också Herren Jesus Kristus själv. Han kallas Ordet och är ett vittnesbörd om nåd för världen.

Men innan någon människa kan ta del i bröllopet, kontrollerar Konungen själv att den som har kommit in i hans sal är behörig och inte har nästlat sig in på ett otillåtet sätt. Johannes döparen säger om konungen Jesus: Han har sin kastskovel i handen, och han ska noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna ska han bränna upp i en eld, som icke utsläckes. Matt. 3:12. Bröllopssalen är som en loge, där det finns både ren säd och agnar. Kastskoveln, med vilken Herren skiljer vetet från agnarna är evangeliet. Det åtskiljer dem som tror det från dem som inte tror det.

Evangeliet har flera uppgifter: Först kastas det ut i människohavet, där det samlar alla slags människor. Samtidigt uppenbarar det, huruvida människorna egentligen tror det eller inte. Den gamle Simeon i Jerusalems tempel, som fick se Jesusbarnet, profeterade om det, att många hjärtans tankar ska bli uppenbara genom honom, nämligen Jesus, som själv är Ordet från Gud. Luk. 2:35. När vi hör evangeliet, reagerar vi på något sätt. De som tror det, får vad det innehåller. De får genom evangeliet en frikännande dom. Men genom samma evangelium faller en annan dom över förnekarna och de skenheliga. Jesus säger: Detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Matt. 3:19. Dessa onda människor antingen förkastar evangeliet helt, eller blandar in sina meriter och gärningar i det och förstör det för sig själva på det sättet.

Den som vill vara med på Lammets bröllop för att glädjas över Guds nåd, måste anamma evangeliet rent som det är, utan tillägg eller ändringar. Det är nämligen bara genom det rena evangeliet som man blir klädd i de bröllopskläder, som Konungen kräver att man ska ha på sig på bröllopet. Bröllopskläderna är Kristi rättfärdighet, och de tål inget tillägg av mänskliga försök till egen rättfädighet.

11. men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man, som icke var klädd i bröllopskläder.
12. Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?'
Hur kunde Konungen kalla en sådan för sin vän, en som har föredragit sina egna kläder och försmått de festkläder, som konungen har tillhandahållit? Var inte det en direkt skymf mot Konungen? Visst var det en skymf. Men Jesus kallade också Judas för sin vän, och det hände i den stund när denne förrådde honom.

Herren Gud, som är Sanningen, ljuger inte och smickrar inte. Om han kallar någon för vän, då är denne en vän, nämligen så som Gud själv ser saken. Evangeliets Gud tilltalar oss mitt i vår fientlighet som vänner och bjuder syndernas förlåtelse åt oss. Han har nämligen genom Sonens offer gjort oss och alla människor till sina vänner. Vi må i oss själva vara hur arga fiender till honom som helst, men ändå är vi på grund av Kristi ställföreträdande verk, försonade med Gud, vänliga och kärleksfulla mot honom. Sådana ser han oss i sin Son, eftersom Sonen som vår ställföreträdare har betalt vår ondska, alla våra synders skuld med sitt blod.

Och sådana vill Gud, att vi också skulle se varandra: Inte se varandras fel, inte höra varandras hårda ord, inte känna varandras kantigheter, utan se varandra i Kristus som förlåtna, goda och kärleksfulla - också när det ser annorlunda ut från vår horisont sett.

Konungen talade vänligt till mannen. 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Han frågade hur det hade gått till, när han kom in i bröllopssalen i egna kläder. Var det något förbiseende från konungens sida? I så fall skulle det ju kunna redas upp. Men det var inget misstag i Konungens arrangemang. Bröllopskläderna hade tillhandahållits i samband med att inbjudningen gick ut, när evangeliet om Guds nåd förkunnades. Det visste mannen. Och han visste, att det var hans eget fel, att han inte hade dem på sig. Han hade inte velat ta dem på sig. Han hade velat göra ändringar på kläderna. Han hade velat ha ditsytt något av sitt eget, något av sin egen andlighet, sina böner, sina försök till ödmjukhet, sitt andliga sökande, ja åtminstone något som han menade var en ärlig avgörelse för Gud. Men resultatet av hans försök att komplettera Kristi rättfärdighets bröllopskläder blev ett fjasko, fast han hade gjort sitt allra bästa. Det fanns inte längre något av Kristi renhet i den dräkten, där fanns bara hans egen inbillade fromhet.

Vad skulle han nu svara konungen? Det var ju hans eget fel, att han stod där utan konungens festkläder på sig. Men det kunde han inte säga, och därför teg han. Och han kunde intet svara.
Hade då inte evangeliet varit tillräckligt klart, när mannen fick kallelsen? Jo Guds ord är klart och upplyser ögonen. Evangeliet om Guds nåd för syndare är tydligt och klart. Annars är det inte ett Guds evangelium, utan människotankar. Och evangeliet hörs tydligt. Mannen i texten var väl medveten om kallelsens innehåll. Den som har fått del av kallelsen, och inte anammar det som den innehåller, kan inte skylla på något annat än sin egen ovilja. Därför var mannen tyst.

13. Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter och kasten honom ut i mörkret härutanför.'
Tjänarna är desamma som i textens början, nämligen de som förkunnar evangeliet. Hur kan de med evangeliet gripa någon till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret? Jo, evangeliet fungerar som himmelrikets nycklar, på två sätt. Man stänger med dem och man öppnar med dem. Den som tror den tillbjudna nåden Kristus trots förnuftets invändningar, den människan har redan ingått i himmelrikets glädje. Men den som inte vill tro Guds nåd som nåd, utan vill ha med något eget av tro och god vilja, den människan stänger därmed ut sig själv från det himmelska gästabudet. Den människan förblir i sitt eget förnufts mörker och erfar aldrig glädjen i Kristus. Ute i sitt mörker är han, ur evangeliets synvinkel, bunden till både händer och fötter. Han har ingen möjlighet att tjäna Gud i hans rike. Han har inget evangelium att bjuda människor.

Där ska vara gråt och tandagnisslan.
Utanför evangeliet om förlåtelsen i Kristi blod finns ingen tröst. Efter det att man har vänt ryggen till evangeliet, erfar man aldrig något annat än en evigt gnagande grämelse över sin egen ovilja till att som ovärdig syndare ta emot Kristi rättfärdighet av ren nåd.

Textens sista vers är på en gång en förklaring och en sammanfattning av det som har berättats om vad som händer, där evangeliet om Guds nåd förkunnas.
14. Ty många äro kallade, men få utvalda.
Ordet 'ty' anger, att det finnas en orsak till att det gick som det gick. Många är kallade. De har fått höra det rena Gudsordet om nåd för syndare. Men få är utvalda till att anamma det. Någon har utvalt några få. Dessa Jesu ord, och andra liknande i den heliga Skrift, har alla tider varit en stötesten för det mänskliga förnuftet. Hur kan en barmhärtig Gud göra så? Det får han ju inte!

Men hur underligt det än låter, så är orden ett ljuvligt evangelium för alla dem som förstår, att deras eget val skulle ha uteslutit dem från Guds rike för alltid. Vi som av naturen till hjärta och tankar och händer och fötter är bundna i egoism och gudsfrånvändhet, vi väljer inte av oss själva vad gott är. Vi vet det av daglig bitter erfarenhet. Därför är det vår stora lycka, att Gud av sin barmhärtighet har gett oss sitt evangelium och tagit oss till sina egna i sitt rike - utan att fråga oss till råds. Han har utvalt oss efter sitt eget behag och sin vilja till att se detta. För detta tackar och lovar vi honom här och i evighet. Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.

Predikningslistan - Startsidan