Trons bön
Ps. 31:2-6

En människa vet ingenting om en eventuell morgondag eller framtid. Man kan visserligen resonera: Om allt är som det brukar vara - då kan det hända att det och det händer, men ingenting är visst.

En kristen människa har dock ett helt annat utgångsläge inför det tillkommande än människor i allmänhet. En kristen har många fasta punkter att förlita sig på. Det spelar ingen roll vad som händer. Det finns alltid en utväg genom allt. Utvägen är baserad på det oföränderliga, nämligen Herren Gud, den allsmäktige och hans regering. Han kommer alltid att vara trofast och för sin Sons skull sköta om sina utvalda. Ingen utomstående makt kan rubba hans regering. Han härskar suveränt i sitt rike. Guds folks morgondag och framtid är i säkra händer.

Men också en kristen är en människa. Man är orolig inför det man inte har sett med ögonen eller tagit på med händerna. En kristens oro är dock inte av ondo. Man vet vad man ska hålla sig till i nödens stund, och oron driver oss till samtal med vår himmelske Fader, och då får vi uppleva tryggheten under hans vård. Så fungerar en kristens liv i det fördolda: bön under oro och förskräckelse, men under allt likväl visshet om Guds nåd och omvårdnad. Psalt. 31:2-6 ger tydligt uttryck för detta:

Till dig, Herre, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet. Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en borg till min frälsning.
Ty du är mitt bergfäste och min borg, och du skall för ditt namns skull leda och föra mig. Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.
I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, Herre, du trofaste Gud.

Människor brukar be om sådant som de saknar. Mänskligt förnuft säger oss att det är onödigt att be om det som man redan har, men här ber psalmisten dels om något som han redan har och dels om något som han är säker på att han ska få. Först ber han: "Herre, . . . var mig en fast klippa, en borg till min frälsning". Strax därpå säger han: ". . . du är mitt bergfäste och min borg". På liknande sätt ber han först om befrielse och räddning och säger strax därpå att han ska få det och motiverar dessutom varför han säkert ska få det.

Just såhär ber Guds barn. Det är kännetecknande för dem, att de ber om det som de redan har och sådant som de med visshet ska få. Så bad Herren Jesus själv och undervisade sina lärjungar att göra så. Modellbönen 'Fader vår' är given i samband med undervisning om Faderns omsorg om människan. Efter att ha sagt orden "eder Fader vet ju vad I behöven", fortsätter Jesus: "I skolen alltså bedja sålunda: . . .vårt dagliga bröd giv oss idag. . .". Vi kunde gå igenom också de andra delbönerna i 'Fader vår' och konstatera att också dessa böner redan är besvarade. I den sista delbönen ber vi: "Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo". Vi vet ju att vår himmelske Fader varken frestar oss eller inleder oss i frestelse och att han tvärtom uppmuntrar oss till det goda och frälsar oss ifrån ondo, men vi erkänner här såväl som i de andra delbönerna att vår välgång är i hans goda hand. På liknande sätt som med 'Fader vår' förhåller det sig med 'Herrens välsignelse'. Vi ber titt och ofta om välsignelse, trots att vi redan för länge sen har blivit välsignade i Kristus för all framtid med all den himmelska världens andliga välsignelse.

Psalmisten erfar att det onda är honom övermäktigt. Han behöver befrielse och räddning. Situationens allvar blir inte mindre av att han är viss om att få hjälp och att hjälpen redan är tillstädes. Han är fången i ett nät som har lagts ut för honom. Det finns en parallell hos aposteln Paulus, när han utbrister: "Jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna syndens och dödena kropp?" Även han var fången i ett nät. Hans egen kropp var i förbund med synden och döden och gjorde gemensam sak med världen och djävulen. Men också han var viss om frälsning, och han svarar själv på sin fråga: "Gud vare tack, genom Jesus Kristus".

Vi är alla fångna och har ingen möjlighet att ta oss ut ur fängelset. Den hjälp vi behöver är någonting vida mer än hjälp till självhjälp. Med ordet hjälp brukar vi avse det att någon annan ger oss den tilläggskraft som behövs för att vi ska kunna uppnå det önskade resultatet. Men här fungerar inte en sådan hjälp. Vi är maktlösa och behöver frälsas. Frälsningen måste komma utifrån och ovanifrån. Och Gud vare tack att den kommer och redan finns tillstädes.

Psalmistens bön är inte en engångsbön, som man ber i ett tillfälligt nödläge tills frälsningen kommer. Denna bön ingår i psaltaren och är avsedd att brukas upprepat. I själva verket är denna bön varje kristens ständiga och ihållande rop till Gud. Man är varje stund påmind om sin hjälplöshet inför det ondas övermakt både inom sig och utom sig och suckar efter befrielse, men man är likväl samtidigt viss om frälsning. Världen förstår inte detta, att man ropar efter nåd när man vet att nåden redan är beviljad eller att man ropar efter skydd när man redan befinner sig i borgen. Det är här - under det samtidiga medvetandet av både den förkastelse man har förtjänat och den Guds nåd man har fått - som man ser Guds storhet. Det är just här som lovsången till Gud har sin upprinnelse.

Denna bön är alltid lika aktuell för en kristen. Det är inte så att man efter genomliden första kamp eller småningom kan börja räkna med sin egen förmåga att bevara sig från ondo och att hålla sig vakande i tron. Här gäller apostelns ord 'I som med Guds makt bliven bevarade". När det går upp för vårt inre öga att vårt förblivande i tron till alla delar ligger utanför våra påverkningsmöjligheter - och att Herren Gud själv i denna situation garanterar vår slutliga frälsning, då fylls vår själ av en himmelsk jubelton.

Trons bön är alltid förenad med visshet om bönhörelse, och denna visshet är grundad på att det som man begär redan är ett fullbordat faktum - i överensstämmelse med ordet 'Förrän de ropa skall jag svara dem'. Det är inte fråga om att veta alla detaljer i Guds planering, fastmer att vara viss om att varje detalj präglas av hans goda omtanke.

Psalmisten hade säkert som alla människor många önskningar angående diverse ting i denna världen, men han tar ändå inte upp dem. Då han ser att Gud allsmäktig är honom nådig i stora ting, vet han att också alla detaljerna ska falla väl på plats. 'Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla er'. Visst har barnen rätt att lägga fram allt inför sin Fader, och det gör dem gott att se Faderns finger också i småsaker, men vissheten om Faderns ynnest betyder mer för dem än allt annat. Ett Guds barn kan aldrig se sig mätt i Faderns ansikte, Frälsaren Jesus Kristus, utan längtar ständigt därefter.

Grunden för trons bön är fördold för världen. Därför menar den att ingen kan vara riktigt viss, och att den som säger sig vara viss är högmodig. Otrons böner är däremot inte förbundna med visshet utan bygger på en lös förhoppning om att bönen genom sin intensitet ska påverka Gud till att ge det man begär. En dylik bön, som inte bygger på vad Herren Gud i sin godhet redan har gjort eller planerat, är helt kraftlös. Det hjälper inte med fördubblade bönetider eller fler bedjare eller bönekedjor, där alltid någon ber för saken. Allt kommer nämligen an på bönens grund.

Trons folk stämplas lätt som inaktiva ifråga om bön. Ändå är det just de och endast de som ber i Ande och Sanning i sina hjärtan och dessutom oavlåtligen. Men de samlas inte gärna under devisen 'bön' i betydelse av huvudsaklig mötesuppgift, utan hellre under bönens grunds förtecken. Detta är en logisk följd av att grunden är det primära och en förutsättning för en rätt bön.. Där den sanna grunden är känd är bönen levande, rätt och stark - oberoende av yttre form eller förekomst av sådan. Bönen är där en tillbedjan i Ande och Sanning, och benämningarna 'bön' och 'bönehus' är där i sitt rätta sammanhang. Där finns också på djupet en sann och innerlig gemenskap, som aldrig kan saknas eller upphöra, såvitt man står på trons grund. Världen kan inte förstå, ej heller dela denna gemenskap.

Psalmisten åberopar Herrens rättfärdighet, den enda orsaken till att Herren vill höra vår bön. Bönhörelsen ges inte för att vi ber om den, utan för Herrens rättfärdighets skull. Herrens rättfärdighet tar sig uttryck däri, att han tillhandahåller oss den välsignelse som han själv har förvärvat åt oss genom att utstå straffet för våra synder och så köpa oss fria med sitt blod. Trons bön har sin kraft i Kristi ställföreträdande offergärning, som Gud i sin rättfärdighet tillräknar oss. Ingenting mindre duger att åberopas inför Gud som skäl till bönhörelse.

Då nu Gud vet vad vi och allt skapat behöver utan att vi pekar ut det för honom, och då han verkställer sina goda planer utan att vi anmodar honom - varför ber vi då? Världen och vårt mänskliga förnuft kan inte förstå det. Det andliga livets yttringar är obegripliga för den som inte själv lever. Men så som en människokropp inte upphör att andas så länge den förblir vid liv, så pulserar också det andliga livet obevekligt så länge det är i kontakt med sin källa. Gud behöver inte våra böner för att kunna verka, men vi kan inte upphöra med bönen, eftersom den är oupplösligt förenad med det liv vi lever i Gud.

Trons bön är ologisk och obegriplig för en vuxen och förståndig människa - men likväl så enkel att ett barn kan använda sig av den. Under den mörka årstiden, efter det att barnen har gått till sängs kan det hända att det hörs ett litet rop ur mörkret: 'Mamma, jag vill va med dig'.

En antydan om bönens funktion kan ses i textens sista fraspar. Vi har en inneboende oro i vår gamla människa och har svårt att vara stilla under Faderns vård. Därför behöver vi befalla vår ande till ro i hans hand. Frasparets andra del är det Gudsord som har makten till att ge vår ande denna ro: 'Du förlossar mig, Herre, du trofaste Gud'. I denna mening finns nämligen ett åberopande av Guds trofasthet. Hans trofasthet är orubblig och evig, och den gäller här underförstått att Gud alltjämt tillräknar oss Kristi förtjänst.

Vår bön är en strävan att harmoniera våra tankar med Guds tankar och våra planer med hans under medvetande om att han är god, allvis och allsmäktig, men det är oviktigt hur väl vi lyckas med detta. Viktigare är att det ger oss en behövlig upplevelse av trygghet att bli stilla inför Guds löften och handlande.

Psalmistens bön är alltså en trons bön, karakteristisk för varje kristen människa. Ingen kan lära sig den. Tron föds nämligen av Gud själv genom hans ord, och där tron finns, där finns också trons bön. Se vad Herren har gjort och vad han gör! Där finns källan till både tro och sann bön. Vid anblicken av honom och hans gärningar kan en människa inte göra annat än prisa honom i sann tillbedjan. Han är vår böns orsak och källa. Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.

Predikningslistan - Startsidan