Tacka Herren!

Psalm 105:1-5

 

1. Tacken Herren, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken.
2. Sjungen hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.
3. Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka Herren.
4. Frågen efter Herren och hans makt, söken hans ansikte beständigt.
5. Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar.

Detta är sann kristendom. Psalmisten tar fasta på det som är värt att ta fasta på, nämligen Herren Gud, vad han gör och har gjort. Det finns en myckenhet av falsk kristendom ibland oss, rent av det allra mesta som går under namn av kristet budskap, ett budskap som antingen öppet eller underförstått talar om människan, vad hon kan och bör göra. Man säger:
- Om du vill vända dig mot Gud, då kommer han dig till mötes.
- Om du ångrar dig, då kan Gud förlåta dig
- Om du ber, då kan Gud göra någonting.
- Om du gör en början, då skjuter Gud på och fyller i det som fattas.
- Om du övervinner dig själv så att du vågar ta steget, då kommer välsignelsen.
- Om du låter Anden verka. Om Anden får göra det och det.

I sådan förkunnelse är det människan som styr. Herren Gud är tjänaren. Resultatet blir då: Jag sökte Gud, jag vände mig till honom, jag började tro - med Guds hjälp visserligen, men det var ju ändå jag som ville, jag styrde och tog ansvar för mig själv.
Jag tar alltså äran åt mig själv - fast jag inte täcks säga det utan gömmer mig bakom uttrycket 'med Guds hjälp'.

Det är sällsynt, sällsynt med sann kristendom, den kristendom som ger Herren Gud äran, nämligen hela äran, äran av allt, och erkänner att han är både den förste och den siste. I sann kristendom är människan av jordens stoft, och Gud är den han verkligen är, nämligen den som planerar allt, påbörjar allt och fullbordar allt, han som verkar allt i alla, genom sitt ord och sina tjänare. I sann kristendom utväljer Herren Gud vem han vill, kallar vem han vill till sitt redskap, och ser själv till att hans verk blir utfört på det sätt han vill, till det resultat han vill. Han är husbonden som tänder ljuset, ställer det på ljusstaken och ser till att det lyser. Utan att han gör allt, blir ingenting uträttat. Om inte Herren bygger huset, arbetar de fåfängt som bygger därpå. Människan - av jordens stoft - får visserligen vara ett redskap då Herren så vill, men det är han som tar oss till sina redskap efter sin vilja och när han vill. Det är han som är byggmästaren och samtidigt den som gör både början och fortsättningen tills allt är färdigt.

Den ringaktade gamla lutherska katekesen ger oss god undervisning i detta stycke. Låt oss citera något från förklaringarna till trosartiklarna:

Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser osv, och att han håller allt detta vid makt, vidare: han försörjer mig rikligen och dagligen, bevarar mig för allt ont - och allt detta av blott faderlig, gudomlig godhet, utan all min förtjänst och värdighet.
Jag tror att Jesus Kristus.. har förlossat, förvärvat och vunnit mig förtappade och fördömda människa från alla synder, från döden och djävulens våld...
Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller min egen kraft kan tro på Jesus Kristus eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro.

Här finns ingenting om vad människan kan eller har vilja att göra. Här beskrivs Gud Faders, Guds Sons och den Helige Andes verk. När människan nämnes är det som något förtappat och fördömt under synden, döden och djävulens våld - visserligen också som återlöst och återupprättad, men då inte av sig själv, utan av Gud.

Men vem gläds över detta? Vem är nöjd med att vara en nolla? - Ja, inte de flesta, inte ens de flesta i kristenheten. I själva verket ingen - utom dem som Herren Gud själv har överbevisat om deras fattigdom och hjälplöshet, en ringa hop, en människa här, en där.
Det är bekant att det är den helt hjälplöse som värdesätter hjälpen. Så länge man menar att man själv har möjlighet att ännu lyfta ett finger för att trycka på en knapp som kan sätta någonting igång, så länge behöver man ingen hjälp. Det är först när man inser att man är på djupt vatten långt ifrån fast mark utan möjlighet att själv gripa tag i någonting - det är först då man märker vad frälsning är för någonting.

"Jag vill upphöja dig, Herre, ty du har dragit mig ur djupet." Ps. 30:2. " Herre, du förde min själ upp ur dödsriket." Ps. 30:4. "Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde min fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta; han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud." Ps. 40:3,4.
Det är här som lovsången tänds, i vissheten om att det är Herren Gud som för sin kärleks skull tar vara på oss. Då han inför vår tros ögon blir den han är, när vi blir varse hans storhet - då slår vi ner vår blick och säger med Job:"Blott hörsägner hade jag förnummit om dig." Job 42:5.

Psaltarpsalmen 105 för annandag påsk är en lovsång till Herren Gud.

-Tacken Herren, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken. Sjungen hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.

Det är ingen risk att det blir för många uppmaningar till att tacka och lovsjunga Herren. Om vi än besjunger Herren och hans verk under hela vårt jordeliv och så mycket vi än har lärt känna honom, så finns det ännu orsak till lovsång så att den räcker i all evighet - en lovsång om alla hans under, alla hans verk, hans barmhärtighet, vishet och gudomliga domslut.

Det är gott att tacka Herren. Det är gott och det gör oss gott. Det är nämligen mot oss som Herren är god. Det är för oss som han har gjort under. För oss har han planerat skapelsen, utgivit sig själv i sin Son till vår frälsning och gett oss ett evigt liv i sitt rike. Därför uppmanas vi också att berömma oss av hans heliga namn. Han är vår Gud, och vi är hans barn. Vi behöver inte sticka under stol med att vi är barn till himlarnas och jordens Herre. Nej, vi får berömma oss av hans heliga namn. Han har satt sitt heliga namn på oss: Vi är hans söner och döttrar, hans husfolk, återlösta från döden med hans eget blod och födda av hans Helige Ande till hans egna och medborgare i himmelriket. Vet med er vilka ni är! Ni har Guds namns stämpel på er. "Berömmen eder av hans heliga namn!"

- Glädje sig av hjärtat de som söka Herren!
Ingen finnes som söker Gud, läser vi i Rom 3:11. Men barn söker sina föräldrar. De som har blivit födda ovanifrån, de som är barn till Gud, de söker sin himmelske Far, sitt hem. En jordisk människa söker inte Gud, men här är det igen Herren Gud som är den verksamme, som har gjort barn åt sig, himmelrikets barn, och gett dem tron som hör till barnaskapet. Må alltså de glädja sig som söker Herren, nämligen hans egna barn.

- Frågen efter Herren och hans makt!
Det är just vad den människa gör som har sett något av Herren och hans makt. Uppmaningen betyder: Det finns ingenting mera väsentligt, viktigt och värt att fråga efter än Herren och hans makt. Där finns nämligen allt vad vi behöver. "Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder." Matt. 6:33. Far inte efter det ena och det andra, var inte orolig för nånting i denna världen. Allt vad ni behöver ska tillfalla er. Ha ert sinne vänt till Herren och hans makt. Det är det som gäller och är bestående både på jorden och i himmelen.

Söken hans ansikte beständigt!
Nyss citerade vi Skriftens ord att ingen söker Gud. Orden gäller ju också för Guds ansikte, men den åt vilken han har visat en liten skymt av sitt ansikte, den människan söker honom beständigt och uppmuntras här ytterligare. Jesus Kristus är Guds ansikte. Han har uppenbarat för oss Faderns kärlek genom sitt ord. Jesu ansikte är vänt till oss i hans evangelium. "Vänd ditt ansikte till oss och giv oss frid." betyder: Må ditt evangelium upplysa oss så att din frid uppfyller vår själ och ande.

Alla uppmaningarna i denna text är en uppmuntran till dem som känner Herren: Se hur bottenlös och oändlig den rikedom är som vi äger i Gud! Uppmaningarna är också en hälsning från en medbroder i barnaskapet, från en som har detsamma som vi, och som gläds med oss över Herren Gud och hans makt. Ingen kan nämligen uppmana till denna glädje utan att själv ha den. Så har vi gemenskap också med gamla testamentets heliga.

"Tänken på hans under och hans muns domar".
Vi själva och allting omkring oss är Guds under, likaså allt vad han har gjort och gör genom Sonen och den Helige Ande. Undren förkunnar Faderns kärlek till oss genom Sonen. De är orsak till lovsång och tacksamhet. Likaså "hans muns domar". Guds domar är inte som människors. De är gudomliga. Människor dömer inte syndare fria, men det gör Herren Gud. Han dömer sin oskyldige Son skyldig och oss syndare fria. Guds domslut uppenbarar hans barmhärtighet och nåd mot oss, mot sådana som inte var värda barmhärtighet.

Så är då vår Herre, hans makt och verk det rätta ämnet för all vår predikan och all vår lovsång nu och i evighet. "Hör, någon talar: 'Predika!', och en annan svarar: 'Vad skall jag predika?' - 'Allt kött är gräs och all dess härlighet som ett blomster på marken. . . men vår Guds ord förbliver evinnerligen." Herren, vår Gud, är A och O, den förste och den siste och hans välde omfattar allt. Honom tillhör all ära och allt pris. Amen.

 

Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.

Predikningslistan - Startsidan