Predikan hållen i Iskmo bönehus 11 mars 2001
Stor tro
Matt.15:21-28

 

21. Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon.
Det som hade hänt därförinnan var följande: Herren Jesus hade kommit i världen för att frälsa människorna från deras synder. Han hade ännu detta stora verk framför sig och gick nu omkring och kungjorde det glada budskapet om detta. Hans hade dock ingen större framgång med budskapet. De religiösa judarna bjöd på kompakt motstånd och ville istället ta fast honom för något påstående, som de skulle kunna använda för att få honom fälld inför sina myndigheter, och de människohopar som samlades omkring honom hade missuppfattat hans ärende. Efter hans bespis- ningsunder ville de med våld göra honom till sin världslige ledare.

De underverk som han gjorde var ju avsedda att vara Messiastecken, bevis på att han var sänd av Gud för att frälsa människorna från deras synder. Men detta såg folket inte utan ville att hans uppgift skulle vara att göra jordelivet behagligt för dem, och nu hade det blivit så, att han var hårt sysselsatt med att lindra människors kroppsliga plågor, och i stället för att förkunna evangelium åt hungrande själar blev det att besvara judar- nas försök att fälla honom.

Det fanns visserligen undantag, då en och annan satte tro till honom, precis som idag, en här och en där. Det var hans glädje. Han kallar det för sin mat, att få skörda in de själar som Fadern gav åt honom. Men i det stora hela var han ovälkommen bland sina landsmän. Ofta var det istället främlingar som trodde honom. Det är förståeligt att han småningom bröt upp och gick till en annan trakt.

Vi känner igen det. Ingenting har förändrats. Tidvis samlas det stora människoskaror, och man hoppas att det är någonting äkta. Men småningom märker man att det inte var så. Det är inte Jesu lära som människorna far efter utan någonting annat.

Jesus drog sig undan till en annan trakt, och det får vi också göra. Där någon frågar efter Jesus, där ska vi vara till hands. Dit Jesus nu gick, där fanns en människa, som behövde honom.

22. Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: "Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande."
Jesus gick in i ett hus där och ville inte ha ryktet utspritt att han var där. Men denna kvinna fick veta om det. Det var så ordnat och bestämt ovanifrån att hon skulle få träffa Jesus, och Jesus var säkert också medveten om det.
Denna kvinna visste vem Jesus var. Hon kallade honom Herre och visste att han var Davids son. Hon var i nöd över att hennes dotter var i nöd, och nu ropade hon därute så att det hördes in i huset.

23. Men han svarade henne icke ett ord.
Jesus kände denna hednakvinna - så som han genom sitt gudomliga allvetande kände alla människor. Han visste att hon trodde på honom, och nu såg han ett tillfälle att med hjälp av kvinnan ge lärjungarna en lektion i skillnaden mellan judarnas synsätt ifråga om Messias uppgift och det himmelrike som han självförkunnade.

Då trädde hans lärjungar fram och bådo honom och sade: "Giv henne besked; hon förföljer oss ju med sitt ropande."
Lärjungarna stod inte ut med hennes ropande och började tycka att Jesus borde reagera på något sätt.

24. Han svarade och sade: "Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus."
Dessa ord skulle ha varit som ljuv musik åt judarna, i deras tankar om Messias. De ville ha tolkat Messias uppgift så att han skulle komma endast för dem. Detta svar var alltså riktat åt lärjungarna, och för dessa var uttrycket bekant, sedan Jesus hade sänt dem att verka bland just de förlorade fåren bland judarna, enligt Matt.10:5. Jesus lägger här visserligen in en helt annan betydelse i orden. Han talar om sitt himmelrike som Israels hus. Men eftersom han inte påpekar det och förklarar sig närmare, så bör det vara den judiska innebörden av orden som lärjungarna tar fasta på.

25. Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: "Herre, hjälp mig."
När Jesus inte svarade henne kom hon närmare med sitt ärende.

26. Då svarade han och sade: "Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna."
Judarna var Guds barn i det gamla förbundet. I 2 Mos.4:21 kallar Herren Israels folk för sin förstfödde son, och i Matt. 8:12 kallar Jesus judarna för rikets barn. Alla andra folk betecknades av judarna som hedningar, orena eller t.o.m. ‘hundar’. Man skulle alltså inte ta ifrån judarna det som var deras och ge det åt utomstående. Jesus tar nu fram detta, för att strax visa att en sådan ordning inte fungerar i hans himmelrike.

27. Hon sade: "Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de smulor, som falla ifrån deras herrars bord."
Kvinnan erkände att hon inte var jude och inte hade del i vad det innebar att tillhöra Guds egendomsfolk, och hon visste att Messias visserligen var kommen till judafolket, men hon var förvissad om att vad Gud gjorde där genom Messias, det skulle ha verk- ningar långt utöver judarnas område. Det skulle räcka till också åt henne.

28. Då svarade Jesus och sade till henne: "O, kvinna, din tro är stor. Ske dig såsom du vill." Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden.
Jesus beundrar inte kvinnan för hennes tro eller hennes tro i och för sig, utan han gläder sig över att kvinnans tro var stor i det att hon, trots den allmänna meningen, inte begränsade Jesu barmhärtighet till bara judafolket. Det var inte hennes tro i och för sig som blev henne till gagn - utan det som hennes tro omfattade, nämligen Guds stora rike. Eftersom hon räknade in också sig själv med sin nöd in i Guds rikes verknings- område, blev hennes bön besvarad.

En stor tro är en tro som omfattar Guds stora maktområde. I sig själv är tron ingen- ting. Allt beror på vad den omfattar. Ta härav ett stöd! Din tro må vara klen eller ing- enting, det är dess föremål som är verksamt. Frågan blir då: Hurudan är Gud? Du må se efter i hans Ord, om du inte vet.

Lärjungarna borde av denna episod ta till sig, att Messias’ himmelrike inte är begränsat till judafolket, utan omfattar alla som tror på honom. Det ligger något av ironi i berättelsen: Är människor verkligen så dumma att de menar att Guds rike är så litet? Menar de verkligen, att Messias skulle komma bara för ett begränsat jordiskt rike och för några judar?

Låt oss nu gå tillbaka till Jesu ord ‘Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.’ Jesus åsyftade ofta sitt himmelrike, när han talade i jordiska termer. Han samtalade en god stund om vatten med kvinnan vid Jakobs brunn innan hon förstod att han talade om andligt vatten. Likadant efter brödundret. Jesus talade då om himmelskt bröd under det att folket alltjämt tänkte på jordiskt bröd. Så också här. Jesu ord är visserligen som klippta ur judarnas föreställningar om den väntade Messias’ uppgift i ‘Israels hus’, men Jesus åsyftar här med ‘Israels hus’ ändå sitt himmelrike.

Jesus är nämligen inte utsänd till andra än hans eget rikes förlorade söner och borttappade penningar. Han har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan för att frälsa syndare. Och bland syndarna ryms både judar och hedningar.

Himmelrikets förlorade får är speciella: De är redan frälsta, men ändå alltjämt förlorade. I sig själv är de helt fördömelsevärda, men de är samtidigt rättfärdiga genom Jesu försoningsgärning.

Egentligen var hela människosläktet genom Jesu död i viss mening ett Guds Israel. Jesus hade renat det från dess synder. Men då världen genom otro avsäger sig delaktigheten i Jesu rättfärdighet, då minskar detta Israel tills endast de utvalda är kvar, nämligen de som Gud Fader ger åt Sonen till att frälsa och vårda som sina egna. De otrogna finns inte mer till i sammanhanget. De är lika agnar, som vinden bortför.

Det är gripande att se hur Jesus går in i sin uppgift för dem som han har fått av sin Fader att ta hand om. Han talar om det själv i sin översteprästerliga förbön före sitt lidande. Han älskar dem högt, därför att han har fått dem som en kärleksgåva av Fadern, till att vårda som sina egna.

Visste du det, att du är Gud Faders kärleksgåva till Sonen. Du är ett bevis åt Sonen, att Fadern älskar honom? Och visste du det att Sonen just därför älskar dig och kommer att sköta om dig och aldrig släppa dig ur sikte?

I sin bön säger Jesus till Fadern: "Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, som du har tagit ur världen och givit åt mig. De voro dina och du har givit dem åt mig. Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig, ty de voro dina."

Också Jesu följande svar till kvinnan i texten har en djupare innebörd än den som ju- darna skulle lägga i orden. Det löd så: "Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna."

Innebörden blir i himmelrikets perspektiv den rakt motsatta: De otrogna judarna och andra likasinnade som vill tro sig vara Guds folk utan att ta emot Jesu evangelium, de ska inte tro att de har rätt till de förmåner som himmelrikets medborgare har. Vi kan citera Jesus: ‘Den som har, nämligen den som har Jesu rättfärdighet, åt honom ska bli givet, men den som icke har, från honom ska tagas också det som han menar sig hava.’

Jesu rättfärdighet har blivit dig given i dopet. Ingen kan röva den ifrån dig. Du är född in i Jesu himmelrike. Det var för dig som han blev sänd hit av Fadern. Och Fadern har överlåtit dig i hans vård till evig tid. Och Jesus säger till Fadern: "Fader, jag vill, att där jag är, där skall ock de vara med mig, som du har givit mig." Och så blir det.
Äran tillhör Fadern och Sonen och den Helige Ande nu och alltid. Amen.

Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.

Predikningslistan - Startsidan