Störst i himmelriket

I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: "Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små, som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Matt. 18:1-6

Denna text används på Mikaelisöndagen, som också kallas 'Barnens och änglarnas dag'. Men det behöver genast sägas, att denna text inte handlar om barn i allmänhet utan om Guds barns, d v s de troende och deras förhållande till Guds rike. Det var inget särskilt med det barn som Jesus kallade till sig, liksom inte heller med andra barn som samlades kring Jesus. Men Jesus säger, att de tror på honom, de litar på honom och kommer till honom på hans kallelse. Någon särskild storhet fanns inte hos barnen själva, utan deras storhet låg däri, att Jesus blev stor och upphöjd för dem. Vem helst, ung eller gammal, som är liten i sig själv, är stor i himmelriket, eftersom de är beroende av Gud.

I stycket före denna text ges ett exempel på Guds omsorg om de sina. Det var fråga om att ha pengar till att betala tempelskatten. Jesus uppmanar då Petrus att gå ner till sjön och kasta ut en krok och ta den första fisk, som han får upp och öppna gapet på den. Det silvermynt, som Petrus då hittade i fiskens mun, räckte till betalning av tempelskatten för dem båda.

Men texten börjar med orden: I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?"

Vilken kontrast! Just hade Petrus fått vara som ett litet barn hos Gud och fått ta emot vad han behövde för tillfället, men nu tänker lärjungarna att de själva är betydelsefulla och stora i himmelriket. Vem av oss är störst i himmelriket? För att förklara för dem vilken den rätta ordningen är, kallade Jesus till sig ett barn, ställde det mitt ibland dem och sade: "Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket."

Vem av oss vill nu vara liten, behövande, beroende och hjälplös som ett barn? Men det är just det som är himmelrikets ordning: Att inte klara sig själv, utan få allt av Gud, helt oförtjänt, både jordiskt och andligt.

Det finns en parallell till denna text i berättelsen om mannen som blev rånad och slagen och som blev hjälpt av den barmhärtige Samariten. Mannen låg halvdöd vid vägen, hjälplös och utan pengar. Han var behövande som ett barn.

Jesus använde den mannens situation som mönsterbild för oss angående hur vårt förhållande till Gud ska vara. I Guds rike finns inga vuxna, inga självständiga och starka. Alla är barn, behövande, fattiga, hjälplösa, svaga, ja, slagna, sjuka och halvdöda. Guds rike är ett vårdhem, där Gud tillhandahåller allt åt oss, föder oss, kläder oss och uppehåller vårt liv, både andligen och lekamligen. Men vi behöver erkänna det, så att Guds nåd blir stor för oss.

Det ligger i människans natur att bli alltmer självständig och vuxen, och det är ju alldeles på sin plats i det jordiska livet, men när det gäller himmelriket är det helt fel. Där ska vi genom Ordets överbevisning om vår synd och Jesu nåd växa neråt, så som Johannes Döparen sade om sitt förhållande till Jesus: "Det är i sin ordning att jag förminskas och han tillväxer."

Jesus säger i texten, att de små tror på honom, och att vi inte kommer in i himmelriket, om vi inte blir som dem d v s så små och hjälplösa i oss själva, så att vi förstår att komma till honom och ta emot hans nåd och förlåtelse, när han kallar oss till sig.

Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Jesus säger inte: De som ödmjukar sig. Han säger: Den som ödmjukar sig. Enligt Guds lag ska alla människor ödmjuka sig, men bara en enda, Jesus själv, har förmått ödmjuka sig så, att han har blivit störst i himmelriket. Han är den störste i himmelriket. Ja, han ödmjukade sig ända till döds och bar, själv oskyldig, allas synder. Men genom detta budskap kan Guds Ande göra oss ödmjuka, så att vi blir tvungna att acceptera Jesu nåd. Och då har vi del i Jesu storhet.

När Anden gör oss ödmjuka genom att visa oss den smärta som vi med vår synd har åsamkat Jesus och att vi just genom Jesu pina har fått förlåtelse för våra synder, då blir vårt liv i denna världen förändrat, och det får konsekvenser i vårt förhållande till andra människor. Vi gläds tillsammans över Jesu nåd med dem som har fått erfara densamma, vi uppmuntrar varandra i tron, vi gör så som Konungen Kristus säger i Matt. 25: ger varandra att äta och dricka av evangeliet om Jesu nåd, kläder varandra i Kristi rättfärdighet, ser till varandra då vi är angripna av syndens sjukdom och instängda i dess fängelse.

De som behöver sådan andlig omvårdnad, dem kallar Konungen för sina allra minsta bröder. De är små i sig själva, men stora i himmelriket genom att Gud själv med sin nåd bor hos dem. Det stora hos dem är Guds nåd och kärlek i Jesus Kristus, den som de så väl behöver och som de har tagit emot.

Jesus säger om Johannes Döparen, "Bland dem som är födda av kvinnor har ingen uppstått som är större än han." Jesus syftar då på Johannes viktiga ämbete att bereda väg för Jesus genom att vittna om honom som den utlovade Messias. Och Jesus fortsätter: "Men den som är minst i himmelriket är likväl större än han." Så är det: Hur stora uppgifter vi än har fått av Gud här i världen, är vi ändå mycket större i egenskap av Guds fattiga nådebarn, eftersom vi som sådana är föremål för Guds stora kärlek. Guds storhet är uppenbar hos de i Anden fattiga. Dessa är som tomma kärl, som Gud har fyllt med sin nåd.

I denna förgängliga världen har vi människor föga värde, men hos Gud i hans himmelrike har vi ett oändligt värde. Gud satte sitt värde på oss, när han sände sin Son i döden för oss. Så mycket älskar Gud oss. Det värdet är bestående, likasom Gud är oföränderlig.

Och vi har samma värde hos Gud, inte bara uppe i himmelen efter vår död, utan också varje dag här på jorden. Inte en morgon, inte en dag utan hans nåd och omvårdnad. Han har för länge sen planerat våra dagar och lagt framför oss idel goda gåvor - även om det för oss människor inte alltid ser så ut.

"Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?" Rom. 8:31f. Må Guds Ande påminna oss om detta alla stunder och dagar under alla livets förhållanden! Vi är högt älskade av Gud. Det är vår storhet. Amen.