Sanningens Ande Joh. 16:5-15

 

5. Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig "Vart går du?"
6. Men eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg.
7. Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.
8. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom:
9. om synd, ty de tror inte på mig,
10. om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre,
11. om dom, ty denna världens furste är dömd.
12. Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu.
13. Men när han kommer, Sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske.
14. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.
15. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna för er.

Texten är ett brottstycke från ett tal som Herren Jesus höll till sina lärjungar strax före sitt lidande och sin död.

Nu går jag till honom som har sänt mig, säger han. Gud Fader hade sänt honom till jorden för att göra just det: att gå tillbaka till Fadern. Att gå tillbaka till Fadern var Jesu uppgift i världen, men det var den tyngsta uppgift som någon någonsin har haft. Jesus hade nämligen låtit sig döpas till ett med oss syndare och därigenom dragit på sig hela världens alla synder. Att i ett sådant tillstånd komma inför Gud, som är helig och omutlig, betyder förkastelse och död. Men det fanns ingen återvändo. Jesus hade själv varit med, när Treenig Gud inom sig före världens grundläggning beslöt att frälsa oss från våra synder. Det enda sättet att frälsa oss syndare från evig död och förkastelse från Guds gemenskap var att Jesus tog vår synd på sig och tog syndens straff i vårt ställe.

Jesus hade förberett sina lärjungar på sin bortgång d v s sin död. Visserligen hade han också sagt att han skulle uppstå igen från de döda. Men då lärjungarna var bara människor, orkade de inte tänka sig ett återseende efter Jesu död. De kunde inte fatta att han måste död och än mindre att han skulle uppstå till liv igen. Sådant brukar inte ske. Lärjungarna hade liksom judarna tänkt sig, att Jesus som Messias inte skulle dö utan bli kvar hos dem för alltid, när han en gång hade kommit. Jesus fortsätter sitt tal:

Eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Hjälparen är Guds helige Ande, den tredje personen i gudomen. Vi människor behöver nödvändigt Guds Ande för att kunna tillägna oss frälsningens budskap och bli evigt saliga. Men nu var det så, att Anden inte kunde komma till oss utan att Jesus först fullbordade sitt frälsningsverk. Anden skulle inte ha haft någon uppgift att utföra.

Andens uppgift är nämligen att förkunna frälsningens innehåll åt oss. Och innan frälsningen fanns till hands d v s innan Jesus hade genom sin död betalt vår syndaskuld, hade Anden inte någon frälsning att förklara åt oss. Just detta åsyftar Jesus med orden Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. När Jesus sedan efter några dagar hade fullbordat sitt verk och steg upp ur sin grav, då hade Anden fått sitt material, budskapet om frälsningen, som han nu kunde börja förkunna åt oss. Jesus säger det med orden

Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. När Anden förklarar frälsningens innehåll, då förhärligar han Jesus och hans verk för oss. Utan Andens ledning och undervisning kan vi människor varken förstå eller fatta vad som i bibeln står skrivet om frälsningen genom Jesus och hans verk. Frälsningens innebörd är för det mänskliga förnuftet en total hemlighet, det är som ett främmande och obegripligt språk. Men Guds Ande finns i Guds ord och när vi läser eller hör evangeliet om Jesus, då kommer Anden till oss genom evangeliet och förklarar det för oss.

Men här måste vi tillägga, att det är skillnad på att läsa och läsa. Det är viktigt att inte läsa Guds ord med förnuftets glasögon. Vi bör läsa Guds ord med respekt och under bön om Andens ledning. De som sätter sig själv över Ordet och försöker förnuftsmässigt eller på ett förment vetenskapligt sätt avgöra vilket Guds ord som är trovärdigt, de får ingen ledning av Anden. De missar evangeliets egentliga innehåll och far helt vilse.

Det finns ett särskilt löfte angående Anden. Jesus själv gav det löftet: Om ni som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom? Luk. 11:13. Jesus säger sedan vad Anden kommer att förklara ifråga om resultatet av Jesu frälsningsverk:

När han kommer, skall han överbevisa världen för det första om synd, för det andra om rättfärdighet och för det tredje om dom: Och dessa tre ting förklarar Jesus vart och ett lite närmare:

om synd, ty de tror inte på mig, Den Helige Ande måste upplysa oss om vad synd är. Vi kan ju inte förstå oss på Jesus eller tro på honom som syndares Frälsare, så länge vi inte förstår ens vad synd är och att vi är syndare. Ordet 'de' står för världen, och i världen är vi alla inräknade. Ingen människa tror av sig själv på Jesus. Luther skriver: "Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på min Herre Jesus Kristus." Tron på Jesus är Andens gåva via evangeliet.

Vi brukar visserligen säga, att det är genom Guds lag som vi kommer till insikt om att vi är syndare. Men utan Guds Andes upplysning förstår vi inte Guds lag, vi kan inte ta den till oss så, att vi inser vår verkliga belägenhet inför Gud. Visst hade judarna Guds lag och de läste den flitigt, men de tolkade den med sitt förnuft och for helt vilse. Vi måste överbevisas av Anden om vår synd.

Anden gör detta genom att visa på Jesus i hans lidande för våra synders skull. Jesu död för oss är ett kraftigt vittnesbörd om att vi är syndare, och verkliga syndare som måste frälsas genom benådning. Jesu död vittnar om att inte ens våra bästa gärningar är rena inför Gud. Jesus måste lida döden för alla människor och inte bara för vissa synder, utan för allt vad vi är och gör, eftersom vi är alltigenom syndare. Jesu död bekräftar vad Guds lag säger om oss.

Det är nödvändigt att vi blir överbevisade om vårt verkliga tillstånd inför Gud, för att vi ska kunna ta emot och acceptera rövarnåden, den som bjuds oss i evangeliet. Andens överbevisning resulterar i det vi kallar för väckelse. Publikanen, som kom till templet och slog sig för sitt bröst och bad: Gud, förbarma dig över mig syndare, hade blivit väckt av Anden och insett sin ohållbara situation inför Gud.

Det andra, som Anden förklarar för oss, är om rättfärdighet, och Jesus tillägger orden ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. På samma sätt som vi måste överbevisas av Anden om att vi i oss själva är syndare, så måste Anden också överbevisa oss om att vi genom Jesus offer, är rättfärdiga och skuldfria. Också den saken är omöjlig för oss andligen blinda varelser att ta till oss. Jesus skulle alltså skaffa oss rättfärdighet genom att gå inför Fadern och utstå straffet för våra synder. På den vägen representerade han oss alla. Vi var representerade i honom, när han tog domen på sig och dog under våra synders skuld. Hans död för våra synder räknas oss till godo, så att vi i hans person var blivna rättfärdiga, när han steg upp från de döda. Detta är vår frälsning. Allt är färdigt. Vi är gjorda rättfärdiga och himmelen värdiga av Herren Jesus. Vi får tro det och vara saliga i hans gärning.

Det tredje, som Anden förklarar för oss, är om dom, och Jesus tillägger orden ty denna världens furste är dömd. Jesu frälsningsgärning innebär en dom, men inte över oss människor, utan över denna världens furste djävulen. Han har alltifrån skapelsen hållit på med att vilseleda oss människor till att misstro och tvivla på det som Gud har sagt. "Skulle Gud verkligen ha sagt så? Ingalunda," sade han åt Adam och Eva. Han försöker intala oss att synd inte är en så allvarlig sak. Och han har redan fått hela den oomvända världen och vårt eget kött att tro det. Men Jesu lidande till döds under våra synder är ett kraftigt vittnesbörd mot djävulens försök att förringa synden.

Mot Jesu vänner, som känner sin synd och uselhet, använder djävulen en helt annan taktik. Han försöker agera som åklagare, vilket han också kallas. Han plågar ständigt Herrens trogna med påpekanden om deras synder och svagheter. Och när han också hänvisar till Guds lag, då måste vi ge honom rätt. Vi är syndare och vi syndar var dag och stund på många sätt. Men i och med att Herren Jesus med sitt blod har betalt hela vår syndaskuld från vårt livs början till dess slut, är alla våra synder därmed utstrukna och förlåtna. Djävulen ljuger, när han påpekar våra synder men inte säger något om att synden för Jesu skull är oss förlåten.

Alltså är Jesu offerdöd ett bevis på hur allvarlig synden är. Men framför allt är evangeliet om hans död och uppståndelse ett dokument, som vittnar om att Jesus har gjort och rättfärdiga och färdiga att inta vår plats bland de saliga. Det enda vi nu behöver är att läsa benådningsdokumentet och tro vad det står i det. Och för det ändamålet har Jesus sänt oss Hjälparen, Guds helige Ande, till att förklara och leda oss idet som är skrivet om vår frälsning, den som Herren Jesus har fullbordat för oss. "Vi är nu frälsta, vilket under stort! Det skall ej ske, nej det är redan gjort." SH 173:2. Amen