Predikan för Skaftung fredag 27 juli och Fiskartorp 11 augusti

Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet

 

När Jesus en gång undervisade sina tolv lärjungar om bönen, sade han: "Ni ska alltså be så" d v s på följande sätt. Men de punkter, med vilka han då framställde en rätt böns innehåll, 'helgat varde ditt namn, ske din vilja o s v, har vi börjat använda som ett enda stycke, som vi kallar 'FaderVår-bönen. Oftast bara rabblar vi upp orden som en ramsa, eftersom vi inte hinner följa med i tanken från den ena saken till den andra. Det var inte så Jesus menade.

Det var en undervisning, i vilken han ville ge riktlinjer åt oss för innehållet i all vår bön. Han ville säga vilka saker som skulle vara vårt hjärtas innersta önskningar, sådana önskningar som också är kännetecknande för Guds folk, Jesu egna, de som har hans Ande genom hans ords undervisning. Jesus beskriver i de olika punkterna en kristens trosliv, sådant det tar sig uttryck i bönen.

Jesus ville alltså, att vår första och högsta önskan och bön skulle vara, att Guds namn skulle bli helgat över alla namn. När vi får Andens undervisning i Ordet om vad Gud har gjort och gör för oss, när vi ser att det är han och ingen annan som står bakom allt gott både för våra timliga behov och vårt eviga väl, då ger vi honom äran för allt, och det betyder att vi håller honom helig över än allt och alla, m a o vi helgar hans namn och önskar hans namns helgande av hela vårt hjärta. Jesus vill att det ska förhålla sig så med oss. Han vill att vår bön ska besjälas av en önskan om att Guds namn skulle bli helgat.

För det andra ville Jesus, att vi skulle komma till insikt om, att vi för vår salighet är helt beroende av Guds rike, som är nådens rike. Av naturen är vi inriktade på att med egna försök gottgöra våra försummelser och synder. Vårt naturliga förnuft och djävulen och världen räknar inte med nåd och förlåtelse. Men Jesus vill att vi ska inse, att vi själva inte förmår ställa någonting till rätta, utan se vår räddning i hans rike. När det är så med oss, då ber vi innerligt om Guds rike. Sådan vill Jesus att all vår bön ska vara.

För det tredje ville Jesus, att vår önskan skulle vara att Guds vilja skulle ske. Vi bör komma till insikt om att hans vilja är den enda goda viljan. Han vill oss väl, vilket han har visat genom att utge sin ende och älskade Son i döden för att frälsa oss från vår egen och djävulens onda viljas välde. Guds vilja har redan skett i himmelen i och med Jesus död och uppståndelse, men måtte den ske också i våra hjärtan, så att vi tror och anammar vad som redan har skett i himmelen i Guds hjärta! Detta vill Jesus att all vår bön ska innehålla.

För det fjärde ville Jesus att vår bön skulle uttrycka vårt hjärtas tacksamhet för att Fadern ger oss vårt dagliga bröd, allt som vi kan tänkas behöva, så att vi väntar det av honom och inte menar, att vi själva har skaffat det eller gjort skäl för det. Detta beroendeförhållande till Fadern ska finnas hos oss, så att det kommer fram också i våra böner.

För det femte ville Jesus att vi skulle känna oss själva rätt, så att vi under vissheten av vår egen ofullkomlighet anropar Gud om förlåtelse. När vi har fått en rätt kunskap dels om vår egen syndfullhet gentemot Gud och dels om hans nåd mot oss, då förlåter vi också gärna våra medmänniskor deras fel mot oss. Vi uttrycker då också i bönen ett ödmjukt sinnelag mot både Gud och människor.

För det sjätte ville Jesus, att vi skulle vara medvetna om att vi inte förmår bevara oss sj'lva från att falla för villoläror, vilka finns rikligt både inom oss och utom oss. Och vi bör veta, att vi inte heller är värda att Gud bevarar oss ifrån dem. Han skulle med hänsyn till vår fallna natur med all rätt kunna prisge oss åt onda makter. Med den insikten är vi måna om att be Gud bevara oss för Kristi skull i hans ords rena lära och så bli evigt saliga.

Dessa ingredienser vill Jesus att våra böner ska innehålla närhelst vi knäpper våra händer och sänder en tanke åt Gud. Inte så att vi måste räkna upp dessa punkter som en ramsa, utan det innehåll som han har presenterat ska finns med i varje liten suck, i varje ord som vi ber till vår Fader i himmelen. Ett sådant innehåll i bönen kommer sig nämligen av hjärtats kärlek till vår himmelske Fader. Detta innehåll finns också samlat i de böneord, som har kommit till senare: Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Och jag vill stanna en stund inför dem. Dessa ord är som en sammanfattning av det som är sagt i de sex punkterna.

Ty riket är ditt

Det ligger mycken tröst och styrka i kunskapen om att Guds rike är hans. Det är i hans händer och inte i våra. Eftersom det är hans, har han ansvar för att det har den framgång som han har menat att det ska ha. Och han är allsmäktig Gud och låter ingenting bli på hälft. Vi får lita på honom i allt vårt evangeliserande och predikande. Där han vill att hans rike ska gå fram, där går det fram. Och eftersom riket är hans vill vara ensam om äran för dess framgång. Därför vill han ge seger, där det ser helt omöjligt ut för oss människor. Då syns det att det är hans gudomliga verk.

Så länge vi förlitar oss på våra egna möjligheter, på vår bön eller vårt eget arbete, så länge har Gud inte verksamhetsutrymme ibland oss. Det är på honom allena vi ska hoppas. Om inte Herren bygger huset, så bygger de fåfängt som bygger därpå. Ps 127:1.

Det är också Gud själv som anställer byggnadsarbetarna och ger dem alla var och en sin bestämda uppgift. Han har gett oss alla vår uppgift, antingen vi har det klart för oss eller inte. Det kan vara i församling, men lika bra ett vanligt jordiskt arbete. Men också den som är bunden vid rullstolen eller vid sängen har sin uppgift, kanhända i att finnas till som en orsak till eftertanke för någon medmänniska. Eftersom alla har fått sin uppgift av Gud, är den också viktig. Ingen av oss är onyttig och därför får vi tacka honom.

Som hans barn och husfolk har vi också förmånen, att få be honom om att han visar oss vilken uppgift han har gett oss eller tänker ge oss. Och när han gör det, då får vi påtagligt se, hur han leder oss och låter oss bli till välsignelse på vår plats. Vi behöver inte söka oss andra uppgifter än dem han ger oss. Han sköter om sitt husfolk, och det är en stor glädje, att få vara i den Allsmäktiges vingård.

Och makten (är din)

Kanhända har du erfarit hur maktlös du är inför livets svårigheter. Din bön fungerar inte, därför att du inte har tro. Du har arbetat hela natten som lärjungarna på Genesarets sjö, men inte fått någonting i dina nät. Då finns det bara en sak att göra. Gör som lärjungen Simon! Han sade till Jesus, när Jesus uppmanade honom att lägga ut näten på djupet: "På ditt ord, Herre, ska jag lägga ut näten igen". Luk 5:4,5. Lärjungarna hade slutat hoppas på sitt eget arbete och ville inte bli till åtlöje med ännu ett fåfängt försök. Men när Herren Jesus genom sin uppmaning tog ansvaret för företaget, då kunde de för folket hänvisa till hans ord. Och ifall det mot förmodan skulle bli fångst, skulle äran bli Herrens och inte deras.

Så verkar Gud. När våra möjligheter är slut, då får vi hänvisa till Guds ord och löften. Då får han hela äran, och då vill han hjälpa.

Visst uppehåller han oss också utan vår bön, så att han för oss genom denna världens vedermödor till ett saligt slut, inte alltid förbi och omkring vedermödorna, men genom dem, så att de inte skadar oss. Men som hans barn har vi förmånen, att via vår bön och hans svar, få se hur han som en kärleksfull Fader leder oss - och ger oss mer än vad vi kan be eller tänka. Orden 'Vad intet öga har sett och intet öra hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka' 1 Kor. 2:9. gäller redan här i tiden för oss himlamedborgare, i synnerhet i fråga om Faderns nåd genom Jesus vår Herre, men också på alla de sätt som hans nåd uppenbaras för oss dagligen.

När vi säger i bönen, att makten är Guds, då bör orden naturligtvis ha täckning i vårt hjärta, så att vi inte ljuger och har helt andra föreställningar om Guds allsmäktighet än vad orden innebär. Gud är mäktig över allt och alla. Han råder över allt. Inte ens djävulen är jämbördig med honom, utan han är övervunnen och är en tjänare för den Allsmäktiges syften, trots att han är ond. Djävulen har till uppgift att förvilla dem som inte låter sig frälsas, och han ska vara till prövning för Guds husfolk som ska luttras för evigheten. Det finns inga jordiska krafter eller ting, som är Gud övermäktiga, eftersom de alla är uppehållna av honom. Närhelst han tar sin hand ifrån dem, då finns de inte mer till. Det finns inte heller några andliga krafter eller makter, som är Gud övermäktiga. Paulus uttrycker det med orden "Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre". Rom. 8:38,39. Å andra sidan: Om det inte skulle vara så, då skulle det vara ute med oss. Vi har ingen egen kraft att sätta emot djävulen och världen och i synnerhet inte mot vårt eget onda hjärta. Vi är på allt sätt beroende av Guds makt och goda vilja. Och han är inte overksam utan aktiv till vårt bästa. Den som oförbehållsamt sätter sin tro och lit till Gud, honom bevarar Gud genom sitt ord, men den som inte tror, han är redan dömd, säger Jesus. Joh. 3:18.

Och härligheten (är din) i evighet.

Gud ger inte bort varken sin ära eller sin härlighet. Eftersom Gud har makten får han också härligheten. Hur livet än för våra mänskliga ögon ter sig, kommer han ändå till sist att framstå som den ende som tillhör äran och härligheten. Han är den ende som är verksam och han genomför obönhörligt alla sina planer, de troende till frälsning och de otrogna till fördärv. Varje jordisk dag med allt vad de rymmer av Skaparens omsorg och ledning är för oss en glimt av hans härlighet. I Sonens offerdöd på korset för den onda världens synder framstår hans härlighet för oss som allra tydligast, och sedan är hans härlighet uppenbar i det att han med sitt evangelium frälsar alla dem som tror.

Allt är hans verk och härligheten därav är hans.

Vi behöver inte tänka, att han inte skulle veta vad som händer på jorden, vad som händer oss och andra. Han vet allt och har planerat in allt efter sin outgrundliga vishet. Han hade planerat in också vårt syndafall genom Adam, för att hans härlighet skulle komma till synes i frälsningen genom Sonens död. Han har inte glömt något eller lämnar något på hälft. Han råder över allt och har omsorg om allt.

Därför ska vi, innan vi läser våra böner som tomma ord utan tanke, alltid först söka visshet från hans ord om vem vi talar med och om hans makt och härlighet, så att vi kan bedja med en underton av lovsång och tacksamhet. Det är denna Gudsupphöjande underton som Jesus ville att våra böner skulle utstråla. Därför gav han oss de sex punkterna att spegla oss i - inte för att vi skulle läsa upp dem tanklöst.

[Med tanke på det vill jag själv ofta inte läsa med högt. Jag hinner helt enkelt inte med. Det är bättre för mig om jag får lägga fram min bön för Gud tyst i min egen takt. Därför skulle jag vilja ge ett råd till alla föreläsare: Läs åtminstone mycket långsamt - och med paus mellan delbönerna ! Det är väl det enda man kan göra i detta läge, när det gemensamma läsandet är så inkört. Bönen skulle ju vara ett hjärtats - inte bara läpparnas - samtal med Gud.]

Visst är det bra med en aktiv församling, men aktiviteten bör ju finnas framför allt i vårt hjärta inför Gud. Det har gått något förlorat också när vi har har börjat läsa med i den aronitiska välsignelsen. Det har från vår sida blivit en from begäran, inte ett mottagande av det som ges oss genom Herrens tjänare. Allt nytt är inte alltid det bästa.

Man brukar tala om 'Herrens bön' eller 'den bön som Herren har lärt oss'. Och liturger brukar knäböja för att markera detta till skillnad från annan bön. Men strängt taget är det enligt textsammanhanget inte en 'Herrens bön' eller 'en bön som han har lärt oss', utan det är frågan om Jesu undervisning om hurdan all vår bön ska vara, vilken ton av tillbedjan den ska vara fylld av och innehålla. Och vi ska knäböja, åtminstone i andanom, inte bara vid de sex läropunkterna utan vid all vår bön, eftersom vi kommer inför den Allsmäktige Faderns ansikte.

Jesus sade till den kananeiska kvinnan: De som tillber, ska tillbe i Ande och sanning. Måtte också denna Jesu undervisning, som i sig själv är både Ande och liv, ge oss den rätta bönens Ande, så att vår själ upphöjer Guds namn, inte halvt ljugande utan med Sanning i hjärtat, så att vi längtar efter hans rike, att vi önskar att hans goda vilja sker, att vi prisar honom för hans gåvor, att vi söker hans förlåtelse och att vi hoppas på hans frälsning från allt ont. Då lever vi också som vår himmelske Faders barn, vi ber rätt, och Herren Jesus får se önskad frukt i våra liv. Amen.