Predikan för Purmo, Lillby 6 nov 2005 och Sideby 19 nov 05

Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet

Just därför har vi bett till vår Fader i himmelen och inte till någon annan, därför att 'riket är hans och makten och härligheten', d v s därför att han med sitt nåderike och sin makt är vårt enda hopp (i fråga om det som vi har bett om). Riket är inte vårt, och vi har varken någon makt eller härlighet. Allt beror av honom. Vi kastar alla egna möjligheter överbord och förlitar oss helt på honom. Och det är just så vi ska göra.

Vi är hjälplösa utan vår Fader i himmelen. Vi har alla genom syndafallet ärvt ett ont och köttsligt sinne och befinner oss långt ifrån hans rike. Vi har den andliga döden i våra lemmar. Och vi är lika hjälplösa i fråga om det jordiska som det andliga, fast vi menar oss själv kunna förtjäna vårt dagliga bröd.

Vår Fader i himmelen har genom sin Son och Anden makt över allt och alla, och han är vårt hopp, vårt enda hopp angående allt i både detta och det tillkommande livet. ..riket är ditt och makten..

Det var just detta som Herren Jesus undervisade sina lärjungar om, när han framställde det som vi kallar bönen Fader vår. Han ville visa oss hur vi skulle be, med vilken insikt och förtröstan, inte vilka ord vi skulle använda. Detta framgår av sammanhanget, bla a av lärjungarnas begäran 'Herre, lär oss att be'. De sade inte 'lär oss en bön'. Sen framgår det också av Jesu formulering: 'Alltså ska ni bedja så' d v s på detta sätt, inte så som hedningar ber, med tomma ord under förhoppning att ordens mångfald skulle ha betydelse. Nej, vi ska tala med Fadern i himmelen och lita på att han hör oss för sin barmhärtighets skull, och inte för vår böns skull.

Publikanens bön i templet kunde be: 'Gud misskunda dig över mig syndare', likaså rövaren på korset: 'Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike'. Dessa två tillstod sin egen oförmåga och satte sitt hopp till Gud. Det var så som Jesus ville ha det, och det var just det som han undervisade lärjungarna om. Med ett sådant sätt att be blir vårt 'Fader vår'-läsande en sann bön.

Denna insikt om varför vår Fader i himmelen hör oss har varit mig till stort stöd. - Vad har jag att åberopa, så att han skulle bönhöra mig? Jag kan inte förlita mig på min bön, eftersom min tro är så svag eller obefintlig. Men jag kan förlita mig på min Faders barmhärtighet, att han trots min bön bönhör mig för Kristi skull. Jag tar exempel av Petrus, när han började sjunka ner i böljorna: Hans tro sviktade ifråga om Jesu makt över böljorna, men hans tro på Jesu goda vilja att hjälpa sviktade inte. Det är ofta så i denna världen: Vi vet inte på vilket sätt Herren Gud ska få saker och ting att ordna sig, men vi får lita på honom.

Och nu till tilläggsorden. Vi ska låta dem kasta ljus över var och en av delbönerna i sammanställningen Fader vår.

Vi ber om att Faderns namn skulle bli helgat.

Det är inte en from önskan i största allmänhet angående alla andra, utan det gäller oss själva. Det är nämligen så, att vi själva inte förmår hålla hans namn heligt. D v s vi kan av naturen inte skilja på vad som tillhör hans heliga namn och vad som är av denna världen. Det behövs att han uppenbarar sig för oss. Jesus säger i sin bön till Fadern: 'Jag har uppenbarat ditt namn för dem', för lärjungarna.
Vi ber alltså om öppnade ögon till att se sanningen om hans gudomliga storhet över allt och alla. Och så tillägger vi: 'ty ...makten därtill är bara din', inte min.

En sådan bön besvarar han gärna, så att han med sitt ord upplyser våra blinda hjärtan och sinnen - om sitt namn, d v s om sig själv, om allt som hans namn står för av frälsning och nåd för en syndig värld. Om sådant som ingen människa av sig själv kan ana eller förstå.

Den som ser Gud sådan han är i sin gudomliga helighet, upphöjd över allt mänskligt, han kan inte annat än helga hans namn. Ingen honom lik: Han älskar oss onda människor, oss som inte alls är älskvärda. Han tar sig an oss förstörda och värdelösa syndare. Han sänder sin egen älskade Son att lida och gå i döden - för oss som av naturen inte frågar efter honom. Så helig och upphöjd är han över vårt mänskliga sätt att tänka.

Om Faderns kärlek stode helt klar för vår tros blick, då skulle vi i samma mån upphöja och helga hans namn. Men det är ju så, att vi visst kan läsa och uttala orden om hans namns storhet, och vi ser kanske en skymt av Sanningen om Fadern, men vi har långt kvar till att se och förstå vidden och djupet av innebörden i hans namn. Därför tillägger vi: 'Ty makten därtill är din.'

Sen ber vi också om att Faderns rike skulle komma till oss.

Vi erkänner, att vi har förstått, att vi av naturen befinner oss i ett helt annat rike, nämligen inom djävulens, världens och vårt eget onda kötts välde. Vi har inga möjligheter att själv ta oss in i hans rike, utan han måste sända det till oss, ja ända in i vårt hjärta.

Vårt mänskliga rike är ett träldomsrike. Vi strävar av naturen efter att själv försöka göra oss rättfärdiga och dugliga inför Gud. Och visst har Gud gett oss sin lag, men vi förmår inte uppfylla en enda punkt av den på ett rätt sätt.
När vi inser det, då förstår vi att vi behöver hans nåderike, det som har blivit upprättat genom Jesu Kristi lidande och död för våra synder. I det riket gäller nämligen inte längre gärningarnas lag utan en tron lag, som aposteln Paulus uttrycker det, tron på den oförtjänta rättfärdighet, som Jesus har vunnit åt oss. - Men det är bara Fadern som kan ta oss in i det riket och uppenbara det för oss. Därför tillägger vi: ' riket är ditt och makten'.

Vi ber också om att hans vilja skulle ske

Inte heller denna bön gäller bara andra människor i allmänhet. Det är i första hand en bön för oss själva. Vi har bett till Fadern om det, eftersom vi genom hans ord vet, att vår egen vilja av naturen är ond och strävar bort från allt som har med hans himmelska rike att göra.

Och vi ber, att hans vilja skulle ske såsom i himmelen så ock på jorden.

I himmelen har Faderns vilja redan skett och sker alltjämt. Den har skett så att han genom Sonen har frälst världen från dess synder, så att vi alla står som rena och rättfärdiga. Jesus led och dog visserligen här på jorden, men resultatet av verket finns i himmelen - inför Gud och hos Gud. När han tänker på oss, då ser han oss rättfärdiga i Sonen, han som är vår ställföreträdare och är hos Fadern i himmelen. Och vidare ser Fadern i himmelen oss människor göra idel goda och rättfärdiga ting, hur onda vi än är i oss själva, eftersom alla våra synder redan är förlåtna i Sonen. På det sättet sker Faderns vilja i himmelen ifråga om oss var och en.

Och nu ber vi, att den rättfärdighet, som vi äger i himmelen i vår ställföreträdare Jesus Kristus, skulle bli verklig också i våra hjärtan här på jorden. Vår rättfärdighet är visserligen fullt verklig och tillhör oss, men den är förvarad i himmelen. Den måtte nu bli trodd och anammad av oss här, så att vi kan bekänna det som redan är sant om oss i himmelen: Jag är rättfärdig och helig i Jesus Kristus och ärver evig salighet. På det sättet sker Faderns vilja också på jorden. Hans vilja är ju som det heter, att vi 'skulle bli frälsta och komma till sanningens kunskap'. Nog är vi frälsta. Det har redan skett, men må vi också komma till kunskapen om det. Och därtill är det Fadern som har makten i sin hand. Därför tillägger vi: 'ty ..makten är din'.

Vi ber också om att han skulle ge oss vårt dagliga bröd.

Vi varken äger eller kan förtjäna vårt bröd. Det vi förtjänar är inget annat än straff. Och om han inte ger växt åt säden och krafter och hälsa åt oss, så förmår vi ingenting. Vi lever på vad han behagar ge oss av nåd från himmelen.

Men vårt dagliga bröd är inte i första hand allt det jordiska utan hans Ord för vår själ, hans evangelium. Jesus har ju sagt att han är det sanna brödet, och det har kommit ned från himmelen. Det jordiska brödet verkar en stund, och sen blir vi hungriga på nytt, men den som äter av Jesu bröd, han ska aldrig hungra.

Det kan också vara si och så med det jordiska brödets tjocklek. Hur var det för Herrens egna profeter och apostlar? Aposteln Paulus skriver om bedrövelse, hugg och slag, fångenskap, mödor, vakor, ja, t o m svält. Och slutligen blev många av dem fråntagna allt jordiskt och blev till sist avrättade. Fick de verkligen vad de bad om i bönen om dagligt bröd? Jesus säger om sig själv, att han inte hade någonstans här på jorden att ens luta sitt huvud. Inte kan han väl ha ljugit, när han talade om hur vår himmelske Fader ska sörja för oss?

Nej, Jesus ljuger inte, och det är helt sant, att den som ber, han får. Men det är fråga om vad vi verkligen behöver, nämligen för att kunna fullfölja den uppgift från Fadern som är oss given i denna världen. Det kan hända att vår uppgift är att förhärliga Faderns namn genom det tålamod som han ger oss under svält och husvillhet eller fattigdom.

Det finns bättre bröd än det jordiska. Jesus sade själv en gång till sina lärjungar: 'Jag har mat att äta som ni inte känner till.' Då hade han just förmedlat Guds rike till en kananeisk kvinna. Och det är verkligen sann mat. Det finns ingenting så underbart som att få förmedla Herrens ord om syndernas förlåtelse till någon som sträcker sig efter det och tar det till sitt hjärta. För en sådan uppgift försakar man mer än gärna något av det jordiska, om så behövs. (Ja, också nu i denna stund har jag den saliga förmånen att få smaka ett stycke av detta himmelska bröd.)

Fadern är inte snål eller gnidig mot oss, men han ger vad som är ännu mera värt än vad vi som människor tänker och värderar. Jesus sade till sina lärjungar: 'Om någon för mitt namns skull måste försaka familj, jordagods eller annat, vad det vara må, han ska få mångdubbelt igen - redan här i tiden.' Visserligen kommer ersättningen i en annan form än i jordisk valuta, nämligen i en värdefullare och varaktigare form, som inte vårt kött förstår sig på. Vi blir således inte fattigare av att för evangeliets skull bli utan ett och annat i denna världen. Inte heller går det jämnt ut för oss, utan vi blir mångdubbelt rikare av en rikedom som inte går att mäta med pengar och som varar i evighet. Här besannas psalmistens ord 'Herre, din nåd är bättre än liv'. Man kan vara utan det jordiska brödet, ja, man kan dö den lekamliga döden, men man kan inte vara utan Jesu himmelska bröd. Vi har också bett om att han skulle

förlåta oss våra skulder, nämligen våra synders skuld mot honom.

Vår bön skulle inte ha någon betydelse alls, om han inte skulle förlåta oss. Vi vet att Gud inte hör syndare, sa den blindfödde mannen, som Jesus botade. Men nu vet vi också, att Gud själv har betalt vår syndaskuld och vi har förlåtelsen genom hans utgjutna blod. För den förlåtelsens skull hör han vår bön och bönhör oss. Och den förlåtelsen ger vi också gärna vidare:

'såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro'.

När vi ser ens en glimt av Guds stora nåd mot oss, då kan vi inte annat är förlåta varnadra. Aposteln Paulus, som kallade sig själv 'den störste bland syndare', kände med sig, att han trots sitt apostlaskap inte var något förmer än någon annan i sig själv. Men han kände också Guds förlåtelse i Kristus, och han bekände, att 'ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus'.

Det är nödvändigt att - när vi ber om Guds förlåtelse - ta emot den också samtidigt i tro. Mannen, som hade fått sin stora skuld till sin herre efterskänkt, men som ändå krävde ut sin medmänniskas mycket mindre skuld till honom, han hade i verkligheten inte tagit emot och inte satt värde på den nåd som hans herre hade visat mot honom. Därför, när du har svårt förlåta din medbroder, se då på Guds nåd i Kristus! Det är alltså fråga om Guds makt genom Ordet. Och just därför tillägger vi: riket är ditt och makten.
Vi ber också om att vår himmelske Fader

inte skulle inleda oss i frestelse, nämligen till avfall från honom.

En underlig böneformulering, tycker vi. Men det är det inte alls, för vi vet att han inte inleder oss i frestelse, fast vi skulle vara värda det. På samma sätt håller han inte inne med sin förlåtelse eller sitt rike eller vårt dagliga bröd, utan ger oss det. Men mer om detta senare.

Frestelsen till avfall finns redan inbyggd i vår egen fallna natur. Och vi förmår inte själv bevara oss från den. Den ende som kan frälsa oss, är vår Fader i himmelen. Om han inte skulle göra det, vore vi förlorade. Men han gör det av barmhärtighet genom sin Son och sin helige Ande.

Med frestelse avses här inte frestelse till en eller annan syndig gärning. Vi har nämligen redan fallit så djupt in ibland de syndiga gärningarna, orden och tankarna, att vi gör, vad vårt kött beträffar, inget annat än syndar. Vår natur är fördärvad efter syndafallet. Vi är för sent ute med att be om att bli bevarade från de synder som vi redan ligger nedsölade i. - Nej, här avses den frestelse som vi som Faderns barn hela tiden möts av, nämligen till att avfalla från tron på hans nåd i Kristus. Det går till så, att vi börjar stöda oss på vår egen bön, vår egen tro, vår andlighet, fromhet eller annat liknande.

Och hur bevarar oss då Fadern från att falla för sådan frestelse? Han gör det genom sitt ord, genom undervisning om dels vårt eget eländiga tillstånd och dels om Kristi nåd.

Till sist något om att be om det man redan har.
Guds barn är ett underligt släkte. De ber om det som de redan har. Det framgår tydligt av den sista delbönen. Fadern inleder oss ju inte i frestelse. Vi kunde också be: 'Straffa oss inte för våra onda gärningar med att lämna oss med dem kring halsen'. Det vet vi ju, att han inte gör. Han har redan ragit ut straffet av sin Son. I alla dessa böner som Jesus tar fram uppfylles det som Herren säger genom profeten: 'Förrän de ropa ska jag svara dem'.
Ja, Faderns barn är verkligen ett underligt släkte, och har ett underligt sätt att be. Av naturen ber ingen människa om Guds rike eller att Guds vilja skulle ske eller om förlåtelse för sin egen ondska eller om dagligt bröd. Världens barn tycker att man inte behöver Guds förlåtelse, och de tycker att man själv kan skaffa sig sitt dagliga bröd. Allra minst vill någon av naturen be om det himmelska brödet.

- Men Guds barn, de som vet att de redan har allt detta från Fadern och inte av sig själva, de ber om det oupphörligt.
När de ber om att Faderns namn måtte bli helgat, då helgar de ju det själv.
När de ber om riket, då har ju riket redan kommit till dem och uppfyllt dem med kunskapen om Guds nåderike.
När de ber om att Guds vilja skulle ske på jorden så som i himmelen, då sker den ju redan i deras hjärtan.
Sitt dagliga bröd får de också ständigt från himmelen, både andligen och lekamligen. De har alltid vad de behöver för den tid och den uppgift de har på jorden. Och slutligen frälsar Fadern dem från allt ont och tar dem hem till sig.

Men varför ber de då, om de redan har det de ber om? Svaret finns i tillägget till 'Fader vår': Eftersom vi är vår himmelske Faders barn, är vi beroende av honom, av hans makt och godhet. Vi uttrycker detta och vår tacksamhet till honom, för att han är sådan han är mot oss. Vi behöver aldrig be om något som fattas oss. Han är vår Herde, och oss fattas aldrig i evighet någonting.

Men vi kan inte låta bli att be till honom, eftersom han har gett sin Ande i våra hjärtan, och vi längtar till honom. På det sättet blir orden i 'Fader vår' genom Anden ett samtal med Fadern - i stället för ett missbruk av hans namn. En sådan bön är inget människoverk, utan den åstadkommes av Guds helige Ande genom evangeliet. Utan att ha sett Guds nåd i evangeliet kan man inte be Fader vår. Man kan nog läsa den, men inte be den. Men vi har fått hans ord om hans barmhärtighet mot oss, och vi får tala med honom frimodigt.

Som hans barn är vi trygga. I oss själva är vi vanartiga, onda och hjälplösa. Men för Kristi skull är vi Faderns förlåtna och kära barn. Och Fadern vakar över oss oförtröttligt i sin gudomliga allmakt. Får vi då lämna oss så helt åt Faderns ansvar? - Ja, kan vi något annat? Inte kan vi ta något, som inte han ger. Men han ger oss allt.

Vi kan alltså börja med slutet och säga: Eftersom du vår Fader har makten och riket och allt i din hand och du i din nåd redan har gett allt åt oss, därför ber vi nu att allt må ske just så som du vill och som du gör och verkar, just så som du handlar med oss. Vi behöver allt som du ger åt oss. Men utöver det behöver vi ingenting. Vi tackar och prisar dig för att riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.

Predikningslistan - Startsidan