Gudstjänstpredikan i Sideby kyrka annandag påsk 2008
Maria vid Jesu grav
Joh. 20:11-18

 

11. Maria stod utanför graven och grät. Och medan hon grät lutade hon sig in i graven.
12. Hon fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
13. Och de sade till henne: "Kvinna, varför gråter du?" Hon svarade: "De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom."
14. När hon hade sagt det, vände hon sig om och fick se Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.
15. Jesus sade till henne: "Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?" Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: "Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."
16. Jesus sade till henne: "Maria." Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: "Rabbuni" - det betyder lärare.
17. Jesus sade till henne: "Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."
18. Maria från Magdala gick då och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

_______________________

11. Maria stod utanför graven och grät.
Herren Jesus var den som hade drivit ut de onda andar, som hon hade lidit av. Mark. 16:9, och sedan varit henne till stöd och hjälp i tron. Han hade gett henne sinnesfrid och framtidshopp. Men nu var han plötsligt och brutalt dödad. Visserligen hade han sagt och upprepat, att han skulle bli dödad och sedan uppstå igen. Men uppståndelsen såg hon ingenting av nu. Hon visste bara, att han var död. Hon hade ju sett när de dödade honom genom korsfästelse. Andra hade han uppväckt, men nu var han själv död. Till råga på allt var hans grav öppnad och hans kropp låg inte där längre. Hon ville gråta ut sin sorg i hans närhet, men han var borta. Vart skulle hon nu vända sig? Vart hade de fört honom?

Och medan hon grät lutade hon sig in i graven.
12. Hon fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
13. Och de sade till henne: "Kvinna, varför gråter du?"

Det nämns inte i texten att Maria skulle ha reagerat på något sätt vid åsynen av de två gestalterna i graven. Hon var helt upptagen av sin sorg, att hon inte förmådde tänka på något annat. Vad betydde ett par främmande personer nu, när hennes Herre var tagen ifrån henne? De blev för henne bara en bekräftelse på att graven var öppnad och Jesu kropp borttagen. Men dessa främlingar hade tilltalat henne vänligt. De brydde sig om henne. Hon var inte helt ensam.

Hon svarade: "De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom."

Varför hade då dessa två änglar kommit dit och satt där? Vi som läser berättelsen kan tänka på det, och månne inte också Maria förstod något av det efteråt, när hon hade fått insikt om att Jesus hade uppstått från de döda. Änglarnas närvaro i graven vittnar på flera sätt om innebörden av Jesu uppståndelse.

Redan det att änglarna var två betyder något. Jesus hade tidigare i ett annat sammanhang hänvisat till en av judarnas regler: Vad två människor vittna, det gäller för sant. Joh. 8:17. I parallelltexten i Markus evangelium omtalas vad dessa sändebud i graven hade att vittna, nämligen att Jesus hade uppstått. Mark. 16:6.

För det andra var deras kläder vita. De vittnade inte om sorg utan om glädjen. De vittnade om renhet och skuldfrihet. De var vita, därför att Herren Jesus inte längre bar på världens syndaskuld. Han hade tagit bort den genom sin död. Han var nu rentvådd - och därmed också hela människosläktet, eftersom det var våra synder, som han bar i sin kropp och borttog genom sin död.

I berättelsen händer plötsligt något som Maria inte hade väntat sig.

14. När hon hade sagt det, vände hon sig om och fick se Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.

Det är märkligt vad vi människor är blinda när det gäller Herren Jesus och allt som har med honom att göra. Här kunde man ju i Marias fall säga, att hon var förblindad av sin sorg. Men också utan sorg är vi blinda för Gud och hans rike. Hur var det med lärjungarna när Jesus hade sagt åt dem flera gånger att han skulle lida och dö och sedan uppstå? Matt. 17:23. De förstod inte detta som han sade. Det var förborgat för dem, så att de inte kunde fatta det. Luk. 9:44,45. Det var först senare, när han förklarade skrifternas utsagor om honom som de förstod. Så är det med oss alla. Vi behöver de heliga Skrifternas, bibelns utsagor för att kunna ta till oss evangeliet. Tron ges åt oss där och ingen annanstans.

15. Jesus sade till henne: "Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?" Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: "Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom."

Av följande vers framgår det, att Maria strax efter att ha sett att någon kom där hade vänt sig bort igen mot graven. Hon väntade sig ingenting av någon.

Och orden som hon nu fick höra gav henne inget nytt. Hon behövde inte bara tröstande ord. Att någon visar sitt deltagande i bedrövelsen för inte till klarhet. Inte ens när Jesus gör det. Men Jesus lämnade henne inte i hennes bedrövelse.

16. Jesus sade till henne: "Maria." Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: "Rabbuni" - det betyder lärare.

Genom det personliga tilltalet 'Maria' öppnade Jesus hennes ögon, så att hon kände igen honom. Nu såg hon, att det var han som stod där - levande och uppstånden från de döda! Hon uttrycker då spontant återseendets glädje med ett enda ord: 'Rabbuni!' Hon erfor i den stunden samma upptäckt och glädje som tvivlaren Tomas, när Jesus öppnade hans ögon. Han utbrast: Min Herre och min Gud!

I den stunden ville Maria naturligtvis omfamna Herren och visa hur gärna hon ville ha honom kvar, att han inte skulle försvinna igen. Men Jesus visste precis vad hon kände och gav henne lugnande besked.

17. Jesus sade till henne: "Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern.

Vår svenska översättning med orden 'rör inte vid mig' är vilseledande. Enligt Matt. 28:9 fattade en grupp kvinnor om Jesu fötter och tillbad honom. Det låg inget farligt i att röra vid Jesu uppståndelsekropp. Tomas fick ju också göra det. Meningen är snarare denna: 'Var inte rädd att jag försvinner igen! Visserligen ska jag fara upp till Fadern, men jag är ju här ännu. Du behöver inte försöka hålla fast mig.'

Och för att upplevelsen av Jesus som uppstånden skulle bli kvar i Marias medvetande som en verklighet och inte bara som en dröm, gav Jesus henne en uppgift.

Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."

Jesus för in Marias tankar i ett nära och bekant sammanhang, där han själv är med. Han skulle inte fara långt bort, bara till Fadern, till honom som är också vår Fader och som är oss närmare än någon annan. Och han talar om sina lärjungar som sina bröder.

Också tidigare hade han talat om sina närmaste anförvanter, att de inte var detsamma som de jordiska släktingarna utan var och en som lyssnar till honom och tror honom. Men det är just på grund av hans död och uppståndelse som vi alla har blivit hans bröder och systrar. Därför kallar han nu lärjungarna sina bröder.

Denna himmelska släktskap mellan honom och oss uppstod när han genom sin död gjorde oss rättfärdiga och återförde oss in i Guds heliga gemenskap.

18. Maria från Magdala gick då och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Av denna berättelse ser vi hur Gud verkar i sitt rike. När vi av Guds nåd har kommit i kontakt med hans ord och förstått att vi är syndare, befinner vi oss i en situation lik Marias vid graven. Vi saknar kontakten med en barmhärtig Gud. Vi ser honom inte, fast han är oss nära.

Vi är helt blinda för evangeliet innan Gud av barmhärtighet har öppnat det för oss. Andras medkänsla och deltagande ord hjälper oss inte. Vi behöver en nådig Gud och hans förlåtelse.

Men det är så väl, att Gud aldrig lämnar någon utan evangeliet, när han genom lagens upplysning har börjat sitt verk i oss. Det heter om publikanen i templet, som bara utropade 'Gud, förbarma dig över mig syndare', att han gick hem rättfärdig. Gud är hos dem som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta.

Det är ändå viktigt att vi blir medvetna om vår situation, väckta också rent tankemässigt. Den som inte vet att han är sjuk söker ingen hjälp. Vi måste vara medvetna om att vi är syndare och erkänna det. Annars är vi inte beredda att ta emot nåd och förlåtelse. Människa, vad fattas dig? Vem söker du? Jesus hade för vana att alltid först tilltala de sjuka innan han botade dem. Så gjorde han också ifråga om Maria.

Sen blir det verkligen en stor upptäckt för oss och en stor glädje, när Gud genom sitt Ord och sin Ande öppnar våra ögon, så att vi förstår, att Herren är uppstånden - med allt vad det innebär för oss, nämligen att vi är förlåtna och har Faderns välsignelse. Och då är vi åtminstone till en början måna om att inte förlora herren Jesus ur sikte, och vi hänger oss gärna åt de nya glädjekänslornas rus.

Men för att bli bevarade i tron på Guds nåd i Kristus är inte känslorna oss till hjälp. Känslor är flyktiga och behöver själv någonting att grunda sig på. Jesus gav Maria något mera konkret, nämligen uppgiften att gå med budskapet till hans bröder. För att kunna göra det, var hon tvungen att tänka på själva budskapet och inte hänge sig bara åt känslorna.

Också vi har fått i uppgift att föra budskapet vidare. När vi gör det, behålls vi också själv i tron genom ordets kraft. Då får vi också glädjas tillsammans över att Herren lever, och att vi också därigenom ska leva evigt med honom i hans rike. Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5

Predikningslistan - Startsidan