Predikan på Fridskär midsommarafton 07

Fåren lyssnar till Ordet

Joh. 10:26-31

 

Jesus sade till judarna: Ni tror mig inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Och jag ger dem evigt liv, och de går inte förlorade, ingen kommer att rycka dem ur min Faders hand. Min Fader, som har gett mig dem, är större än alla. och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett. Då tog judarna åter upp stenar för att stena honom. Joh. 10:26-31.

Vad är det för ett underligt gudsfolk, som försöker stena sin egen Gud? Judarna menade sig vara Guds folk, men de lyssnade inte på honom och lydde honom inte. De hade dödat de profeter som Gud sände till dem och i stället lyssnat de till falska profeter, sådana talare som strök dem medhårs och förkunnade att allt står väl till hos dem - vilket det inte alls gjorde. Så gjorde alltså judarna, ett folk som hade fått Guds ord, som hade fått hans lag, och som borde veta vad som är synd och vad inte, och som också hade fått löfte om nåd och förlåtelse.

Ja det var då, det var judarna. Hur är det här nu? Hur är det med oss? Vi har ju också fått Guds ord, och hela Guds ord med både gamla och nya testamentet, men det står ändå inte bättre till hos oss. Ja, det finns trogna gudsmänniskor här och där, men judafolket är ändå en spegelbild av våra dagars kristenhet. Under hela den tid Gud har uppenbarat sig för oss hedningar har det aldrig varit annorlunda än hos judafolket, och kommer inte att bli det heller. Vi tar emot Ordet, men sen blir den stora mängden av oss strax som judar. Det har gått med våra kyrkor och församlingar så som det gick med judarnas första. Så snart det hade bildats några kristna församlingar, avföll dessa väldigt fort från apostlarnas lära. Redan aposteln Paulus skriver till Timoteus, att alla i provinsen Asien hade vänt sig emot honom. 2 Tim. 1:15. Sen känner vi till hur det snart gick med hela den katolska kyrkan. De förföljde Herrens vittnen och t o m brände dem på bål. Den katolska kyrkan har än idag inte tagit tillbaka någonting av sin gärningslära och sina villfarelser. Och dem idkar vår kyrkas ledare gemenskap med.

Men hur blev det då efter Martin Luthers reformation? Jo, det bildades evangeliska kyrkor. Men vad finns det kvar av det sanna evangeliet i de protestantiska kyrkorna i dag? Vi kan ta en bild från 1700-talet i Sveriges kyrka - lika tillämplig i dag här i Norden: kyrkoherden i Stockholm Anders Karl Rutström blev landsförvisad för att han förklunnade ett klart evangelium och visade på den rätta vägen för det övriga prästerskapet. I dag landsförvisar man inte. Men man avhåller Herrens tjänare från deras tjänst. Och man hindrar otaliga unga Jesu lärjungar från att få vederbörlig tjänst, sådana som har offrat sex år på teologiska studier i tron att de skulle få tjäna sin Herre i kyrkan. Så gör våra ledare - inte alls bättre än judarna.

Våra nordiska kyrkor har namn om sig att vara evangelisk-lutherska, men sanningen är en helt annan. De överger i snabb takt den lära, som de en gång har skrivit under på i de s k bekännelseskrifterna och som de under århundraden har haft som dokument och grund för lära och liv. Våra kyrkor fattar beslut efter beslut i strid med Herrens klara och tydliga ord. Men de aktar sig för att direkt frånsäga sig bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna som grund och rättesnöre. Det är liksom bättre att ge sken av att man står på fädernas grund och samtidigt lära något helt annat. Detta är ett djävulskt bedrägeri. Gudsfruktan, fruktan för Guds ord, har försvunnit också från Finlands ev. luth. kyrka. Våra andliga ledare är ett ont judafolk i själ och sinne. Och där sitter vi söndag efter söndag och ger vårt tysta godkännande.

Vi vet vilka avsteg från bibelns lära som diskuteras i massmedia nu för tiden. Men de enskilda avstegen är egentligen inte det värsta, utan det att alla villfarelserna bottnar i en enda stor synd, nämligen den att man har övergett Guds ord som högsta auktoritet. Det är det värsta. Man har övergett den första och viktigaste grundsatsen i vår lutherska lära, nämligen den som talar om Skriften allena, bibeln allena, Sola Skriptura. Man tolkar i stället om bibelordet, så att det ska passa bättre ihop med den allmänna världsandan, med världsliga människors åsikter. Så är det i kyrkan, och så har det alltid under tidernas gång blivit med alla kyrkor och samfund.

Jesu ord till de judar som styrde och ställde i templet och synagogorna gäller i högsta grad också i dag för dem som styr och ställer i våra dagars etablerade kyrkor. Visserligen finns det kanhända några alldeles nygrundade församlingar, som ännu inte hunnit avvika från Ordets grund. Jesus säger om de fallna gemenskaperna: Ni tillhör inte mina får. Därför tror ni mig inte. Ni tar mig inte på orden. Ni tar inte heller fasta på mina apostlars förkunnelse, fastän jag har lagt mina ord i deras mun. Jag har insatt dem i apostlaämbetet och sagt till dem: Den som hör er, han hör mig. Apostlarnas lära, också Paulus' lära, är Jesu lära. Det finns inget motsatsförhållande mellan dem, vilket en del vill göra gällande. Apostlarna hade varit tillsammans med Jesus och fått hans personliga undervisning och hans helige Ande till att förstå vad han lärde och ville.

I kristenheten i stort står det illa till, men mitt i ibland den finns ändå enstaka, udda människor lite här och var. De är ofta föremål för illvilliga angrepp från predikstolarna och kallas bakåtsträvare, konservativa, smalspåriga och mycket annat. Men Jesus kallar just dem sina får. Han säger om dem, att de lyssnar till hans röst, och han känner dem och de följer honom.

Man kan undra: Hur kan någon följa Jesus, när kyrkor och församlingar så allmänt far vilse? - Ja, för människor är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt. Gud har ordnat det så, att det här och där också finns någon, som förkunnar Herrens ord, en och annan trogen Herrens tjänare, som av kolleger inte ses med blida ögon, men som ändå förkunnar sanningen, tvärtemot vad kyrkans ledning och majoritet lär. Dessa är inte många. Arbetarna är få, säger Jesus. Det finns legio av präster och förkunnare men mycket få Guds rikes trogna arbetare. Jesus säger om dessa få, att de går in till fåren genom dörren. Och dörren är Jesus själv uppenbarad i det skrivna och ordagranna bibelordet. De övriga, som han kallar tjuvar och rövare, går in bland fåren via sina egna och världens omtolkningar av sanningen. De förstår inte fårens verkliga behov, utan skor sig själv på fårens bekostnad och för dem sedan med sig i fördärvet.

Jesus har förutsagt många gånger, att det ska bli så och vara så. Apostlarna tänkte under sin lärjungatid att det skulle bli bra här i världen, så snart Jesus hade upprättat sitt rike. Men Jesus sade till dem: Man ska komma att prisge er till misshandling, och ni ska bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och många falska profeter ska uppstå och ska förvilla många. Matt. 24:9,11. Inte en och annan falsk profet ska det finnas utan många, och den stora mängden av kristenheten följer dem.

Jesu trogna fårahjord är en försvinnande liten skara i det stora havet av otrons kristenhet. Visserligen ska de trogna till sist vara som sanden på havets strand, men här i tiden är de en här och en där, några i en kyrka och några i en annan, och några också utanför alla etablerade samfund. Och så ska det vara och kommer att vara. Det är Guds beslut. Villfarelser måste komma, säger Jesus. Vi kan inte ändra på det, men vi ska ha klart för oss att det är så - och inte tro att den stora strömmen av kristenheten far till himmelen. Att den gudlösa världen går förlorad vet vi, men nu gäller det dem som har hört Guds ord. Det är där som villfarelser uppstår. Världen som inte känner Ordet, kan ju inte fara vilse från det.

Genom att från sin höjd i himlen tillåta så många att fara vilse vill Herren Gud påpeka för oss, att tron är hans gåva, som ingen tar åt sig av egen kraft. Och förblivandet i tron är likaså hans gåva. Ingen kan med allt sitt funderande ta Guds rike till sig. Gud vill att människans egen klokskap ska komma på skam, för att hans gåva och makt ska framstå så mycket större för dem som han frälsar. Jesus bad i sin bön till Fadern: Jag prisar dig, Fader, för att du har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Matt. 11.25. Det beror inte på någon människas egen vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet, skriver aposteln Paulus. Rom. 9:16.

Gud frågar inte människor till råds om vem han ska utvälja till att bli undervisad om sanningen. Gud vill inte att något kött ska kunna berömma sig inför honom och säga: 'Det var jag som var förståndig nog och sökte sanningen så målmedvetet, att jag fann den'. Nej, Gud uppenbarar sig bara för vem han vill - nämligen för sådana som verkligen lyssnar till hans ord och tar vara på det, ord för ord sådant det är skrivet - också sådant som inte passar en modern människa.

Och de, för vilka han av nåd och barmhärtighet uppenbarar sig, de följer honom i hans Ord. De har hans ord kärare än allt. De söker hans röst i det som de hör. Om de inte finner den i den förkunnelse de får höra, då flyr de därifrån för sitt livs skull. De sitter inte kvar under predikstolar som spyr tomma ord och falsk förkunnelse. De aktar också Jesu röst förmer än det gamla kyrkorummet, den kyrka som var dem så kär, och dit de var vana att gå. De flyr den församlingsgemenskap, som har upphört att vara en Herrens församlingsgemenskap.

I Hebr. 10:25 uppmanas vi att inte överge vår församlingsgemenskap. Men var har du din församlingsgemenskap? Är den bland dem som söndag efter söndag sitter stilla och tysta och lyssnar till bedräglig och innerst inne gudsfientlig förkunnelse? Eller är din församlingsgemenskap bland Jesu vänner, bland dem som älskar hans ord sådant som han har låtit det bli skrivet? Ja, det kan vara så illa, att den sanna gemenskapen ligger på hundra kilometers avstånd, och det kan vara så illa att den finns bara i bibeln och i de gamla postillorna, nämligen gemenskapen med kyrkofäderna och med Herren själv genom dem. Sådana tider har funnits, och de ser ut att komma åter.

Ha ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som inte har någon frukt, utan avslöja dem istället! läser vi i Ef. 5:11. Vad betyder det? - Ge inte med din tysta närvaro sken av att du godkänner en falsk förkunnelse, utan säg till, och hjälper det inte, så gå därifrån. Annars förleder du andra till att tro, att det som sägs är rätt och riktigt eller åtminstone acceptabelt. Inbilla dig inte, att du med din lojalitet kan omvända en förkunnare! Jesus kunde det inte.

Jesus säger: Den som älskar mig, han håller mitt ord. Han håller sig till mitt ord, älskar det, så som man älskar ett budskap från sin älskade. Det budskap man har fått från den man älskar, det vill man inte bortförklara.

Det går inte för sig att vara neutral ifråga om Ordets lära. Den som inte är med mig, han är emot mig, säger Jesus. Den som inte församlar med mig, han förskingrar. Matt11:30. Jesus talade i det sammanhanget om synd mot Guds Ande, en synd som inte i evighet kan förlåtas. Det är synden att inte låta Ordet, Andens ord, stå som det står, utan vrida och vända på det tills det passar vårt världsliga tänkesätt. Guds Ande talar nämligen genom Ordet. Gör vi illa åt ordet, omtolkar det eller föraktar något stycke av det, då bedrövar vi Guds Ande.

Att stänga till sitt hjärta för Andens tilltal i det nakna bibelordet, det är synd mot Guds Ande. Det är syndernas synd, densamma som djävulen förde in ibland oss, när han sade: "Skulle då Gud hava sagt att ni inte får äta av alla träden i lustgården? Ingalunda. Alla sorterna är ju ätliga. Skulle Gud ha menat, att människor av samma kön inte skulle få leva tillsammans? Om han är god, vill han ju att vi ska må bra. Skulle Herren Jesus verkligen ha menat, att bara mannen får tala i församlingen? Det måste ju förstås på annat sätt". Så säger den gamle ormen och bedragaren om mångt och mycket som Gud har sagt. Men bibelns ord är helt klart. Det finns ingen tvekan om vad Gud menar. Det är bara så, att människor inte vill ha det så som det är skrivet, och då tolkar man om det. Man får då många fler människor med sig.

Frågan är då, om man i något stycke kan lita på dem som gör så med Guds ord och mot Guds Ande. Svaret är Nej. Om än förvrängningen av bibelordet skulle gälla bara ett enda litet stycke, kan man inte ha något förtroende för en som gör så. Vad garanterar att han håller sig till sanningen i allt övrigt? Nej, också en en 'liten' villfarelse vittnar nämligen om ett grundfel, varifrån alla villfarelser kommer: Man har satt sig själv och sitt tänkande över Guds Ord.
Det är inte likgiltigt vilken röst vi som får lyssnar till. Jesus säger: Den som hör min röst och öppnar dörren, till honom ska jag gå in och hålla måltid med honom, och han med mig. Upp. 3:20. Bara Jesu ord är Ande och liv - och just i den form de står skrivna. Om vi ändrar hans ord efter eget behag, är de inte längre hans ord. Han bekänner sig inte till dem. De har då inte evigt liv med sig, utan evig död.

''Gå varsamt min kristen, ge akt på din gång'', står det i en psalm. Vandrar du i Ordets ljus eller i villfarelsernas ledband? Ge akt på vad du läser och vad du lyssnar till! Är du tillfreds med dina egna och andras förnuftiga åsikter, eller går du till Ordet och ser efter vad där står ordagrant? När såg du efter senast? Behåll Ordet som det dyrbaraste av allt. Jesus själv kommer till dig där. Var rädd om Ordet, så att det inte förvanskas för dig, för då förlorar du också Jesus och hans vänskap!

Jesus säger att han känner dem som lyssnar till hans röst. Han känner dem väl och sköter om dem så som en god herde sköter om sin hjord. Men för att han ska kunna göra det, måste han få ha sina redskap oförstörda. Hans redskap är bibelordet med dess lag och evangelium. Det är med sitt ord som han leder och vårdar sin hjord. Säg inte, att detta gäller bara ordet om nåden! Jesus har inte sagt så. I psalt. 119 läser vi: Herrens lag är min lust. Hur kär har jag inte din lag.

Om du är aktsam om bibelordet, älskar det ord för ord, och tar vara på det, då är du i en trygg ställning. Det är nämligen Ordets kraft som bevarar oss i tron. Vår egen ståndaktighet gör det inte. Ytterst är det Gud Fader själv som verkar genom det oförvanskade ordet. Jesus säger i vår text om dem som lyssnar till det: De kommer inte att gå förlorade, eftersom de är i Faderns hand. Och Fadern är större och starkare än alla. Fadern uppehåller själv allt just med sitt ord. Därför kan ingen rycka Ordets trogna ur hans hand. Folk brukar säga, att man inte ska vara så säker, eftersom det alltid finns en fara att vi går förlorade. - Ja inte bara en fara, utan vi går säkert förlorade, om inte Ordet bevarar oss. Vi ska vara på det klara med att vi själva inte har förmåga alls att bevara oss i den sanna tron. Guds ord allena gör det. De som inte har Herrens ord, varje ord, ord för ord, som sin käraste egendom, de har redan fallit och lämnat de trognas skara.

Det oförvanskade bibelordet är nämligen grundorsaken till att Herrens egna blir bevarade i tron mitt i en avfallen kristenhet: De människor som Jesus har hand om och leder med sitt ord, dem har Fadern redan av evighet utvalt och gett åt Sonen som en kärleksgåva att ha hand om. Jesus säger i sin bön till Fadern: Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, som du har tagit ut ur världen och givit åt mig. De var dina, och du har givit dem åt mig, och de har hållit ditt ord. Jag beder för dem. Det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig, ty de är dina. Joh. 17:6.

Det är tryggt att vara både Faderns egendom och under Sonens omvårdnad. Det kan inte vara bättre än så. Vi behöver inte vara rädda för att gå vilse - även om vi skulle bli utfrysta och lämnade i öknen av en fallen kyrka. Guds ord är också där våra fötters lykta och ett ljus på vår väg. Ordet är Herrens käpp och stav, med vilka han tröstar och leder. Amen.