Gud kräver sann gudsfruktan
Matt. 21:12-17 (18-22)

 

12. Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten.
5 Mos. 14:24 f. Mark. 11:15 f. Luk. 19:45 f. Joh. 2:14 f.

På denna plats inom Jerusalems tempels område saluförde man djur, som folket behövde för att kunna förrätta påbjudna offer under påskhögtiden. Penningväxlingen behövdes för tempelskattens skull, som skulle betalas i en viss valuta. Det var inte förbjudet att bedriva sådan köpenskap på denna plats. Det som gjorde det hela brottsligt var det sätt, på vilket verksamheten bedrevs. Både djurförsäljningen och penningväxlingen var rena röveriet. Det fanns djur till salu för ett lägre pris utanför templet, men försäljarna i templet var i maskopi med kontrollanter, som hade till uppgift att se till att djuren var felfria. Dessa kontrollanter gynnade dem som sålde i templet. [studiebibeln]

"13. Och han sade till dem: "Det är skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus.' Men I gören det till en rövarkula." Jes. 56:7. Jer. 7:11.

Redan som en yttre handling var djurförsäljarnas och penningväxlarnas uppenbara rofferi olämpligt på ett för Gud helgat område, men det var därtill fråga om något ännu värre: Deras hjärtans inställning till templet, och därmed också till Gud själv, var långt ifrån den rätta. Jer. 7:9-11. Jesus handlade i solidaritet med sin Fader och visade handgripligen, att ett sådant sinnelag som dessa försäljare och växlare hade, inte har hemortsrätt varken i Guds jordiska helgedom eller i hans himmelrike.

14. Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.

Det är signifikativt att just blinda och halta omtalas i detta sammanhang. Dessa visste med sig att de var blinda och halta, åtminstone i kroppslig mening, och de sökte bot för dessa lyten. Köpmännen i templet ansåg sig däremot inte ha så mycket fel i sitt sinnelag, att de skulle ha gjort bättring. Ändå var dessa verkligt blinda och halta - såsom också alla människor är av naturen efter syndafallet. Det skulle ha funnits bot också för deras andliga lyte - genom samma person som gjorde de blinda och halta helbrägda. Men de hade ingen tanke på att låta sig helbrägdagöras av honom.

15. Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under, som han gjorde, och sågo barnen, som ropade i helgedomen och sade: "Hosianna, Davids son!", då förtröt detta dem;

Det är troligt att dessa barn hade i färskt minne upplevelsen av Jesu intåg i Jerusalem strax därförinnan, och de upprepade nu vad man då hade ropat. Eftersom judarna vägrade medge, att Jesus var Messias, kunde de inte acceptera, att Jesus blev kallad för Davids son ens av en barnskara, eftersom det var en benämning på Messias.

16. och de sade till honom: "Hör du, vad dessa säga?" Judarna menade att Jesus borde tysta barnen.

 Då svarade Jesus dem: "Ja; haven I aldrig läst: 'Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov'?" Ps. 8:3.

 Judarna blev knappast tillfredsställda av Jesu svar, tvärtom torde det ha retat dem ytterligare. Också detta skriftställe är nämligen tillägnat - inte bara Guds sändebud, Messias, utan Gud själv. Jesus sade här indirekt att han var Gud. Bibelstället ifråga innehåller i sig en predikan om att det inte är vuxna människor med sin visdom eller klokskap som åstadkommer lovprisningen. Gud själv åstadkommer lovprisningens lust i människor genom sin Ande och sitt Ord helt utan det mänskliga förnuftets medverkan.

 17. Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten. 18. När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han hungrig.Mark. 11:12 f., 20 f.

19. Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till det, men fann intet därpå utom allenast löv. Då sade han till det: "Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig." Och strax förtorkades fikonträdet.

 Jesus hade under hela sin verksamhetstid fått erfara idel motsträvighet, avoghet och otro från judarnas sida, samma gudsfientliga inställning som under hela israels historia. Han såg nu i fikonträdets fruktlöshet en ypperlig bild av judafolkets avsaknad av andliga frukter och statuerade ett exempel på hur det kommer att gå för det.

 Jesus gjorde alltså inte detta med trädet utan mening eller bara för att visa sin makt. Det han gjorde sammanhängde intimt med hans förkunnelse, oaktat att lärjungarna inte fattade vad han menade med det.

 20. När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: "Huru kunde fikonträdet så i hast förtorkas?"

 Lärjungarna tycks inte ha reflekterat över vad Jesus menade med att förbanna trädet, och frågade inte heller varför han gjorde så. De bara förvånades över vad som hände.

 21. Då svarade Jesus och sade till dem: "Sannerligen säger jag eder: Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och med kunna säga till detta berg: 'Häv upp dig och kasta dig i havet', och det skall ske. Matt. 17:20. Luk. 17:6.

22. Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få." Matt. 7:7 f. 18:19. Luk. 11:9. Joh. 15:7. 1 Joh. 3:22. Jak. 1:5 f.

 Eftersom lärjungarna inte frågade varför han gjorde så med trädet, säger Jesus det inte heller. Men som svar på deras fråga om hur han gjorde det, säger han rakt på sak: genom tro.

 Det är viktigt att notera ordalydelsen i Jesu uttalande: 'Om I haven tro och icke tvivlen..' D.v.s. vi har ingen tro i oss själva. Därför kan vi inte göra sådant. Vi människor föreställer oss nämligen, att makten finns i den som utför gärningen eller i den personens tro. Men tron kan inte vara självständig, utan den tror på någon annan än sig själv, nämligen Gud. Tron eller bönen i sig själv har ingen makt, utan makten ligger i dens hand som tron och bönen vänder sig till. Genom tron och bönen använder vi Guds makt. Bara den tro som under medvetande om sin egen maktlöshet vänder sig till Gud, är en sann tro och får del av Guds makt. Bara genom en sådan tro förmår vi något. Men denna möjlighet och förmån är redan given åt alla människor för den rättfärdighets skull som Jesus har återvunnit åt oss genom sitt ställföreträdande lidande, så att vem som vill får använda Guds makt genom tron. Men tron är en Guds gåva, som ingen människa kan ta åt sig. Gud ger den av barmhärtighet och efter sin vishet åt vem han vill och när han vill.

 Sammanfattning av textens innehåll:

 Textens första del beskriver hur Jesus nitälskar för rättfärdigheten. Det var ju för att återupprätta hela nänniskosläktets rättfärdighet som han kom till världen och gick in i lidandesuppgiften. Därför var handelsmännens sinnelag och agerande inom templets område som ett slag i ansiktet mot honom. Fastän Jerusalems tempel var en jordisk byggnad som alla andra, skulle den dock vara en Guds boning, där rättfärdighetens och tillbedjans Ande råder. Visserligen kunde inte människorna göra den till det, men Guds nåd skulle ha gjort det, ifall människorna hade besjälats av den Ande som Jesus ville finna hos dem.

 Båda textdelarna talar innerst om konsekvenserna av Jesu förestående lidandesgärning: Han skulle återvinna rättfärdigheten åt människorna, för att var och en som tror - och har ett bönens sinnelag genom tron - skulle vara Gud behaglig och kunna tjäna honom rätt i hans himmelska helgedom. Denna återvunna rättfärdighet skulle också ha till följd, att människan genom tron och bönen skulle ha den makt över tingen som Jesus enligt den andra textdelen visade prov på.

 Jesu fruktsökande på fikonträdet är en bild av hans sökande av andlig frukt hos människorna, nämligen tro och bön. Han fann ingen sådan frukt hos handlarna på tempelgården. Han förbannade fikonträdet, för att åskådliggöra hur det går med israeliterna och med människor överlag som inte bär den trons frukt som Gud begär. Trädet befanns följande morgon ha förtorkat ända från roten. Mark. 11:20. Om roten har fel, är trädet dömt till undergång.

 Handbokens tema för söndagen har mycket lite gemensamt med textens innehåll. Det är inte Jesu förnedring som beskrivs i texten utan fastmer hans makt. Han är ännu på fri fot och håller till i Jerusalems tempel och talar. Han far också fram helt självsvåldigt på tempelgården, och judarnas ledare har ingen makt över honom. Han har inte ännu gett sig i deras våld.