Gudstjänstpredikan i Övermark på fastlagssöndagen 2007

Jesus öppnar våra ögon
Luk. 18:31-43

 

31. Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: "Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse. 32. Ty han kommer att utlämnas åt hedningarna. De skall håna och skymfa honom, spotta på honom, 33. gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå." 34. Men lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad han menade.

35. När Jesus närmade sig Jeriko, satt en blind man vid vägen och tiggde. 36. Han hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. 37. Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi, 38. och då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" 39. De som gick främst sade åt honom att tiga, men han ropade bara ännu mer: "Davids son, förbarma dig över mig!" 40. Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom frågade Jesus: 41. "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se." 42. Jesus sade till honom: "Du får din syn. Din tro har frälst dig." 43. Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.

Herren Jesus var på väg till Jerusalem med sina tolv lärjungar. Han var på väg till sin egen avrättning. Han skulle gå igenom det som han hade lovat otaliga gånger under 4000 års tid. Han hade gett löftet första gången till Adam och Eva, när de hade fallit i synd. Sedan hade han upprepat det genom alla profeterna. Hela gamla testamentet med alla dess enskilda händelser, persongestalter och gudstjänstordningar är en enda lång och obruten räcka av löften om honom som en dag skulle komma för att avtjäna straffet för alla människors synder. Dessutom hade han ju kommit överens med Fadern före all tid, att han skulle göra det. Alltså var det oåterkalleligt. Det måste ske. Vi går nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen, säger han till lärjungarna.

En människa som går till sin avrättning för att utstå sitt eget straff brukar gå med tunga steg. Men Herren Jesus gick inte i sådana tankar. Han gick nämligen inte för att avtjäna sitt eget straff. Det var vårt straff, vår pina som han skulle utstå. Han gick den vägen villigt, därför att han älskade oss och gärna ville göra det för vår skull. Han säger om det: Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag icke att den redan brunne! Luk. 12:49. En annan gång sade han: Om ni älskade mig, då skulle ni glädjas över att jag går till Fadern. Joh. 14:28. Underförstått: jag vill så gärna göra det. Det är min högsta önskan, att äntligen få göra det, nämligen att gå till Fadern som er representant och på den vägen ta bort era synder, så att ni åter får tillträde till Fadern och den eviga saligheten hos honom. Nu var han alltså på väg till Fadern som vår ställföreträdare och gladde sig över att vara på väg.

Men när han närmade sig Jerusalem, då blev hans steg ändå tunga, men inte för lidandets skull, utan för människornas skull. Det hände när han såg att de människor, för vilkas synder han hade lovat gå i döden, inte trodde på honom, att de inte ville veta av honom. Då blev hans steg tunga. Han hade predikat för dem om sitt himmelska nåderike, som han nu skulle upprätta. Han hade undervisat dem otaliga gånger i deras helgedom. Men de hade inte velat lyssna.

Ändå hade han inte ett ögonblick en tanke på att bryta sina löften och vända om. Han säger till lärjungarna, att Han skall bli överlämnad åt hedningarna och bli hånad och skymfad, och de ska spotta på honom, 33. och gissla honom och döda honom; Sedan tillägger han: Men på tredje dagen ska han uppstå igen.

Han såg fram emot att få verket fullbordat. I sin egenskap av Gud visste han att det skulle bli gjort och fullbordat. Världen skulle bli förklarad rättfärdig genom hans lidande och få evigt liv i hans uppståndelse.

Men som människa kände han sig orolig - inte med tanke på sig själv, för han ville ju den gå vägen för vår skull. Men han tänkte: Måtte det lyckas mig, så att alla de som nu står vid förtappelsens port utan annat hopp än min insats, skulle bli frälsta! Hur ängslas jag inte till dess att det är fullbordat, säger han till de tolv. Luk. 12:50.

Det stod i texten att Jesus tog lärjungarna åt sidan för att tala med dem om detta. Förstod de honom då? Nej, inte alls. Fastän han hade undervisat dem under tre års tid, fattade de inte vad det var fråga om. De förstod ingenting av det; ja, det som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade, vad som sades. Herren Jesus hade ingen människa att samtala med om det som förestod honom. Han var ensam på sin väg mot avrättningen. Men så skulle det också vara. Det var så bestämt. Han skulle trampa Guds vredes stränga vinpress ensam, var det profeterat om honom.

Lärjungarna tänkte på annat, på sin karriär: Hur snart ska han driva ut den romerska ockupationsmakten och köra bort de judiska rabbinerna? När ska han upprätta sitt eget rike, så att vi får regera med honom? Vem får sitta på hans högra och på hans vänstra sida i regeringsborgen? Att de hade synder, som Jesus nu skulle lida för, hade de ingen tanke på. - Men Jesus förskjöt dem inte. Han bar deras och våra synder stilla och tyst, som ett lamm som förs bort att slaktas.

På vägen mot Jerusalem hände sen nånting. 35. När Jesus närmade sig Jeriko, satt en blind man vid vägen och tiggde.

Det har just berättats om lärjungarnas andliga blindhet. Här satt nu en som var lekamligen blind, och det som Jesus gjorde med honom blev som en bild av vad Jesus sen gjorde med lärjungarna och med oss genom budskapet om sin död.

36. Den blinde hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. 37. Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi, 38. och då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" Mannen visste med sig och erkände att han var blind, och därför bad han om hjälp. Det var raka motsatsen till vad lärjungarna gjorde i sin andliga blindhet. De förstod inte själv hur blinda de var.

Folket som följde Jesus kallade honom Jesus från Nasaret. Och det var ju sant. Visst kom han från Nasaret jordiskt sett. Men om han inte hade varit något mer än en vanlig människa från Nasaret, då skulle de inte haft någon hjälp av honom. Men den blinde visste mer än så om Jesus. Han kallade honom Davids Son. Hur kunde han säga att han var Davids son? Konung David var ju död för många hundra år sedan. Var Jesus inte timmermannen Josefs son? Nej, han var inte Josefs son, bara fosterson, om ens det. Men det var så, att man räknade på mänskligt sätt att Josef var hans far, och Josef var av Davids släkt. En persons alla efterkommande i rakt nedstigande led kallade man för hans söner. På det sättet var Jesus nu faktiskt en levande tronarvinge till kungadömet Israel. Om inte romarna hade haft landet i sitt våld hade Jesus varit berättigad till kungatronen. Men nu var det jordiska Israel ockuperat av romarna. Och Jesus tänkte inte heller bli en jordisk kung. Han var inte alls den jordiske Messiaskung som judarna väntade på.

De som gick främst (där på vägen) sade åt den blinde att tiga, men han ropade bara ännu mer: "Davids son, förbarma dig över mig!" Han gjorde precis som han skulle. Jesus har ju själv undervisat oss om att vi inte ska ge upp i vår bön till honom.

40. Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När man är blind måste man bli ledd. Annars hittar man inte. Också det är symboliskt för Jesu handlande med oss andligen blinda.

När han kom, frågade Jesus: 41. "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se." Man kunde ju tycka, att det var en onödig fråga av Jesus. Han såg ju hur det var fatt med mannen, att han var blind. Och som allvetande Gud visste han precis vad mannen önskade. Varför frågar han då? Orsaken är den, att Gud vill ha kontakt med oss. Han vill ge oss saker och ting som svar på bön, för att vi ska förstå och få glädja oss över att han hör oss. Visst sköter han om oss också utan vår bön, men han vill ge oss glädjen att få erfara, att han hör oss. Det viktiga är inte att vi har allt som vi tycker att vi behöver, inte ens vår hälsa. Det viktiga är att vi kommer i gemenskap med vår himmelske fader. Vissheten om att han hör oss är mer värd än allt som vi får. Konung David uttrycker det med orden 'Herre, din nåd är bättre än liv'. Ps. 63:4. Vi har läst och hört Jesu ord ' Bed, så ska ni få' och 'Den som ber, han får'. Men vi tror det inte förrän vi ser det. Gud vill nu visa oss det. Jesus sade det till lärjungarna: Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed, så ska ni få, för att er glädje ska bli fullkomlig! Joh. 16:24. Det är det som bönen är till för. Erfarenheten att Gud hör oss är guld värd. Vad gör man en gång inför döden med allt gott som man har haft i detta livet, om man inte har fått visshet om Guds nåd, om att han hör oss för sin barmhärtighets skull?

Den blindes bön var väldigt kort. Han hade inget eget att hänvisa till, varför Jesus borde hjälpa just honom. Han åberopade bara Jesu barmhärtighet. Det är också den enda orsaken till varför Gud hör våra böner. Om vi kommer fram med någonting, vad det vara må, utöver Guds barmhärtighet genom Jesus Kristus, då hör han oss inte.

42. Jesus sade till honom: "Du får din syn. Din tro har frälst dig." Det var förstås inte så, att tron gav synen åt den blinde. Det var Jesus som gav honom synen. Men han hade haft tro till att be Jesus om hjälp. En tro som ropar till Gud om hjälp är en frälsande tro. Det fick lärjungen Petrus erfara, när han började sjunka i Genesarets böljor. Hans tro på att kunna gå på vattnet höll inte. Men han hade tro till att be Jesus om hjälp, och det räckte.

43. Genast kunde den blinde se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud. Nu vandrar Herren Jesus inte omkring på det sättet i dag. Och väl är det. Annars skulle det ha varit på samma sätt som på den tiden, att bara de får hjälp som befinner sig i närheten, där han färdas. Men idag är han med oss allestädes enligt sitt löfte.

Den blinde mannens begäran gällde alltså hans jordiska syn. Men denna berättelse är framför allt en fingervisning för oss angående vår andliga syn. För att vi ska kunna ha trygghet inför både tiden och evigheten behöver vi andlig syn, så att vi ser Jesus som den Davids son, som bar och borttog våra synder.

Egentligen är det fråga om läran, Guds livgivande sanning. Ser vi den eller ser vi den inte? Vi förlorade vår andliga syn helt och hållet genom Adams syndafall. Vi ser varken vårt eget eländiga tillstånd eller Kristus i hans härlighet. Men det händer, att Gud i sin barmhärtighet gör ett under med oss. Han för oss till Jesus, där han finns, nämligen i Ordet. Då blir vi varse att vi står nakna som Adam och Eva inför Guds ögon, och vi får ta emot budskapet om Jesu rättfärdighets rena kläder.

Och då händer det som mannen i texten gjorde: vi börjar följa Jesus och kan inte upphöra att prisa Gud. Innan mannen hade fått sin syn kunde han inte se var han satte ner sina fötter, men när hans ögon fungerade igen, då såg han Jesus och såg var han gick mitt bland alla andra människor. När Gud ger oss öppnade andliga ögon, då ser vi skillnad på vad som är Guds lära till salighet och vad som är människomeningar, som bara har ett sken av sanning.

Att följa Jesus är inte att försöka göra som han gjorde. Det kan vi inte. Han gjorde allt fullkomligt, utan synd. Men det han gjorde, det gjorde han i vårt ställe, eftersom han var vår ställföreträdare. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Nu får vi gå efter honom, eller med honom som mannen i texten. Vi får gå med honom i den fullkomlighet och rättfärdighet som han kämpade fram åt oss.

Att följa Jesus är att följa honom i hans ord om syndernas förlåtelse. Det är det han menar, när han säger: 'Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.' Joh. 10:27 f. Och sen fortsätter han: 'Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig någonsin förgås, och ingen kan rycka dem ur min hand.'

Sådana är framtidsutsikterna i Jesu sällskap. Gud give oss vår syn, så att vi följer Jesus i evangeliet om syndernas förlåtelse. Amen.