Jesus återkommen till de sina

Joh. 20:19-31

 

På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!" När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blevglada när de såg Herren. Jesus sade än en gång tll dem: "Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig, sänder jag er." Sedan han hade sagt detta andades han på dem och sade: "Tag emot helig Ande! Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Thomas, en av de tolv, han som kallades tvillingen, hade inte varit meddem när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren." Men han svarade dem: "Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro."

Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen därinne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus medan dörrarna var låsta och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!" Sedan sade han till Thomas: "Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!" Thomas svarade: "Min Herre och min Gud!" Jesus sade till honom: "Därföratt du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser."

Många andra tecken, som inte är nerskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har blivit nerskrivna, för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron skall ha liv i hans namn.

Texten för oss till Jerusalem, där Jesu lärjungar av fruktan för judarna inte vågar visa sig i ute i staden utan har stängt in sig bakom låsta dörrar. Det var påskdagens kväll. Redan på förmiddagen hade lärjungarna fått bud om att Jesus var uppstånden från de döda. Men eftersom det inte brukar hända, att döda uppstår till liv, hade de svårt att tro det. Och om han verkligen var uppstånden, så var befann han sig nu?

Men plötsligt och på ett oförklarligt sätt stod Jesus mitt ibland dem. Ingen hade öppnar dörren åt honom. Han bara stod där. Materian kan aldrig hindra Gud. Gud har ju själv skapat materian av intet, och den äger bestånd bara så länge Gud inte har sagt något annat än det mäktiga 'varde', som han yttrade i begynnelsen.

Jesus hade också samma dags morgon utan svårighet lämnat det skal av bindlar, som man hade lindat hans döda kropp med. Han hade också lämnat graven redan innan en ängel vältrade bort stenen från ingången. Det händer också att Guds Ande vid behov förflyttar sina sändebud på samma sätt, så att de strax befinner sig på en annan plats. Så hände med aposteln Filippus enligt Apg. 8:39-40.

Jesu kommande in genomstängda dörrar ger oss en bild av hur Gud kommer in till oss andligen med sitt evangelium. Vi är nämligen instängda i vår egen otro och vårt oandliga tänkesätt ända till den stund, då vi får del av evangeliets frigörande kraft. Vi varken kan eller vill ta oss ut ur våra inbillade förskansningar. Vi skulle behöva ta oss ut och komma i kontakt med Sanningen – dels få veta sanningen om vårt eget eländiga tillstånd inför Gud och dels om att vi de facto redan är frälsta genom Jesus.

Men vi är rädda som lärjungarna. De var rädda för judarna, men vi är rädda för sanningen och för döden och domen. Vi skulle behöva förhandla om fred med Gud, men vi kan inte göra det på grund av vår syndfullhet. Därför förskansar vi oss i stället bakom en fasad av inbillade förtjänster: Vi tänker: Jag är ju ändå en ganska hygglig människa, jag understöder välgörenhet och jag går i kyrkan rätt ofta.

Mitt i detta vårt tillstånd av falskhet och rädsla kommer Jesus. Han bara står där med sitt evangelium och säger: ”Frid vare med dig. Jag har genom mitt lidande för världen redan skaffat fred mellan jorden och himlen, mellan dig och Gud.” Vidare står det i texten:

när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida.

Lärjungarna behövde få bevis för att det var Herren själv som stod där - inte en vålnad, som bara syns och sen försvinner. De var starkt medvetna om, att Jesus hade korsfäst och måste ha sår efter det. Det var på hans sår som de kunde känna igen honom.

På samma sätt är det med oss. Vi kan känna Herren Jesus genom vittnesbördet om hans fullbordade lidande för våra synder, genom budskapet om syndernas förlåtelse genom hans på korset utgjutna blod. Jesus är olik alla. Bara han har gett sitt eget liv till lösen för våra själar.

Det sägs vidare, att lärjungarna blev glada, när de såg Herren d v s när de kände igen honom. Den sanna och himmelska glädjen får vi del av genom att känna Herren Jesus som vår egen Frälsare och se honom med trons ögon som vårt fasta hopp inför döden och domen.

21. Åter sade Jesus till dem: "Frid vare med eder! Efter att ha lugnat lärjungarna från deras förskräckelse, ville han nu visa på en djupare innebörd i samma ord.

Hans tal om frid var grundat på verkligheten: Dels hade han genom sitt försoningsverk skapat fred mellan Gud och världen genom att betala alla människors syndaskuld med sitt blod, och dels hade han genom sin död och uppståndelse vunnit seger över synd och död och fått all makt både i himmelen och på jorden, så att ingen makt i världen kan skada dem som han beskyddar. Matt. 28:18. Vi har frid under Jesu nåds regemente – mitt i en värld av ofrid. Att ha kunskap om den frid som Jesus har skapat mellan oss och Gud, ger frid också i våra hjärtan. Vi behöver inte längre ha oro varken för döden eller domen – ja, egentligen för ingenting, eftersom vi har frid med Gud själv, han som härskar över allt och genom Jesu verk är vår egen gode och älskande Fader. När Jesus ger oss vissheten om den frid han har fått till stånd, då ger han oss samtidigt uppgiften att föra fridsbudskapet vidare. Därför säger han vidare i vår text:

Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag ock eder." Joh. 17:18.

Den frid som Jesus tillsade lärjungarna var också innehållet i det som lärjungarna i sin tur skulle tillsäga andra. Gud Fader hade sänt Jesus i världen för att återvinna friden mellan Gud och människor, och Jesus sänder nu sina lärjungar och oss ut i världen för att förkunna budskapet om att friden är återvunnen.

Men Jesus är en god arbetsgivare. Han skickar oss inte ut utan redskap. Vi behöver inte gå i egen kraft. Därför heter det i texten:

22. Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: "Tag emot helig Ande! 23. Om ni förlåter någon hans synder, så är de honom förlåtna; och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem."Matt. 16:19, 18:18.

Lärjungarna måste utrustas med makt för att övervinna otrons, djävulens och världens motstånd, eftersom dessa varken själv viker undan godvilligt eller släpper dem som är i deras våld. Den enda makt som är stark nog är Guds Ande. Anden är stark, därför att han talar sanning, nämligen sanningen om frälsningen genom Jesus - eller med ett ord: evangeliet.

Evangeliet har makt att både lösa och binda. Det fungerar så, att den som tror det, är genom samma evangelium löst från sin synd, men den som inte tror det, binds i sin synd, så att han inte har möjlighet att bli fri ifrån den, - eftersom möjlighet till frihet finns bara i evangeliet, det som han inte tror.

[Se även förklaringen till vers 28 i texten för septuagesimasöndagen årgång 2. <../2_jul/27_septuagesima.html>]

24. Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med dem, när Jesus kom. Joh. 11:16, 14:5. 25. Då nu de andra lärjungarna sade till honom, att de hade sett Herren, svarade han dem: "Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det."

Man brukar kalla Tomas för Tvivlaren – men med orätt. De andra lärjungarna tvivlade lika mycket som han ända tills Jesus hade visat dem sina sårmärken. Ingen av lärjungarna trodde kvinnornas vittnesbörd samma morgon om Jesu uppståndelse, och de två som var på väg till Emmaus kände inte ens igen Jesus, när han kom och vandrade tillsammans med dem. Tomas var ärlig i sin bekännelse av sin trossvaghet. Och kanhända just därför fick han åskådliggöra mera i detalj hur nära Jesus måste visa sig för oss var och en, för att vi ska kunna tro på honom.

Jesus visste så väl hur det stod till med Tomas, och han visste exakt med vilka ord han hade uttryckt sig. Och han hade omsorg även om Tomas. Därför besökte han lärjungarna en gång till på samma sätt.

26. Åtta dagar därefter var hans lärjungar åter därinne, och Tomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var stängda, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med eder!" 27. Sedan sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, se, här är mina händer; och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla icke, utan tro."

28. Tomas svarade och sade till honom: "Min Herre och min Gud!" Jesu sårmärken fungerade också för Tomas som bevis för att det var Jesus som hade uppstått och nu stod där framför honom.

29. Jesus sade till honom: "Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga är de som inte ser och dock tror." 1 Petr. 1:8. Tomas kände alltså igen Jesus nu med sina lekamliga ögon, så som man känner igen människor på deras yttre gestalt. Men Jesus vill nu tala om något ännu viktigare.

Det fanns många den tiden som kände igen Jesus på hans utseende. Men de var inte saliga för det. De trodde inte ens på att han var något annat än en vanlig jordisk människa. För saligheten är ett sådant jordiskt igenkännande inte tillräckligt. Det är inte heller alls nödvändigt att känna igen Jesus på det sättet. Det för saligheten nödvändiga seendet är ett andligt seende av Jesus som Guds Son och världens Frälsare via Skrifternas eller evangeliets vittnesbörd. Därför säger Jesus: Saliga är de som inte ser d v s inte ser honom med lekamliga ögon, men som tror honom, att han är den han säger sig vara, Guds Son och världens Frälsare.

Dessa Jesu ord innebär ingen anklagelse mot Tomas, bara ett konstaterande av två slags seenden. Också Tomas fick sina andliga ögon öppnade, nämligen när Jesus förklarade skrifterna för dem.

Egentligen slutar berättelsen här, men evangelisten Johannes tillägger som avslutning på kapitlet:

30. Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. 31. Men dessa har blivit uppskrivna, för att ni ska tro, att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska hava liv i hans namn. Hab. 2:4. Rom. 1:17. 1 Joh. 5:13.

Sammanfattningsvis visar berättelsen hur Jesus måste steg för steg plantera in uppståndelsebudskapet i lärjungarnas medvetande. Han måste komma till dem med budskapet, eftersom de - trots kvinnornas vittnesbörd - var helt handlingsförlamade och hade stängt in sig, inte bara inom husets dörrar, utan också i sin egen otros tankecirklar.

Lärjungarnas igenkännande av Jesus via sårmärkena är symboliskt för ett ännu viktigare igenkännande: Utan sårens vittnesbörd d v s utan budskapet att Jesus är Guds Lamm, som har blivit slaktat för världens synder, kan ingen känna igen Jesus på ett rätt och saliggörande sätt. Men detta vittnesbörd finns bara i de heliga Skrifterna. Just därför måste Jesus också undervisa lärjungarna i vad profeterna hade skrivit om honom. Hans sår var visserligen synliga för vem som helst, men vad såren betyder och innebär för världen, får vi veta endast av det skrivna Gudsordet, det som Gud har gett åt sina profeter, evangelister och apostlar att nedteckna.

Så kommer då Jesus själv till oss genom sitt evangelium och undervisar oss om den frid med Gud, som han med sitt blod har vunnit åt oss. Amen.