Predikan hållen på Fridskär 9 juli 2005

Jesus konfirmeras i sitt ämbete

Mark. 9:2-8.

2. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena.
Att Jesus inte gick ensam upp på berget och inte heller tog hela lärjungaskaran med sig utan bara dessa tre, det signalerar att någonting viktigt var planerat att hända uppe på berget, något som behövde bevittnas. Jesus tog ibland just dessa tre lärjungar med sig som vittnen. Så gjorde han t ex när han återuppväckte synagogföreståndarens dotter enligt Luk. 8 och vid kampen i Getsemane. Två eller tre personer är enligt Matt. 18:16 tillräckligt för att något ska vara korrekt bevittnat. Talet tre är Guds tal, fullkomlighetens tal.

Det var inte så att Jesus behövde hjälp på något sätt av dessa tre lärjungar. Ingen människa kan heller göra någonting för att bistå Herren Gud med någonting. Det som Gud uträttar är gudomliga ting. Fastän Herren Jesus hade dessa tre lärjungar med sig vid sin bön i Getsemane, måste han ändå utkämpa sin kamp helt ensam. Lärjungarna somnade. De var tvivelaktiga också som vittnen. Men Jesus använde dem ändå. De skulle nämligen berätta för oss vad som hade hänt.

Och hans utseende förvandlades inför dem; och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita.
De tre lärjungarna bevittnade nu uppe på berget att Jesu utseende förvandlades. Jesus tog för en stund av sig den jordiska förklädnaden som han annars bar bland människorna. Han visade sig nu i sin himmelska gestalt. Under hans jordeliv var hans gudomliga väsen till det yttre i allmänhet fördolt för människorna. När han uppenbarade sig som Guds Son, då gjorde han det genom Ordet och Anden och genom undergärningar. Men nu visade han sig för ett ögonblick i den härlighet som han alltid har i sitt rike.

Sådan som han visade sig nu är han alltid i sig själv. Han är ren som solens ljus från allt jordiskt, från allt syndbefläckat. Den jordiska dräkten var inte hans egen. Den var vår. Han bar den tillfälligt ibland oss för vår skull. Den vittnade om vår synd som han tog på sig och bar intill döden på korset. Han som själv var utan synd blev gjord till synd för oss. Han blev vår ställföreträdare, MänniskoSonen.

Fariseerna och de skriftlärde menade, att Jesus var en bedragare som var ute i eget ärende. Men det himmelska utseende som Jesus nu antog, det var ett vittnesbörd för de tre lärjungarna och oss, att Jesus inte var någon bedragare utan verkligen var sänd på uppdrag i världen av Gud Fader, så som han hade sagt.

4. Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus.
Också detta, att Elia och Mose visade sig tillsammans med Jesus, var ett vittnesbörd om att Jesus var den som han gav sig ut för att vara. Elia representerade profeterna och deras förutsägelser om Jesus och hans uppgift. Moses var lagens man, representanten för den Guds lag, som Jesus hade kommit till jorden för att uppfylla.

Samtalet mellan Jesus, Mose och Elias gällde just Jesu uppgift, frälsningen av världen genom hans död och uppståndelse. Evangelisten Lukas skriver att Mose och Elia 'visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem'. Luk. 9:31.

5. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: "Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en."
Det var inte så underligt, att Petrus var upprymd. Visserligen förstod Petrus knappt någonting allas av det som Jesus avhandlade med Elia och Mose, men det rådde en himmelsk frid mellan de samtalande, en sådan frid som finns bara där evangeliet om Guds frälsning förkunnas.

Nu var det tillfälle för handen som både Elia och Mose hade väntat på. Den genom deras profetior utlovade Messias hade nu kommit i världen. De hade inte profeterat falskt eller förgäves. Petrus skrev senare i sitt första brevs första kapitel: Angående denna frälsning hava profeter ivrigt forskat och rannsakat, de som profeterade om den nåd, som skulle vederfaras eder. De hava rannsakat för att finna, vilken och hurudan tid det var, som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de lidanden, som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet som därefter skulle följa.

Så hade t ex Jesja profeterat om denne Herrens lidande tjänare: Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet, han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad att vi höllo honom för intet. Jes. 53:3f. Nu var den stunden för handen. Fariséerna och de skriftlärda hatade Jesus och hans budskap och menade att han var en bedragare. Så fick Elia och Mose se profetiorna gå i uppfyllelse.

Men inte bara profeterna utan också Jesus själv hade innerligt väntat på den stund då han skulle ge sitt liv och frälsa dem från döden som han hade älskat av evighet. Strax före sin död sade han till lärjungarna: 'Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas över att jag går till Fadern'. Jesu gladdes mitt i det svåra över att få göra Faderns vilja, att gå till Fadern som vår representant iklädd våra synder och så med sitt blod betala den syndaskuld som vi inte i evighet skulle ha kunnat betala. I psalm 40 använder Herren Jesus psalmistens penna. 'Se, jag kommer', säger han, 'i bokrullen är skrivet vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust.'

Det var inga småsaker det gällde. Skapandet av himmel och jord var redan stort och mäktigt, men nu skulle hela världen födas på nytt på ett andligt sätt i Jesu person. Det rådde en förväntansfull stämning bland dem som samtalade om detta, när nu den stora och gudomliga planen var så nära att verkställas.

Det var idel goda ting som avhandlades. Det var Guds väldiga nåd och barmhärtighet genom Jesus. Petrus kände av detta och och ville vara kvar i denna atmosfär av frid och glädje. Och när då Mose och Elia skulle bryta upp och ge sig av, försökte Petrus i hastigheten finna något att säga, likasom för att fölänga den saliga stunden.

6. Han visste nämligen icke, vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse.
Naturligtvis var de tre lärjungarna förskräckta och överväldigade av den himmelska synen. Men de var ändå vid full sans, så att de kunde uppfatta, bevittna och sedan återge huvuddragen av det som hände.

7. Då kom en sky, som överskyggade dem, och ur skyn kom en röst: "Denne är min älskade Son; hören honom."Matt. 3:17. Mark. 1:11. 2 Petr. 1:16 f.

Också Fadern var med vid detta tillfälle. Men han kunde inte visa sig för lärjungarna, emedan 'ingen människa kan se Gud och bli vid liv'. 2 Mos. 33.20. Han sände istället sitt budskap genom en röst i ett moln. Genom denna röst bekräftade han, att Jesus är hans Son och att han har utvalt honom till världens Frälsare och Nyskapare. Genom orden 'hören honom' framställer han honom som vår frälsning. Den som hör och tar emot Sonens budskap, han tar emot frälsningen, men den som inte lyssnar till hans budskap går miste om den.

8. Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.
Förrättningen var över. Jesus var konfirmerad i sitt ämbete som den utlovade världens Frälsare. Profeterna hade vittnat och Gud hade talat. Det som judarna med deras ledare inte ville acceptera, att Jesus var Faderns Son och sänd i världen på hans uppdrag enligt skrifterna, det var nu bekräftat på högsta ort. Fariséer och skriftlärda fick sedan motsäga det i sin otro. Det som gäller är ändå det som Gud själv säger och gör. Jesus hänvisade under sin dispyt med judarna till Faderns vittnesbörd om honom. Joh. 5:37.

När dimman hade försvunnit, såg de tre lärjungarna varken Elia eller Mose, bara Jesus. Elia, profeternas man, och Mose, lagens man, syntes inte till längre. Och det var inte möjligt heller. Profetiorna och lagens böcker syftade bara till att ge en bild av den kommande Jesus. Men när Jesus själv hade kommit i världen, då bleknade beskrivningarna bort inför hans närvarande gestalt.
På liknande sätt förhåller det sig också i den kristnes trosliv: Det är Jesus själv och gemenskapen med honom som allt syftar till.

De tre lärjungarna förstod knappast i den situationen innebörden av det som de såg. Men de fungerade som vittnen. Och det som evangelierna berättar om händelsen tjänar till vittnesbörd för dem som tror ifråga om Jesu gudomliga härkomst och hans uppgift i världen.


Sammanfattning

Tillfället på förklaringsberget var en juridisk akt angående Jesu identitet och uppgift. Gud bekräftade dels genom profeternas närvaro och vittnesbörd och dels genom en röst - som talade i Guds namn - att Jesus var hans Son, den utvalde Messias, som profeterna hade siat om och som skulle frälsa människorna från deras synder. Och de tre lärjungarna bevittnade händelsen.

Uppmaningen 'Hören honom!' antyder att Jesus är vårt enda hopp angående vår frälsning. Gud har utvalt honom till att ensam frälsa oss. Han har inte lämnat någon uppgift i frälsningen åt oss. Vår frälsning ligger helt i Sonens hand. Men hans allsmäktighet garanterar vår frälsning. 'Mig är given all makt i himmelen och på jorden', säger han.

Hans makt är vår räddning. Vi är - i oss själva - döda i synder och överträdelser, oförmögna till att vakna upp till andligt liv. Men han kom från himmelen och återställde allt för oss: frälste oss från våra synder genom sin död och blev livet och himlavägen för oss.

Och när det nu är färdigt uträttat, då kungör han för oss genom evangeliet vad han har gjort. Och då ska vi - enligt Gud Faders uppmaning - lyssna till honom, vad han säger att han har gjort.

Är det då tillräckligt? Vad blev det av vårt eget engagemang, vår syndaånger, vår tro, vår överlåtelse, och allt liknande? - Sådant räknas inte. Det är bara Kristi verk, hans för oss utgjutna blod som gäller. Och hör vi på evangeliet om det, och tar det till oss - då har vi tro, en rätt och saliggörande tro.

Just på detta sätt är Guds Son den utvalde och ende Frälsaren. Han kom inte för att frälsa dem som har tro, inte dem som ångrar sina synder, inte dem som har en god vilja eller dem som har vaknat ur syndasömnen.

Nej, han kom för att frälsa syndare, sina fiender, sådana som inte har den minsta lust att vända om från sin onda väg. Som sådana frälste han oss. Och nu har vi i honom all nödig rättfärdighet för att kunna bestå inför Guds ögon och dessutom evigt liv och evig salighet. Detta tillsäger han oss nu genom sitt evangelium och uppmanar oss att lyssna till detta.
Prisat vare Herrens heliga namn nu och evigt! Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.

Predikningslistan - Startsidan