Predikan inte hållen ännu någonstans

Jesus ber för de sina 2
Joh. 17:18-23
Texten för 6 e påsk årg 3

18. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen.
19. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.
20. Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord* kommer att tro på mig.
21. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.
22. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett:
23. jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.

Jesus visste, att frälsningsverket skulle komma att innebära ett grymt lidande för honom själv, men likväl utstrålar hans bön stor inre frid och glädje. Hur så? - Jo, han vill innerligt gärna, att det som Fadern har önskat, äntligen ska bli gjort, nämligen att världen ska bli frälst genom hans död. Han ser med glädje fram emot verkets fullbordan. Han gör sig nu klar för lidandet, och i dessa förberedelser ingår bl a att överlämna lärjungarna i Faderns vård för den tid han kommer att befinna sig i de dödas värld.

Hans samtal med Fadern angående lärjungarna är fylld av stor kärlek till dem, särskilt vid tanken på att de ursprungligen är en gåva till honom från Fadern. Fadern har dragit dem till honom och lämnat dem i hans vård, så som han säger i Joh. 6:44: Ingen kan komma till mig, utan att Fadern drager honom. Efter att nu ha haft hand om dem troget under cirka tre års tid, gett dem andlig föda och fostran, kan han nu lämna dem välbehållna tillbaka i Faderns vård.

I sin omsorg om lärjungarnas bästa tänker han på hur svaga de är i tron, hur lätt världen kan få dem på fall. T o m den kavate Petrus lät sig lätt förledas av djävilen och av sitt eget förnuft. Lärjungarna kan inte klara sig på egen hand där de befinner sig mitt i den onda, gudsfientliga världen, som lamm mitt bland lejonen. Det måste till gudomlig kraft för att bevara dem i tron. Därför tar Jesus upp deras situation med Fadern.

Det var ju också så, att lärjungarna inte själv har försatt sig i den situationen, utan Herren Jesus har genom att kalla dem och undervisa dem försatt dem i det läget, eller som han säger: Liksom du, Fader, har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Också av den orsaken är han nu mån om deras beskydd. De har rätt att få det stöd de behöver av sin uppdragsgivare. Det kan också vi komma ihåg för vår egen del: Gud är en god arbetsgivare. Han ser till oss med vad vi behöver på den plats där han har ställt oss.

Men lärjungarna var inte bara svaga i tron, utan de var också precis som vi ifråga om sin köttsliga natur, själva en del av den onda och gudsfientliga världen. Hur skulle Fadern vilja ha dem tillbaka i det tillståndet? Jo, Jesus hänvisar då till sitt förestående offer för dem. Han skulle själv rena dem och helga dem, avskilja dem från synden, så att Fadern kunde godkänna dem. Han säger:

Jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen, - nämligen i sanningen om Jesu syndaborttagande verk.

Men Jesus har också många andra än dessa tolv, som genom Guds ord har blivit uttagna ur världen och därigenom är utsatta för världens och djävulens angrepp. Alla dessa behöver samma gudomliga omvårdnad. Därför fortsätter Jesus sin bön med orden:

Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.
Därmed är också vi inneslutna i Jesu förbön och i hans helgelseverk för oss.
Att helga sig innebär ju att avskilja sig från synd. Hur kommer det sig, att Guds Son, som i sig själv redan var helig och rättfärdig, måste avskilja sig från synd? - Jo, han hade tagit på sig att vara vår syndabärare och syndaborttagare. Han hade blivit hela den syndiga världens ställföreträdare till att återknyta den brutna gemenskapen med Fadern. Dn uppgiften hade han åtagit sig redan av evighet genom det beslut som Gud gjorde inom sig själv.

Men offentligt inför människor skedde detta åtagande när han lät döpa sig av Johannes. Han blev då döpt till syndare. Enligt Petrus är dopet nämligen en bön om ett rent samvete. Jesu dop och vårt dop har ett samband: Han döpte sig till vår synd, blev klädd i synd, men vi döps till hans rättfärdighet, blir klädda i rättfärdighet. Jesus åtog sig alltså hela världens onda samvete och började anropa Gud om renhet för världen. Och han skulle bli bönhörd - men först genom sin egen död. Genom sin död renade eller helgade han oss alla åt Gud. Han helgade sig alltså inte för sin egen del utan så som han här säger:
Jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.
Vad betyder då helgad i sanningen? - Jo, Jesus blev helgad eller renad från synden i sin död. Vi blir däremot helgade i sanningen om hans död. Vi behöver inte dö på grund av våra synder, utan vi helgas i sanningen om hans död för oss. Den sanningen innebär ju, att våra synder är oss förlåtna genom hans offerdöd. Det är alla människors helgelse, eftersom Jesus dog för allas synder. Den som tror på den helgelsen är helgad och salig.

Men det är ju ändå så, att så länge vi inte vet, eller inte vill veta något om hans verk för oss, är vi ännu kvar i vårt gamla gudlösa otrosliv i världen. Först när vi får höra och ta emot budskapet om den i Kristus skedda helgelsen, då blir vi personligen helgade, i just sanningen om den helgelse, som skedde genom hans offerdöd.

Vi människor har en märklig benägenhet att missförstå. Vår helgelse är helt Guds verk, ingenting som vi kan åstadkomma, uppnå eller påverka. Uttrycket 'helgelsemöte', som förekommer emellanåt, bör då rätteligen betyda ett tillfälle, där det förkunnas evangelium om syndernas förlåtelse genom Kristi död. Vi blir nämligen helgade bara genom evangeliet. Någon annan helgelse finns inte. Inga böner eller fromhetssträvanden kan helga oss - endast sanningen om Jesu för oss utgjutna blod. Vi är redan avskilda och helgade från våra synder genom Jesu offer, men den helgelsen kommer oss till del genom evangeliet. I vårt textsammanhang innebär Jesu helgelse för oss, att han har gjort oss dugliga för Fadern i hans helighet och rättfärdighet. Därigenom är vi återförenade med Fadern, och vi har gemenskap med Fadern och Sonen och alla de människor, som genom evangeliet har fått del av samma Jesu helgelseverk. Men när Jesus bad bönen, låg frälsningsverkets slutfas ännu framför. Han ser framåt mot slutresultatet.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss,
Han uttrycker här sin vilja och önskan att denna gemenskap, som Gud redan av evighet har beslutat om, ska bli uppenbar genom hans verk. Han visste att det skulle ske, och det skedde så. Han blev bönhörd. Genom hans verk är vi förenade i rättfärdighet och helighet med Gud och varandra. Vi är ett i Kristus. Fadern ser oss, när han ser Sonen. Och när han ser Sonen, då ser han också oss. Detta gäller alla människor, eftersom Jesus med sitt blod har betalt alla människors synder. Denna gemenskap, som Jesus tänker på i denna vers, är alltså den som han åstadkom i sin död. Den har inget att göra med huruvida den syns i vårt beteende eller inte. Vi må vara troende eller inte. Det är fråga om en andlig och osynlig gemenskap med Gud, som är upprättad i Jesu blod.

Detta Jesu verk om den vunna gemenskapen i hans blod måste sedan förkunnas för oss, så att Gud via Ordet tar sin boning i våra hjärtan, liksom vi redan är i hans hjärta. Hela världen har alltid varit i Guds hjärta, han har alltid älskat sin värld, men han bör också komma in i våra hjärtan, för att vi ska kunna åtnjuta frälsningen och gemenskapen med honom. Därför nämner Jesus också det med orden

'för att världen skall tro att du har sänt mig'.
Ordningen är alltså denna: Jesus återupprättar vår gemenskap med Gud genom att ta bort våra synder, därefter förkunnas evangeliet om det, och först då kan världen komma till tro på Jesus och förstå att han är den utlovade Frälsaren. Sedan fortsätter Jesus sin bön:

Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett.
Ordet 'härlighet' är ett sammanfattande uttryck för gudomlig renhet, rättfärdighet och helighet. Jesus hade en sådan härlighet från sin Fader, eftersom han var Gud i samma gudom. Men samma härlighet gav han åt oss genom sitt ställföreträdande lidande och sin död. Den härligheten är den sanna enhetens grund. När evangeliet om den härligheten sedan förkunnas för oss, då upplever vi den enhet som vi har med varandra genom Kristi blod. Enheten blir uppenbar för oss, när evangeliet uppfyller våra hjärtan. Då är vi inte längre bara i Jesu hjärta, utan han är också i våra hjärtan genom budskapet. Då ser vi i tron att vi är fullkomligt förenade till ett, Kristus i oss och Fadern i honom och vi med varandra.

Denna höga gemenskap med allsmäktig Gud och hans Son med allt vad den innebär kan vi inte fatta med vårt förstånd. I den gemenskapen äger vi allt vad Gud har, makt, ära, härlighet, rättfärdighet, helighet, salighet, evigt liv. Listan är hur lång som helst, och varje punkt är en oändlig storhet i sig. Men låt oss nu tull sist idag bara påminna oss det faktum att vi för Kristi skull är omfattade av Faderns gudomliga kärlek, och den kärleken har hela hans allmakt till förfogande, för att se till oss små och eländiga jordevarelser. Tänk, om vi skulle kunna ta fasta på det mitt bland våra futtiga jordiska omsorger! Då skulle vi vara glada för allt som han sänder i vår väg, prisa honom var stund för hans förutseende och omsorg. Låt oss se med trons ögon på Herren Jesus, på vad vi äger i honom. Han kar kämpat för oss och vunnit seger för oss. Vi får vandra i tro i hans verk. Må Gud ge oss sin Ande till att påminna oss om detta, och så bevara oss i tron intill änden. Amen.

Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5
Predikningslistan - Startsidan