Predikan i Övermark 12 april 2008 (Texten för 4 s e påsk årg 2)

Jesus ber för de sina

Joh. 17:6-10

6 Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord.
7 Nu har de förstått att allt vad du har gett mig kommer från dig.
8 Ty de ord som du har gett mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och har verkligen förstått att jag har utgått från dig, och de tror att du har sänt mig.
9 Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.
10 Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem.

Herren Jesus är stadd i bön. För vem?
Man kunde tycka att han då under sitt lidande och före sin död skulle ha orsak att be för sig själv, för att han skulle orka gå igenom det som låg framför honom, men han ber inte så. I vers 9 säger han för vem han ber: Det är inte för världen jag ber utan för dem som du, Fader, har gett mig,

Och varför ber han inte för världen nu? Han svarar själv: 'eftersom de är dina' d v s Faderns. Det var något särskilt med dessa jämfört med världen i övrigt. Han hade nämligen haft som särskild uppgift att ha hand och vård om de människor som Fadern hade gett åt honom, de som genom hans förkunnelse hade fått andligt liv och tro - och som hade börjat leva i den andliga gemenskapen med Gud och som fortsättningsvis var beroende av kontakten med honom.

När han nu strax ska gå bort ifrån dem till Fadern - via korsfästelsen och döden - anbefaller han dem igen i Faderns hand. Han kan inte ha hand om dem den stund som han är borta ur världen. Han skulle verkligen dö. Men han hade lovat komma igen senare, nämligen efter sin uppståndelse från de döda. Då skulle han vara hos dem för alltid.

En annan sak att notera, är att Jesus här ber offentligt. Han bad vanligen inte offentligt, utan i enskildhet. Han brukade inte ta lärjungarna med sig i bönen. Han kunde nämligen inte vänta sig någon förståelse från deras sida, så att de skulle ha kunnat förena sig med honom i hans böner. Han hade sin särskilda stora uppgift som människosläktets syndabärare att koncentrera sig på, och han behövde tala med Fadern om det. Den saken hade lärjungarna ännu inte förstått. Först när han hade både dött och uppstått och han förklarade skrifterna för dem, förstod de.

Men nu ber han alltså offentligt i deras närvaro och låter dessutom Johannes teckna ner bönen för eftervärlden. Varför gör han så? Han säger det i vers 13: Detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Han var alltså - hur underligt det än låter - fylld av glädje vid tanken på sitt förestående lidande och sin död. Han ber därför högt, så att lärjungarna ska få del av den glädje som han uttrycker i sin bön.

Han ser framför sig den stund, då han redan har fullgjort sitt uppdrag: Han ser hur han har betalt hela världens hela syndaskuld med sitt liv. Han har ryckt alla människor bort undan Guds vrede och lyft in dem i den rättfärdighet som råder hos Gud i hans himmel och har därmed återupprättat gemenskapen med Gud, den gemenskap som bröts genom syndafallet. I sin ande tvivlar inte alls på att det ska bli uträttat, utan ser det allt fullbordat redan nu, och hans glädje över detta är stor och hel.

Han gläder sig också över att han får uppfylla Faderns vilja genom att ge sitt liv för världen. Fadern älskade nämligen också sin skapade värld, och han gjorde det så högt, att han utgav Sonen i döden för dess frälsning.

Jesu glädje var alltså tvåfaldig, dels över att få frälsa världen och dels över att få göra Fadern till viljes. Och hans glädje blev inte mindre av att han också fick klä den i ord inför sina lärjungar och dessutom få förmedla den åt oss alla genom det skrivna ordet. Visserligen förstod lärjungarna inte mycket av hans bön då, om ens något alls. Men det var han medveten om och visste, att de skulle förstå det senare.

Jesu glädje över att få göra gott och uppfylla Faderns önskan omtalas inte så ofta i evangelisternas berättelser med direkta ord, men den skymtar fram alltemellanåt . En kort tid före detta tillfälle hade han sagt till dem: Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Joh. 14:28. Av de orden framgår det indirekt, att han gladde sig över att åter få förena sig - och samtidigt hela världen - med Fadern. I den 40:nde psalmen säger han genom psalmisten: Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta. Ps. 40:9. Enligt Joh. 4:34 säger han till lärjungarna efter ett själavårdande samtal med en hednisk kvinna: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk."

För Jesus betydde det ingenting, huruvida han själv var glad eller sorgsen. Det hade inget värde för honom - jämfört med att han fick göra fattiga syndare glada genom att mätta deras själar med livets ord. Han levde för att få göra detta och att därigenom också få utföra Faderns vilja.

Nu var han alltså mycket nära att gå in i det stora verket och lämna sina lärjungar för en stund, och han överlämnar dem högtidligt i Faderns vård. Han ger här en beskrivning på vilka dessa är och säger:

6 Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord.
Han säger mycket här med få ord. De var dina, säger han till Fadern. De som han bad för var Gud Faders egna, den Allsmäktige Faderns egendom, som han rådde över och hade bekymmer om. De hade alltid, ja redan av evighet, varit Faderns egendom. Han hade beslutat om dem, att de skulle födas till världen och att han skulle ge dem åt Sonen som ett bevis på sin kärlek till honom. Vidare säger Jesus:

Du har tagit dem ut ur världen och gett dem åt mig.
Ingen människa är sin egen, ingen gör som han själv vill. Ingen kan ta sig ur sitt otrosliv av egen vilja, eftersom man inte har någon sådan vilja utan att bli född in i ett nytt andligt liv. Jesus säger om detta: Ingen kan komma till mig utan att Fadern drager honom. Joh. 6:44. Så hade Fadern alltså gjort med Jesu lärjungar. Han hade tagit dem ur världen, ur det gudlösa sammanhang de tidigare var i och gett dem åt Jesus, för att han skulle ge dem livets ord. Och nu hade Jesus gett dem det. Petrus erkände det med ord, när Jesus frågade lärjungarna om också de liksom andra ville lämna honom. Petrus svarade för dem alla: Herre, vart skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår, att du är Guds helige. Joh. 6:69.

Jesus säger här till Fadern: Jag har uppenbarat ditt namn för dem. Och så tillägger han: De har hållit fast vid ditt ord.
Dessa Faderns egna söner, var alltså fortsättningsvis andligen välbehållna, när Jesus lämnade över dem i Faderns vård. Men att de hade hållit fast vid Faderns ord var ju ingalunda deras egen förtjänst, utan det var ett verk just av det gudomliga ord som de hade fått sig till livs. Endast genom det gudomliga ordets egen kraft kan vi bli bevarade vid ordet. Denna sanning ligger innesluten i orden Jag har uppenbarat ditt namn för dem. Guds namn inbegriper hela evangeliet om Guds frälsning. När Guds namn genom evangeliet blir uppenbat för oss, då griper det tag i oss med sin gudomliga kraft och håller oss i ett fast grepp.

7 Nu har de förstått att allt vad du har gett mig kommer från dig.
8 Ty de ord som du har gett mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och har verkligen förstått att jag har utgått från dig, och de tror att du har sänt mig.
Nu är vi lika dessa Jesu apostlalärjungar. Vi förstår, att Jesus är sänd av Fadern till vår frälsning. Men vi fattar inte djupet och höjden av Guds nåd mot oss. Vi förstår inte vilken förnäm plats vi har i Guds hjärta. Det ämnet är nämligen så stort, att det måste till en evighet för att hinna utforska och uppleva det.

Men här i tiden har Gud ställt oss på en plats, där vi har fått höra hans ord. Och därigenom har han gett oss vissheten att Jesus Kristus är den Frälsare, som han har sänt hit för att göra oss evigt saliga. Och vi har förstått, att vår salighet är beroende uteslutande av hans verk för oss. Den kunskapen ska hålla oss kvar i tron. Den kunskapen är nämligen inte vårt eget påhitt, utan en gåva av Gud. Jesus bekräftar detta i sitt ord till Petrus, när denne hade bekännt sin tro på honom: Salig är du, Simon, Jonas son, ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen. Matt. 16.17. Övertygelsen om Jesus Kristus som vår rättfärdighet och salighet är ett verk av Gud den allsmäktige. Han har lagt vår själ i evangeliets famn, för att där bli burna av dess kraft. Och evangeliet är detsamma som Jesus själv. Vi är under hans vård och beskydd. Och nu ska han inte längre gå bort ifrån oss, så som han måste göra då, utan han lever evigt och har lovat vara med oss alla dagar intill tidens ände. Dessutom har han genom evangeliet gett oss sin Ande till att påminna oss och förklara för oss hela sanningen om Guds frälsning.

Så är vi då mångfaldigt välsignade av den Högste och får vila i tron på vad han har gjort och gör för oss genom Jesus Kristus. Amen.

Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5
Predikningslistan - Startsidan