Jakobs kamp
1 Mos 32:22
 

Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. Han tog dem och förde dem äver bäcken tillsammans med allt annat han ägde. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led när han brottades med honom. Och han sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp!" Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Jakob." Han sade: "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat." Och Jakob frågade: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte), ty han tänkte: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats." När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften.

Genom gamla testamentets händelser visar Gud profetiskt i bilder, inte bara att Kristus skulle komma, utan också vad som nu händer i det rike som Kristus har grundat. Berättelsen om Jakobs kamp är en beskrivning av hur det går till vid vår omvändelse från tron på oss själva till tro på Kristus.

Det som berättas i texten hände när Jakob var på väg att träffa sin bror Esau och försöka försona sig med honom. Esau hatade nämligen Jakob på grund av att Jakob hade bedragit honom och lurat till sig fader Isaks välsignelse, den välsignelse som Esau genom sin förstfödslorätt hade haft rätt till. Esau hotade därför döda Jakob. 1 Mos. 27:41. Jakob kunde inte leva med en sådan osämja och såg sig därför tvungen att försöka försona sig med Esau.

Jakobs situation under hotet att bli dödad av sin bror är en bild av vår situation inför Gud alltsedan Adams syndafall. Vi har syndat mot Gud och lever för våra synders skull under hot av evig död och förbannelse. Men det är med oss alla av naturen alltifrån vår födelse på samma sätt som det var för Jakob: Vi vet inte hur allvarligt det är med vår synd mot Gud. När Esau konstaterade, att han gick miste om sin rättmätiga välsignelse av sin far, då grät han först, men fylldes sedan av starkt hat mot Jakob. Han sade för sig själv: "Snart kommer den tid, då vi ska sörja vår far. Då ska jag döda min bror Jakob." Någon hade hört det och förde det vidare till modern Rebecka, och hon i sin tur berättade det för Jakob.

Så går det till. Rebecka representerar Kristi församling på jorden, vår moder. Genom henne får vi veta om Guds vrede över synden och mot den som gör synd. Genom sin lag hotar Gud oss med evigt straff. Det måste bli en förändring i vårt förhållande till Gud. Vi måste försonas med honom.

Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe. Han tog dem och förde dem äver bäcken tillsammans med allt annat han ägde.

Att det var natt när Jakob steg upp och gav sig iväg är en bild av den syndens natt som råder hos oss här i världen. Det är natt och mörker i vars och ens själ - innan vi får se frälsningens dagsljus. Jakob visste inte hur hans möte med Esau skulle avlöpa. Så vet inte vi heller hur vårt möte med Gud ska bli - innan vi får klarhet genom evangeliet.

Vattenfåran som här i översättningen kallas bäck, var ingen liten bäck, som man bara kunde kliva över, utan enligt Biblisk Uppslagsbok en ibland ganska vattenrik flod, som man då kunde komma över bara vid vadställena. Den var på den tiden en gränsflod mellan två länder. I berättelsen fungerar den som ett skilje mellan Jakobs sida och Esaus sida. För oss symboliserar floden skiljet mellan Gud med hans krav på rättfärdighet och oss som skuldbelagda syndare. Jakob förde nu allt vad han ägde över floden till den andra sidan. Så måste också vi var och en göra, när vi ska möta Gud. Allt ska fram inför honom. Ingenting får lämnas kvar eller gömmas undan.

Och Jakob blev ensam kvar.

Jakob var själv ännu själsligen kvar ensam på sin egen sida, osäker på utgången av sitt möte med Esau. I vår egen uppgörelse med Gud är vi också ensamma inför honom. Ingen av våra medmänniskor eller ens våra närmaste kan hjälpa oss eller svara för oss. Och det blir alltid en kamp mot övermakten.

Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom.

Det framgår senare i berättelsen, att mannen som brottades med Jakob var Gud själv. Detta är en bild av vår kamp med Gud, nämligen då han möter oss i sin heliga lag. Vi kämpar med att hålla hans lag och försöka göra oss rättfärdiga genom den. Vi kämpar i vår andliga natt envist och oavbrutet ända till dess att morgonrodnaden kommer. Morgonrodnaden symboliserar Kristus, när han kommer med sitt evangelium.

När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led när han brottades med honom.

Trots att vi är i underläge, när vi försöker hålla Guds lag, så fortsätter vi kampen ändå utan att ge upp. Om inget händer, kommer vi att hålla på så till vår död. Men Gud var barmhärtig mot Jakob. När han såg att Jakob aldrig skulle komma att ge upp, satte punkt för Jakobs onödiga kämpande. Han slog höften ur led på honom. Då blev Jakob tvungen att konstatera, att han var oförmögen att fortsätta brottningen. Höftleden är en viktig led, som bär upp kroppen. Med höften ur led är vi helt stridsodugliga. Vi kan inte stå på våra ben. Den erfarenheten var helt nödvändig för Jakob, så att Gud kunde komma till tals med honom.

Och detta är en bild av hur våra argument, som vi har stött oss på, raseras inför Guds lag. Vi måste konstatera: Min ödmjukhet och gudsfruktan håller inte inför Guds ögon. Den är innerst inne befläckad med både egenkärlek och högmod. Men en sådan insikt är inte en olycka utan en Guds nåd. Det är han som stannar oss, så att att vi måste ge upp vårt fåfänga jagande efter egen rättfärdighet. På det sättet får han nämligen komma till tals med oss och visa oss sin stora nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus. Vi kan inte se Herren Jesus, om han inte stannar oss så som han gjorde också med Paulus på Damaskusvägen.

Och han (Gud) sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp!" Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig."

Morgonrodnaden är ett uttryck för Guds barmhärtighet och nåd genom löftena om den kommande Messias. Här erbjuder Gud Jakob att ta emot nåd och barmhärtighet i stället för att försöka förtjäna Guds ynnest genom egna ansträngningar! Med andra ord sade Gud till Jakob: Det är helt onödigt av dig, Jakob, att du fortsätter på det sättet. Du kommer för sent med alla dina egna försök att göra dig rättfärdig, för det finns redan en bättre och varaktig rättfärdighet i löftena om Messias. En rättfärdighet, som är förmer än din, som du försöker arbeta dig fram till utan att lyckas.

Men Jakob är in i det sista envis och klamrar sig fast vid Guds lag och försöker bli välsignad via den. Han vill till det bittra slutet hoppas på sig själv och sin egen förmåga. Visserligen är det sant, att man blir rättfärdig och välsignad genom Guds lag, men bara om man förmår hålla den. Och vi förmår det inte. En enda människa, nämligen Guds son, har förmått hålla Guds lag och har gjort det för oss alla. Och genom hans kamp är vi redan välsignade. Och har genom honom blivit försonade med Gud.

Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Jakob."

Men namnet Jakob betyder bedragare. Han hade fått det namnet av Gud, för att så representera oss alla, som alltifrån födelsen är syndare. Jakob måste nu tillstå, att han var en syndare, en bedragare. Hur han än kämpade, skulle han som syndare ändå alltid förbli en syndare. Det var till denna punkt Gud ville ha honom, för att kunna välsigna honom. Man måste bekänna sanningen om sig själv inför Gud, för att kunna ta emot hans nåd och upprättelse.

Han sade: "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat."

Hade Jakob verkligen segrat? Tvärtom kunde han ju konstatera, när han såg på sig själv, att han genom slaget på höften hade blivit helt oförmögen att kämpa. Det var helt ute med Jakob. Men Gud gav honom segern och välsignelsen till skänks för sin egen barmhärtighets och nåds skull - inte genom Jakobs försök att själv tillkämpa välsignelsen åt sig. Man kan också säga, att Jakob segrade genom att han måste ge upp sin egen kamp. Gud förbarmar sig nämligen över dem, som i sig själv är svaga och maktlösa och som erkänner det. Så berömmer sig ju också aposteln Paulus av sin svaghet och säger att han är stark, när han är svag, eftersom Guds nåd är stark i de svaga.

På alldeles samma sätt som Jakob har vi alla blivit välsignade av Guds nåd i Jesus Kristus. Hans kamp och seger räknas oss till godo.

Och Jakob frågade: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där.

Att få välsignelsen oförtjänt var något helt nytt för Jakob. Detta var en helt annan sida hos Gud, som Jakob inte tidigare hade varit bekant med. Han hade hittills känt Gud bara som den som kräver rättfärdighet. Nu ville han höra mera om Gud som barmhärtig och nådig. Ett namn innefattar i bibliskt språkbruk en persons livsverk. Guds namn innefattar allt vad kärlek och barmhärtighet heter. Det var alltså Gud i sin Sons gestalt, som Jakob egentligen hade kämpat emot, men som nu trots allt hade gett honom sin välsignelse. Omskrivet ville Jakob alltså höra mera om Guds stora nådegärningar mot oss syndare.

Så är det med var och en, som har kommit till korta med sig själv men som också har funnit Gud i hans evangelium om nåd för syndare. Man vill höra mera om en sådan nådig Gud. Man vill förbli ätande vid syndaförlåtelsens bord.

Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte), ty han tänkte: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats."

Jakob kunde inte ha hittat något bättre ord för den platsen. Det var verkligen Guds ansikte, som han hade sett, nämligen Jesus, Guds Sons, han som är Guds avbild i nåd och barmhärtighet, men också i rättfärdighet. Den man som han brottades med var inte Guds rätta ansikte. Det står nämligen skrivet: Genom Mose blev lagen given, men genom Jesus Kristus uppenbarades nåden och sanningen.

När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp.

Detta är en bild, som beskriver, hur Kristus som nådens sol går upp i våra hjärtan så snart vi har mött hans ansikte i evangeliet. Evangeliet är platsen Peniel för oss. I och med att vi har sett nådens sol gå upp, har vi också gått över gränsfloden Jabbok och kommit över på Guds sida. Vi behöver inte längre frukta för Gud, eftersom vi redan har blivit välsignade av honom. Det var säkert till stor tröst för Jakob, att ha Guds välsignelse med sig, när han skulle träffa Esau. Han visste då, att mötet med Esau skulle förlöpa väl.

Och han haltade på höften.

Så är det också för oss, trots att vi har lärt känna Jesus Kristus och har kommit över på Guds sida. Vi känner ständigt, att vi inte har möjlighet att kämpa under Guds lag. Vi är ständigt i underläge där. Men Gud vare tack, att vi får leva med Kristi nåd och välsignelse och så vandra i tron på hans gärning. Amen.