Predikan i Skaftung, Kristinestad 20 maj 2006

Herren, vår hjälpare
Psalt. 120, 121

Konung David hade många bekymmer under sitt liv. I den 120:nde psalmen nämner han särskilt sin flykt undan konung Saul. Han hade blivit landsflyktig och måste vistas utanför Israel i närliggande hednaländer, där man dyrkade andra gudar. Han var en främling där och klagar i psalmen:

5. Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo i Kedars hyddor!
Men det var ändå ett mindre ont att vara bland hedningar än i eget land. I Israel sökte man honom för att ta livet av honom.
Också i andligt avseende tvingas människor att fly från sina egna, från sitt land och från sin egen kyrka. Så har det varit med alla martyrer som har avrättats av den etablerade kyrkan. Herren Jesus själv kom till sina egna, men de tog inte emot honom utan avrättade honom.
Det har alla tider varit på det sättet att de rättrogna, Jesu och hans ords efterföljare, har förföljts av sina egna. Det var så under gamla testamentets tid, likaså under Jesu tid. Och ganska snart efter de första församlingarnas bildande genom apostlarna kom det in en främmande anda i församlingarna, så att aposteln Paulus trots all sin möda med att hålla församlingarna inom evangeliets råmärken måste klaga över att de alla hade vänt sig ifrån honom.
En kristen människa, som har fått kunskap om Sanningen, får inte vara i fred någonstans. Inte för världen, inte för djävulens anklagelser, inte för sitt eget gamla kött, och inte heller för missförstående vänner i egen kyrka. Ibland kan det faktiskt vara lugnare bland de uppenbara hedningarna. David klagar:

6. Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.
Detta hat flammar upp i evangeliets spår, nämligen bland dem som inte har tagit emot det. Detta hat finns både nära oss, i vår egen gamla onda natur, och hos våra medmänniskor. Visst vill våra motståndare ha fred och frid, men de vill ha den på deras egna villkor.

7. Jag själv håller frid, säger David i psalmen, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.
För de andliga fienderna får man visst tro vad man vill, men man får inte säga det högt. Så lyder världens bud till Guds folk, och märk väl så lyder också kyrkans bud till dem som vill vara trogna sin Herres ord!. 'Tro vad du vill, men håll tyst och handla inte efter din övertygelse!' Annars är du olämplig i kyrkans tjänst.
Världen, både världen utanför kyrkan och innanför kyrkan, menar, att de troende talar bara vad de själv hittar på. De menar att det är ren halsstarrighet och lust att bråka som får Guds trogna att hålla fast vid bibelns klara ordalydelse.
Världen kan inte förstå sig på den gudomliga kraft, som binder och styr Guds folks tal och handlingar. Men en Jesu vän kan inte annat än vara hans vittne livet ut. Annars är man inte hans vän utan någon annans vän.Guds folk är bundet till händer och fötter vid sin Herres ord. Det må gälla ämbetsfrågan eller vilken fråga som helst. Det är Herren som har tagit dem i sin tjänst och som styr deras tankar. De säger vad de har fått av Gud. Detta är ett kännetecken på Herrens egna, på dem som har fått Sanningen.
Och det är just detta som är så förhatligt. Det får inte finnas någon absolut Sanning, inte en gudomlig sanning. Om världen hade varit helt säker på att det inte finns någon gudomlig sanning, då skulle världen ha varit lugn, och Guds folk skulle ha fått vara i fred för dem. Världens barn anar att de inte håller måttet inför en gudomlig sanning, men de vill för ingen del ge ifrån sig sitt sken av rättfärdighet. Så är det ju också med vårt eget kött. Det kämpar för sin egenrättfärdighet.

Nej, den frid som grundar sig på trohet mot Guds ord och därmed också frid med Gud - den friden hatar man. Den är obekväm, eftersom den innebär en anklagelse om synd. Davids ord är alltjämt aktuella för Guds folk: Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo i Kedars hyddor! Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden. Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid. Men läget är ändå aldrig hopplöst för Guds folk. Herren är med de sina intill tidens ände. Konung David visste att Herren var med honom, och just därför lägger han frimodigt fram sina bekymmer för honom i denna psalm, och i följande psalm, den 121, besjunger han Herrens hjälp och trofasthet. _____________________________

1. Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma?
Under gammaltestamentlig tid byggde man offeraltaren på berg och kullar och tillbad sina gudar där. David frågar nu retoriskt från vilket bergs Gud han får hjälp av. Han visste det så väl.

2. Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Hjälpen skulle komma från den som har gjort himmel och jord, från Herren Gud, den Gud som man tillbad på berget Sion. Sion är det berg, på vilket Guds stad, Jerusalem, är grundad.
David hade lärt känna Herren och fått erfara hans hjälp under hela sitt liv dittills. Herren hade varit med honom när han stred med bara en enkel stenslunga mot den stridsrustade store Goljat, och han hade varit med honom vid alla hans möten med kung Saul, som försökte döda honom.

I denna psalm beskriver David vidare hur alltomfattande och total Herrens hjälp är. Den som Herren bevarar kan aldrig fara illa, varken i tiden eller för evigheten. Han är helt i Herrens allsmäktiga hand.
Och så måste det ju också vara. Vi har ingen annan möjlighet. Våra fiender är mångdubbelt starkare än vi. Dessa fiender har redan vår medfödda natur i sitt våld, vårt mänskliga förnuft och våra sinnen. Hela vår mänskliga tankevärld är främmande för Guds andliga värld. Och det betyder, att vi måste födas på ett andligt sätt in i Guds rike av Gud själv och sen också bevaras där av honom. Han är vår enda möjlighet till frälsning - till frälsning från oss själva och från denna världen, som är i den Ondes våld.

David kände sig själv. Han visste hur klen han var att stå emot frestelserna. Han var inte alls starkare än andra människor. Han föll, och han föll djupt. Men Herren upprättade honom genom profeten Natan. Martin Luther säger att 'vi syndar var dag och var stund på många sätt. Ja, vi har fallit så ordentligt, att det inte längre finns något helt på oss eller i oss, som kunde duga för himmelen.

När vi nu vet att också apostlar och profeter faller gruvligt i synd, hur ska vi då förstå den följande versen i denna psalm?

3. Icke skall han låta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig!
David talar inte om vår förmåga följa lagens bud. Gud har inte lovat att stötta upp oss, så att vi inte skulle fela likt alla människor. Nej, David talar om Herrens makt att hålla oss kvar i tron på hans nåd och barmhärtighet. Vi må vara hur fallna som helst i förhållande till Guds bud, det viktiga är att vi står kvar i tron på hans förlåtelse. Och i fråga om det lovar han vaka över oss utan att slumra. Det är ingen katastrof att inte kunna hålla lagens bud, men att falla ur tron på nåden betyder evig förtappelse.

4. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar icke, han sover icke.
Herrens stora Israel är de som enligt Paulus är rättfärdiga genom tro på Guds nåd i Kristus. De får känna sig trygga inför framtiden. Herren vakar över dem. Han bevarar dem genom sitt Ord och sin Ande. Han påminner dem och stöder dem genom evangeliet om att hans nåd är oföränderlig, att den täcker alla brister, och att den räcker ända upp till himmelen.

5. Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt skygd på din högra sida. Den vänstra sidan är fiendesidan, men Herren är på vår högra sida, vännens sida. Han är vår vän och hjälpare.

6. Solen skall icke skada dig om dagen, ej heller månen om natten.
Kristus är den sanna solen, i vars ljus hans egna vandrar. Hans ljus är starkt och genomlyser oss, när det riktar sig mot oss. I ljuset av Jesu pina ser vi vad vi har åstadkommit med vår synd. Men inte bara det, utan strålar ut ett budskap som lyder: Din synd är utstruken och förlåten.
Så blir Jesu kors visserligen till dom över världen och vår gamla människa, men för trons människa blir det till liv. Solen från Jesu kors skadar oss inte, utan bringar oss himmelsk salighet.

Månen används i bibeln som en bild för Kristi församling. Den är mörk i sig själv, men när den syns klart återspeglar den evangeliets ljus. Man ser bra också i månens ljus för att kunna hitta vägen mitt genom världens mörker. Kristi sanna församling ljuger inte, eftersom Kristus själv verkar och talar genom den.

7. Herren skall bevara dig för allt ont,
Vi möter mycket i detta jordeliv som ser ut att vara något ont, och som smärtar. Men för dem som älskar Gud är det ändå inget ont, utan det samverkar till det allra bästa. Allt som kommer i vår väg har gått via Herrens hand. Och hans hand är så stor och tät, att ingenting kan kringgå hans hand. Gudsmannen Job fick lida ganska mycket. Men Herren hade vägt in hur långt djävulen fick gå, och till sist fick Job allt tillbaka och genom tron evigt liv.

Annorlunda är det med dem som förkastar Guds nåd i Kristus: Allt som de möter i detta livet verkar till deras fördärv: Det onda blir dem till straff, och det goda blir dem till dom och evig pina, eftersom de inte tror och ärar den som har skapat dem och gett dem det goda.

han (Herren) skall bevara din själ.
Det sägs alltsomoftast: 'Man ska inte vara så säker. Man måste räkna med möjligheten att falla.' Jag skulle vilja säga: Stackars människa, som inte har någon säkerhet för sin eviga salighet! Här står ju med tydlig stil: han (Herren) skall bevara din själ. Två saker kan vi vara helt säkra på: Det ena är, att ingen människa kan bevara sig själv i tron. Och det andra är, att Herren ska bevara din själ. Det fungerar inte heller med samarbete mellan Gud och mig. Vi ska inte mena, att vi kan hjälpa Gud eller avlösa honom i vakandet över vår tros lampa. Nej, Herren är den som bevarar dig. Han allena. Och han gör det för sin barmhärtighets skull. Och hans barmhärtighet är gudomlig. Den som hoppas på Herren, han ska aldrig i evighet bli besviken. Det må så gälla det år som ligger framför eller vad det vara må.

8. Han skall bevara din ingång och din utgång från nu och till evig tid.

Den, som Herren Gud har lovat att ta sig an, den bevarar han för allt ont under hela jordelivet. Allt kommer att förlöpa enligt hans goda och faderliga beslut. Han har i sin hand både vår ingång i hans rike här på jorden och vår utgång från denna världen. Visserligen ska vår kropp gå igenom döden, men på evighetens morgon får den liv igen.

Så är också varje dag och varje stund i hans hand. Tänk på det när du lägger dig till vila i kväll, och när du slår upp dina ögon igen: 'Detta är den stund och dag som Herren har gett mig. Den är avvägd i hans hand och given i faderlig kärlek till mitt bästa.'

Trygg i din starka hand jag är, hur än sig allting vänder.
Ingenting sker i livet här, som du, min Gud, ej sänder.
Såsom du köpt från synd mig fri, vill du också i allt förbli
evigt min gode Fader. SH 241.
Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.
Predikningslistan - Startsidan