Predikan i Dagsmark 26 mars 2011

Herren bevarar sitt folk
Ps 121

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån kommer min hjälp? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.
Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen skall inte skada dig om dagen och inte månen om natten.
Herren skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ. Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.

Psalmen är full av bilder, som ska förstås på ett andligt sätt. I början av psalmen står det, att det är en vallfartssång. Jag vet inte vad ordet vallfart ursprungligen har haft för betydelse. Numera används det synonymt med pilgrimsresa. Men vallfart associerar starkt till uttrycket att gå i vall d v s föra sin hjord av djur ut någonstans på bete och sedan vakta dem där en kortare eller längre tid. Det står inte vem som har skrivit psalmen, men om det är konung David, så vet vi, att han från sin ungdom kände väl till vallandets vedermödor och kunde använda bilder därifrån för att beskriva det andliga livet. Fårvallningen var väl bekant också för judarna i allmänhet, så att när psalmen sjöngs i templet kunde de lätt anknyta till det andliga området..

Psalmen är alltså en sång som man sjöng under vallfärdandet. Den beskriver så väl vad man kunde ha i tankarna där i ensamheten på de vida betesmarkerna mellan bergen i Israel. Terrängen kunde vara väldigt stenig och oländig,och det gällde att inte snubbla och skada sig själv, för vägen hem var lång. Och så vistades man ute natt och dag. Solen kunde vara brännande het och natten kunde också vara besvärlig.

Jag kan precis tänka mig en herde ute i ensligheten med sin dyrbara egendom av kanske några hundra får. Bergen är höga runtomkring och han själv känner sig liten och oskyddad under bar himmel. Och så sjunger han: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån kommer min hjälp? Och så svarar han själv sjungande: Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.

I andlig mening är vi är alla på en vallfärd, borta från vårt rätta hem. På den färden är det inte bara markens stenar som vi måste försöka undvika att snubbla på. När vi faller andligen, är det vår själ som är illa ute. Därför är vi är beroende av Herren Gud, hans ledning och hjälp i alla situationer, både jordiskt och andligt sett. Det visste sångförfattaren. Han visste också, att Herren vakar trofast över oss på vår väg. Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.

Det händer mycket på vår levnadsväg. Svårigheterna bara finns där, liksom stenarna i ökenterrängen. De ligger där liksom av evighet ditlagda. Det är vår himmelske Fader som avsiktligt har lagt dem i vår väg - för att pröva oss och undervisa oss. Eftersom han själv har gett oss prövningarna, ser han också till att de blir till nytta och inte till fördärv.

Fötterna är ju det fortskaffningsmedel som man tar sig fram till målet med. I andligt avseende motsvarar fötterna tron. Det man står på är det som man tror på. I en annan psalm står det: Herren ställde mina fötter på en klippa. Den klippan är Herren Jesus i egenskap av vår Frälsare. Hos honom finns nåden och förlåtelsen, som vi behöver förankra tron stadigt på och vila vår själ vid.

Israel är Herrens folk. I gammaltestamenlig jordisk mening var det folket som härstammade från patriarken Abraham, men i nytestamentlig mening är det alla med samma tro som Abraham. Men i ännu vidare mening är alla människor Guds Israel genom att Herren Jesus med sitt blod och sin död har köpt oss alla fria från syndens förbannelse. Han har köpt oss till sin rättmätiga egendom. Vi är Herrens folk, du och jag.

Eftersom Herren har köpt oss så dyrt, är han mycket mån om att ta vara på oss. Så är det ju också i jordiska sammanhang. Vem tar inte vara på en dyrbar egendom? Därför sover han inte. Han slumrar inte ett ögonblick. Han vaktar på våra steg och ser till att vi kommer igenom alla prövningar, som han har lagt i vår väg.

Om han skulle lämna oss, vilket han inte gör, då skulle vi strax falla. Så klent är det med oss. En kristen människa vet också av erfarenhet, att han far vilse från tron så snart han försöker klara sig själv. Därför ligger det en djup sanning i orden 'Den som menar sig stå, han må se till att han inte faller.' Aposteln Petrus skriver, att det är Guds makt som bevarar oss.

Det är rent märkvärdigt, vad vi försöker ha oss själva till Guds hjälpredor i det stycket. Rätt ofta brukar man betona att det hör till att ha en inre nöd för att vi kan fara vilse. Jag vill då säga, att om vi sätter aldrig så lite förtröstan på vårt eget andliga vakande, är vi redan långt borta från sanningen. Varken vår inre fruktan för att fara vilse eller våra böner i den vägen är något att lita på. Vem ska vi tro och hoppas på, är det oss själva eller på Gud? Jesus själv uppmanar oss att tro på Gud. Hur mycket bättre är det inte att prisa och tacka Gud med psalmförfattaren för hans omsorg och vakande över oss, än att kräva av oss själva det som hör till Guds område!

Det sägs också ofta, att alla kan falla. Det är falskt tal, för alla inte bara kan, utan alla är redan så fallna i sig själv, att vi inte själv kan ta oss upp, för att inte tala om att hålla oss stående. Men den som Gud i sin gudomliga barmhärtighet och nåd upprättar och håller stående i den enda och rätta tron, den faller aldrig, ty Gud är trofast. Vi får inte tumma på hans trofasthet. Den är gudomlig. Det är ju det som aposteln Paulus skriver: Jag är viss om att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Och Guds kärlek är inte overksam. Den sover inte när det gäller dem han har förvärvat dyrt med sitt blod. Han slumrar inte. Förlitar du dig på Guds barmhärtighet allena, då står du på den fasta klippan och kommer inte på skam.

Att ha någon på sin högra sida betyder i bibelns bildspråk, att man litar på den personen. Vi kan tryggt lita på Herren. Han är trofast.

Solen skall inte skada dig om dagen och inte månen om natten. Solen är också en bild av Guds rättfärdighet. Herren Jesus kallas rättfärdighetens sol. Gud kräver rättfärdighet av oss genom sin lag. Och det kravet kvarstår i alla tider. Men vi har en som har uppfyllt den rättfärdigheten för oss och gett oss den till skänks. Det är Jesus, och just därför kallas han rättfärdighetens sol. Mal. 4:2. Den solen bränner inte dem som förtröstar på honom. Tvärtom är den ljuvligt värmande åt fattiga själar.

Solen lyser ju om dagen. Jesus brukade uppmana folk att vandra om dagen. Då menade han att han själv med sitt evangelium är det andliga dagsljuset, nämligen nådens och förlåtelsens ljus.

Men också månen kan vara besvärlig. Fullmånen kan irritera sömnen. Man känner av det, när man blir äldre. Men månen används i bibeln som ett uttryck för kyrkan. Kyrkan bör spegla Jesus-solens ljus, men långt ifrån alltid gör den jordiska kyrkan det. I stället förför den människor med falska läror och förföljer Jesu vänner både kroppsligen och själsligen. Men inte heller kyrkmånen kan skada Herrens egna. Han bevarar dem i tron med sitt ord. Ja, Herren bevarar oss för allt ont. Inget ont kan komma förbi han sögon. Visst har vi ett och annat besvär, som vi plågas av. Men då Herren själv har gett oss dem, är de inte onda, även om det känns så för oss. Herren har noga avvägt allt, så att det blir oss till undervisning och nytta. Visst ska kroppen klädas av och till sist läggas i graven, men det viktiga säger Herren själv i psalmen: Herren skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ. Han ska bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid. Han ska vaka över att du kommer ut ur all bedrövelse, allt som har med synden och detta jordeliv att göra, och han ska hämta dig in i friheten och saligheten i hans rike.

Visst är det rena saligheten att ha allsmäktig Gud vakande över oss på vår vallfart här i främmande land. Och hans ord är våra fötters lykta och ett ljus på all vår väg. Amen.