Predikan hållen i Skaftung bykyrka i maj 2002

Gud vår herde

Jes. 40:6-8 och Hes. 34.


6. Hör, någon talar: 'Predika!'
Och en annan svarar: 'Vad ska jag predika?'
- 'Allt kött är gräs och dess härlighet såsom ett blomster på marken.
7. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när Herrens andedräkt blåser därpå.
Ja, folket är gräs!
8. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen.

Vi människor sätter så gärna oss själva i centrum när det gäller andliga ting: Vi talar om vår tro, vår omvändelse, vår bön, vad vi borde göra och inte göra och hur vi borde vara och inte vara. När vi hör predikas om Jesus Kristus, tänker vi genast på vår eventuella tro i stället för på trons föremål. Men Jesaja predikar: 'Allt kött är gräs.' Det är bortkastat att vänta sig någonting från sig själv i andliga ting. Däremot är det meningsfullt och rentav saligt att vänta sig saker och ting från Herren Gud.
Hela Skriftens samfällda vittnesbörd går ut på att vända våra blickar bort från oss själva och till Herren Gud, till vad han har gjort och gör för oss. Det är ju ändå han som verkar allt från början till slut. Hela bibeln är en lång berättelse om Gud och hans verk. Också människan är ju hans verk. Och den som har uppfattat något litet av Guds ogripbara storhet kan inte annat än stämma in i psaltarpsalmernas lovprisningar av Guds verk.

Jesus själv började sin predikoverksamhet med att uppmana folk att vända om från sitt självcentrerade tänkesätt till evangeliet om vad Gud gör. Av de två orden 'tro evangelium' är det inte ordet 'tro' som är det väsentliga. Du tror nog i alla händelser nånting, men det viktiga är att du inte tror på din tro utan på evangelium. Gud ger tron genom evangelium, inte genom din tro. Såsom det heter: Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Guds ord. Alla profeterna och psalmerna betonar detsamma: 'Allt kött är gräs, men Guds ord förbliver evinnerligen', nämligen ordet om Gud och vad han uträttar.

Idag har vi pingstdagen, Guds Andes dag. Det är Guds Ande som skapar tron i oss och som genom evangeliet håller den vid liv. Ingen människa kan ta sig tron som från hyllan. Tvärtom försöker alla streta emot Guds verkande av alla krafter. Man kan inte heller bevara sig själv från det onda. 'Det står inte heller i en människas makt att vaka över sina steg.' Den som menar sig stå, han faller säkert, eftersom han bygger på sina egna möjligheter, den lösa sanden. Den däremot som Guds Ande bevarar, han är utom all fara.

Det är rent otroligt hur vi människor kan fatta Guds ord avigt, så att vi räknar Guds verk som vårt eget. Tänk bara på förmaningarna. T.ex. det att vara nyktra och vakande. Inte kan vi göra det. Det står ju klart skrivet, att alla blevo sömniga och somnade. Alla. Det är bara Guds Ande som genom ordet förmår hålla oss vakande i tron.
Men vad betyder förmaningen då? Jo, den betyder: ' Ha alltid klart för dig, att det är Gud själv som genom sin Ande behåller dig i tron, nykter och vakande - inte du. Och han gör det av ren barmhärtighet för Kristi skull.' Som det står i psalmen: Han som bevarar Israel, han slumrar inte. Han sover inte. Att lita på att Gud vakar över oss, det är just att vara redo och rätt vakande. Det är på samma sätt med tron: Vi ska tro, att vi inte kan tro och att det är Gud som ger oss tron.

Om någon ännu tycker att det låter omkastat, så kan vi gå till berättelsen om den barmhärtige samariten. Den avslutar Jesus med orden till fariséen 'Gå du och gör sammalunda!' Sammalunda som vem?, frågar vi. - Jo, som den halvdöde, som det just var tal om. - Vad gjorde han då? - Jo, han erhöll hjälp och vård av samariten. Det var den halvdödes gärning, att han var föremål för hjälp. Och likadant är det med oss: 'Detta är Guds gärning, att vi tror på Gud och den han har sänt', sa Jesus. Inte vår gärning. Så ensam är Gud om att verka i sitt rike. Han utför allt, och ingen lägger något därtill, och ingen tar något därifrån.

9. Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg. Jerusalem, du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft. Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: "Se, er Gud!"
10. Ja, Herren, HERREN kommer med makt, hans arm visar sin makt. Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom.
Jesajas text är en lovprisning till Gud, han som ensam och allena frälsar sitt folk från dess synder.
11. Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sina armar, han bär dem i sin famn. Sakta för han moderfåren fram.
12. Vem har mätt vattnen i sin kupade hand och tagit mått på himlens vidd med sina utspända fingrar? Vem har samlat stoftet på jorden i ett måttkar, eller vägt bergen på en våg och höjderna i en vågskål?

Det är detta som ska predikas - för oss själva och andra. Men det är så eländigt ställt ibland oss att Herren Gud måste sköta om predikandet också. Vi kan läsa om det i Hesekiels 34:de kapitel. Läs 1-16, 23-25, 30-31.

Det är trösterikt att få läsa Herrens ord: 'Se, jag ska själv taga mig an mina får'. Vers 11.
Ja, han har redan tagit sig an oss genom sin Son och insatt oss i hans nåderike. Det var just det som han avsåg med orden
'så skall jag leta tillsammans mina får och rädda dem från de orter, till vilka de förskingrades på en dag av moln och töcken.'Vers 12.
I Jesu person är vi alla åter församlade, efter det att han som vår representant har betalat vår syndaskuld. Vi är återfunna i honom och genom hans gärning, som det heter i sången: då 'en dog för alla och alla i en',

13.Och jag skall föra dem ut ifrån folken och församla dem ur länderna och skall låta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och var man eljest kan bo i landet.
14. På goda betesmarker skall jag föra dem i bet, på Israels höga berg skola de få sina betesmarker; där skola de lägra sig på goda betesmarker, och fett bete skola de hava på Israels berg.

Det här är ett pingstbudskap om Andens verk. Genom sitt ord och sin Ande tar Gud alltjämt ut sina egna ur den stora ogudaktiga hopen och avskiljer eller helgar dem. Han för dem till Israels berg, till Golgata berg, där han mättar deras ande med ordet om nåd och förlåtelse. De får komma in i himmelriket, som tillhör dem och som är deras eget land, vars gränser aldrig ändras och vars innebyggare är trygga till evig tid. Guds rike är någonting vida förmer än ett land i denna oroliga värld.

15. Jag skall själv föra mina får i bet och själv utse lägerplatser åt dem, säger Herren, Herren.
Gud tar inga risker. Han överlåter inte åt människor att ha vård om hans får. Visserligen använder han människor som herdar, men han utväljer dem och lägger sina ord i deras mun. Han ser noga till att inget av hans får blir utan föda.

Visst är det illa ställt med kyrkorna i dag. Det predikas allt annat än Guds ord. Och det kan vi inte förhindra. Det är bestämt, att villfarelser måste förekomma. Men trots det ser Herren Gud till att hans får inte blir utan den själaföda som de nödvändigt behöver. Därför är läget är aldrig alarmerande för hans egna. Också om Guds utvalda redskap tillika med Sanningen skulle servera sina egna vilsefarande åsikter åt fåren, är det ingen panik. Gud väljer nämligen genom sin Ande ut åt sina får vad som är gott och nyttigt. Det fungerar så, att det behov av evangelium, som Guds Ande skapar hos en människa, det gör att man tar emot evangeliet och lämnar åsido sådant som inte är evangelium.

För att få ett grepp om Guds fullständiga omsorg om sina får, kan vi påminna oss Jesu berättelse om hur han som den gode Herden hellre lämnar de 99 fåren i fållan för att kunna söka upp det enda vilsegångna. Den berättelsen är visserligen en vacker beskrivning på hans kärleksfulla sinnelag, men den säger oss något mycket väsentligt, nämligen att han själv lovar, att inget av hans får riskerar att gå förlorat.

Detsamma säger också aposteln Paulus med orden om att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Vi må sen inte inbilla oss att Guds kärlek är overksam. Människors kärlek kan vara si och så, men en gudomlig kärlek ger sig aldrig.

Till Pauli ord om att ingenting och ingen makt kan skilja oss från Guds kärlek har det visserligen påståtts, att man själv kan vara ett undantag. Man skulle således själv kunna skilja sig från Kristi kärlek. Men hur skulle det kunna gå till? Paulus själv som visste med sig att han var den störste bland syndare, var ändå bergsäker på Guds kärlek. Och tidigare, när han var en hatisk motståndare till Jesus och hans lärjungar, tog Jesus fast honom mitt i hans onda gärning. Så stark Paulus än var i sig själv förmådde han inte vända Jesu kärlek ifrån sig. Detta är evangeliet, som vi skulle anamma direkt utan förnuftiga funderingar på frågan 'Varför inte då alla? Svaret på den frågan är för övrigt solklart: 'Den som inte tror, han ska bli fördömd'.

Summa summarum: Gud är gudomlig i sin kärleksfulla omsorg om de sina. Det finns inga brister i hans omsorg. Och han använder sin allmakt. Misstanken om något annat är som ett slag i ansiktet mot honom. Låt oss ta honom på allvar i detta. Det är så han vill ha det.

16. De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka. Men de feta och de starka skall jag förgöra. Jag skall ta hand om dem med rättvisa.
Här framgår det, att samtidigt som det finns får som gärna och nödvändigt vill höra detta evangelium, finns det också andra som inte anser sig behöva evangeliet. De som är starka i sig själv, de som räknar med sin egen omvändelse, sin syndaånger, sin tro, sitt böneliv, sin aktivitet eller annat liknande, dem ska Herren förgöra. Han tål inga andra gudar jämte sig. Han allena måste få äran för allt, eftersom det de facto är han som uträttar allt, även om det händer att han använder oss som sina redskap.

30. Och de skola förnimma, att jag Herren, deras Gud, är med dem och att de, Israels hus, äro mitt folk, säger Herren, Herren.
31. Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor, som I ären, och jag är eder Gud, säger Herren, Herren.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.
Predikningslistan - Startsidan