Predikan för Närpes 22 febr 2015

Guds verk

 

Israels folk, kvinnor ock män och barn och tjänstefolk, en skara på över en miljon människor, hade nu på sin över fyrtio år långa vandring från Egypten kommit fram till gränsen till det land, som Gud hade lovat ge dem. Men deras ledare Mose dog. Hur skulle det nu gå för dem? Jo, Herren Gud lämnade inte sitt utvalda folk, utan gav dem en ny ledare. Vi läser från det första kapitlet i Josuaboken.

När Herrens tjänare Mose var död, sade Herren till Josua, Nuns son, Moses tjänare: ”Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över Jordan, du och allt detta folk, in i det land som jag skall ge åt Israels barn. Varje plats, där ni sätter er fot, har jag givit er, som jag lovade Mose. Från öknen till Libanon och ända till den stora floden Eufrat, över hela hetiternas land och till stora havet västerut, skall ert område sträcka sig. Ingen ska kunna stå dig emot i alla dina livsdagar. Så som jag har varit med Mose, så skall jag också vara med dig. Jag skall inte lämna dig eller överge dig. Ja, var stark och mycket frimodig, så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har gett dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok var skuld från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud, är med dig vart du än går.” Josua 1:5, 7-9.

Just såhär handlar Gud, när han tar någon i sin tjänst. Han frågar ingen. Han diskuterar inte. Han bara tar vem han vill. Det må sen vara vilken människa som helst, ja, till och med Guds motståndare som Paulus. Gud kan heller inte ta någon hänsyn, eftersom alla människor innerst i sin själ är fallna syndare och inte har något företräde framom andra. Ingen av oss är lämplig att bli Guds tjänare.

Men dem som Gud utväljer, dem utrustar han också med all styrka och allt förstånd och allt mod och alla redskap till att göra det som han har bestämt att de ska göra. Det som Josua behövde, fick han genom löftet: Så som jag har varit med Mose, så skall jag också vara med dig. Jag ska inte lämna dig eller överge dig. Josua hade ju varit Moses tjänare och sett hur Gud hade varit med Mose och aldrig lämnat honom.

Framgång i uppgiften lovade Gud åt Josua, med villkoret att han följde den undervisning i Guds ord, som han hade fått av Mose. Var stark och mycket frimodig, så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har gett dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går.

Och Josua höll fast vid Guds ord och löften under hela sitt liv. Vi läser från början av det 23:dje kapitlet, där Josua vid sitt livs slut talar till folket: Ni har själva sett allt vad Herren, er Gud, har gjort med alla dessa folk för er skull, ty Herren, er Gud, stred själv för er. Sist och slutligen var det inte Josua och hans krigare som framgången berodde på, utan på att Gud själv gjorde det som skulle göras.

Också detta är en huvudregel ifråga om Guds handlande. När du lyckas med nånting, då är det inte för att du har varit duktig, utan för att Gud själv har åstadkommit det. Vem har annars gett dig krafter och förstånd och den rätta tidpunkten? Gud har planerat ditt liv och genomfört det som han – genom sin barmhärtighet och nåd – har bestämt.

Och när det gäller att hålla fast vid Guds ord, hans bud och hans löften, så är också det ett Guds verk. Vårt fasthållande vid hans ord blir ett fjasko, om inte han själv åstadkommer det. Hans ord är nämligen inte bara ord, utan en väldig kraft, genom att Gud själv är i ordet, ja, han är själv Ordet. ”Hans namn är Guds ord”, står det i Uppenbarelseboken. Och det ordet förmedlas till oss av Guds Ande som också finns i Ordet.

Så är allt Guds verk och inte vårt. Den vise kung Salomo tar ner oss ordentligt på jorden, där vi hör hemma, när han skriver i den 127:nde psalmen: Om inte Herren bygger huset är arbetarnas möda förgäves. Om inte Herren bevarar staden vakar väktaren förgäves. Detsamma säger Salomo med andra ord i Ords. 16:3: Befall dina verk åt Herren, så har dina planer framgång. Det som ligger i Herrens hand blir alltid gjort.

Visst ligger allting redan i hans hand, men det är vi som har en envis benägenhet att ta uppgifterna och bekymren på oss själva – som om resultatet skulle bero på hur vi svaga människor lyckas eller inte lyckas. Nej, det vi bör göra i fråga om allting, är att tacka honom för att han redan har allt i sin hand och för allt till ett lyckligt slut.

Det är också den egentliga innebörden av att ”befalla sina verk åt Herren.” Vi kan inte befalla något åt någon, men vi ska låta saken vara Guds och inte ta den på oss själva.

Hur är det då i praktiken? När de s. k. olyckliga omständigheterna tornar upp sig som berg framför oss och omkring oss, vart försvinner då vår tro och tillförsikt? Det går med oss som för Petrus, när han såg avgrunden under sina fötter och hade glömt Jesu ord. Vi börjar sjunka. Just därför uppmanade Gud Josua att hålla fast vid Moses undervisning d v s Guds ord, det som Mose på Guds befallning hade tecknat ner i en bok, som kallades lagboken.

Var stark och mycket frimodig, så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har gett dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok var skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång.

Det är nämligen så med tron, att den inte finns hos oss på det sättet, att den kan förvaras liksom på en hylla och tas fram vid behov. Den finns inte hos oss. Den fanns inte ens hos Jesu egna lärjungar. Om ni hade ens en liten gnutta tro, som av ett senapskorns storlek, då skulle ni kunna flytta berg, sa Jesus till dem. Men de hade inte. Det är med tron som med det elektriska ljuset. Det finns inget ljus i lampan som man köper från butiken. Ljuset finns i den bara när den är kopplad till nätet.

Tron finns bara tillsammans med Guds ord och löften. Så länge vi har Guds ord i vårt medvetande, så länge har vi tro. Så länge Petrus hade Jesu ord ”Kom” att ta fasta på, så länge gick det bra för honom att gå på vattnet. Hela ansvaret för företaget låg då i Jesu hand. Och Petrus litade på honom. Så snart vi stirrar på svårigheterna så att det blir större än Guds löfte, då försvinner tron, och vi börjar sjunka i böljorna.

Att vår tro är obefintlig är ändå ingen katastof. Gud själv är kvar. Och han har räknat med vår brist ifråga om tro, så att han hjälper oss trots vår otro. När jag möter någon svårighet, så brukar jag, liksom för säkerhets skull, be honom att inte ta någon hänsyn till min obefintliga tro. Och den bönen har han hört.

Jesus var kvar hos Petrus där på vattnet. Och hans nödrop blev bönhört. Och visst svarar Gud alltid på nödrop. Men vi skulle må mycket bättre av att ha ett fastare grepp om Guds löften. Kunskapen och medvetandet om vår höga ställning som den allsmäktige Gudens barn - på grund av Jesu verk - ger en kontinuerlig trygghet. Vi har skäl att göra som Josua skulle göra: Tänka på Guds ord både dag och natt och hålla fast vid det och följa allt som är skrivet.

Eftersom vi är människor, måste den gudomliga kunskapen hela tiden övas för att den ska kunna rotas i vårt medvetande. Det är märkligt hur svårt det är att hålla fast vid att Gud är trofast. Men å andra sidan är det ju också så som bland oss människor, ju bättre man lär känna någon, desto bättre kan man lita på honom eller henne.

Att vara en kristen är att ha fått ett livslångt läroavtal. Varje dag ska vi bildlikt talat gå några steg på Gennesarets böljor och öva oss i att hålla fast vid Jesu ord till Petrus:”Kom!”. På Jesu löfte lyckas vi komma igenom det omöjliga. När vi då efteråt ser, att Gud har varit trofast ifråga om det som han har lovat, då är det redan en aning lättare nästa gång att ta fasta på hans löften. Och småningom får vi konstatera, att han aldrig har lämnat oss ensamma med svårigheterna.

Ja, så är varje kristen människa under Guds fostran. Och det är en obeskrivlig förmån, att få uppleva hans trofasthet och nåd. Vissheten om att man är himlafaderns eget barn, därtill född av honom och återlöst från all synd ger fasthet åt livet. Man vet vem man är, vad man gör här och vart man ska. Så länge man är här, har man uppdrag, och det uppdraget blir också fullgjort, eftersom Gud själv utför det, och vi får bara vara med och se på.

Precis så var det med Josua. Gud tog honom i sin tjänst – efter sitt eget val och sin vilja. Han gav honom mod och kraft genom sina löften - och utförde sedan själv det som han hade tänkt göra genom. Så utför Gud också var dag det som han har tänkt utföra genom oss. Visserligen inte sådant, som han gjorde genom Josua, men mycket större och himmelska ting. Inte föra ett folk till ett jordiskt hemland, utan frälsa själar för himmelen.

Det verket är också Guds eget. Han ger själv den framgång han vill åt sitt himmelrike. Han tar vem han vill i sin tjänst. Vi ser ofta inte hans vägar med oss, men det är tryggt att vara under hans ledning. En bättre arbetsgivare finns inte. Amen.