Om Guds hjälp
Psalt.40:2-6.

 

2. Stadigt förbidade jag Herren,

Vad betyder att 'stadigt förbida Herren'? - Det betyder att mitt i hopplösheten och tvärt emot förnuftets invändningar hålla fast i tro vid att Herren på något ofattbart sätt kommer att ställa allt tillrätta.
Hur får man en sådan uthållig tro? - Vi kan varken åstadkomma den eller öka den genom våra försök eller beslut. Den ges åt oss av Gud själv genom evangeliet. Psalmisten hade varit föremål för Guds handlande, så att han hade fått undervisning om Guds barmhärtighet och nåd. Han hade fått se och förstå att Gud är trofast och aldrig sviker, även om han dröjer. Vetskapen och vissheten om Guds goda hjärtelag gav honom uthållighet i väntandet.

Människor i gemen, som inte har fått sådana insikter i Guds nåd och trofasthet, de ser på vågorna och stormens framfart runt omkring dem, och de blir förskräckta, ja, till och med så att de 'ger upp andan', står det skrivet. De har ingenting att gripa tag i, när de börja sjunka i vågorna. Det är lätt att säga: 'Ropa till Gud. Han hjälper'. Men hur skulle man kunna det, om man inte känner honom eller har någon kunskap om honom.

Fast man hela sitt liv igenom har varit en s.k. sökare men aldrig blivit en finnare, då är det svårt att finna frälsningen i sista stund. Nej, man kan inte ta sig tron från hyllan, när man råkar behöva den. Den är en Guds gåva, som räcks oss genom Ordets predikan.

Sen är det också så, att den tro som Gud ger är oss, är inte periodisk utan ständig. Om den finns, då finns den också i nödens stund. De människor, som Gud har gripit och omvänt till sig genom sitt Ord, de väntar alltid på honom och hans hjälp. De ropar till Gud utan avbrott dag och natt, eftersom deras trefaldiga fiende, djävulen, världen och deras egen fördärvade natur aldrig lämnar dem ifred. För en kristen människa kommer inte nödens stund någon enstaka gång, utan varje dag och stund är en nödens stund. Vi behöver alltid Guds nåd och hjälp.

Men, märk väl: också om de kristna inte skulle vara trängda av de tre ärkefienderna, skulle de ändå inte upphöra med att vänta efter sin Gud, eftersom de har sett något av hans gudomligt kärleksfulla sinnelag genom hans evangelium. De är bundna till honom, som barn till sin Far, eller bruden till sin brudgum. De är bruden, Guds församling på jorden, som aldrig kan upphöra att längta till sin brudgum. I psaltaren nämns denna väntan efter Herren på många ställen:

'Jag väntar efter Herren',
'Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja mer än väktarna efter morgonen'.
Det är en aktiv väntan, ett oavbrutet böneförhållande - inte vissa tider, inte mycket ofta, utan oupphörligt. Och psalmisten är inte ensam. Det finns många sådana människor. Jesus kallar dem för Guds utvalda. Med anledning av deras sätt att inte lämna Gud ifred, säger Jesus: 'Skulle Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?'

Ja, visst har han tålamod med dem. Det är ju dessa som är hans egna förlorade söner och döttrar, som han själv har sökt, och har funnit. Han gläder sig över dem och lyssnar gärna till deras bön. Sist och slutligen är det ju han själv som genom sitt Ord och sin Ande har verkat i dem denna tillgivenhet och tro och uthållighet.

Dessa Guds förlorade, men återfunna barn tycker inte själv att de har någon tro eller uthållighet i bönen. De anser sig inte vara några bönemänniskor. Men de kan för allt i världen inte undvara kontakten med sin himmelske Fader och Jesus kristus. Vart skulle de då ta vägen? Gud är deras hopp och frälsning varje dag och stund.

Texten fortsätter:
och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Guds hjälp kom inte som någon överraskning för psalmisten. Mitt under sin bön om hjälp visste han att Gud skulle hjälpa, och nu kunde han bara i glädje och tacksamhet konstatera, att hans Gud var lika trofast som alltid och svek inte sina löften.
Så är det med Guds barn: Mitt under deras väntande efter Herren, vet de ändå, att han är nära och hör dem. Ja, inte bara att han hör dem, utan också att han redan har bönhört dem.

Men varför ber de då, om de redan är bönhörda? Varför suckar de, då de samtidigt vet att hela himmelens salighet är deras? Ett underligt släkte. Vi har det i en sång:
'O, vilka under helgonen äro; äro så saliga, sucka så tungt; äro så höga, se det så föga; äro i borgen, men sällan ha lugnt.'
Vi hittar gåtans lösning bl.a. i psaltarpsalmen 137, där det berättas om israeliternas vistelse i babylon. [läs v. 1-6]

Egentligen är det bara fråga om att barnet vill vara tillsammans med sin himmelske Fader och vill ständigt förvissa sig om att han är i närheten. Jesus själv visade redan vid tolv års ålder att han ville vara tillsammans med sin himmelske Fader. 'Visste ni inte, att jag bör vara där min Fader är', sa han åt sina jordiska föräldrar.

Så längtar också bruden, församlingen, alltid till sin brudgum Kristus. Och verkar han att vara försvunnen, då blir bruden utom sig av oro. Ett sådant förhållande borde ju vara högst förståeligt, men världen kan inte förstå det.

Nej, vi kan inte leva utan att ständigt söka Gud, och vi vet var han finns, nämligen vid Kristi kors. Där han visar sig för oss och lyssnar till oss, ingen annanstans. Och det är där som vi kan växta till och stärkas i tron. Det är där som vi har vår helgelse och våra goda gärningar. Det är också där som uppgifterna delas ut, och där som Guds verk blir utfört. Och därifrån ser vi, i likhet med Stefanus, himmelen öppen med dess rikedom - som vi äger i Kristus. Varför skulle vi då inte längta till en sådan plats?
I följande vers beskriver psalmisten ur vilken nöd Gud frälste honom:

3. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn;
Vi är alla i fördärvets grop. Vårt köttsliga och själviska Adamssinne vittnar om det. Och vi blir aldrig annorlunda i detta livet.
Men det är inte allom givet att se, att vi befinner oss i en grop, än mindre förstå hur djup gropen är. Men Guds barn erfar det oavbrutet. Och det är ingen lös känsla. Det är rena sanningen om oss. Paulus utbrister: 'Vem ska frälsa mig från denna syndens och dödens kropp? Det jag vill, det gör jag inte, men det jag inte vill, det gör jag.' Vårt tillstånd efter syndafallet är en djup dy, i vilken vi är helt nersjunkna. Inte ens vårt huvud med våra tankar och strävanden är ovanför dyn. Nej, våra bästa föresatser är egoistiska och gudsfrånvända.
Men Paulus visste samtidigt var frälsningen fanns och utropade: 'Gud vare tack, genom Jesus Kristus.'

Lägg märke till att Paulus inte talade om Guds hjälp, utan om hans frälsning. Ordet 'hjälp' är alldeles för svagt. Gud 'hjälper' oss inte ur gropen eller ur den djupa dyn. Det är inte så att vi börjar ta oss upp och han ger oss ett handtag. Nej, han måste frälsa oss. D.v.s. han griper oss och hämtar upp oss. Och det gör han genom Jesus. Psalmisten säger om det:

han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;
Det är Guds förlåtelse genom Jesus som psalmisten beskriver. Klippan är Jesus. Men bakom klippan står ytterst Gud Fader och det beslut som han gjorde före världens grundläggning, nämligen att frälsa oss genom sin Son. Ibland får vi för oss att söka klippan någon annanstans: i vår tro, i vårt böneliv eller vår andlighet. Men sådant håller inte i prövningens stund. Vi må komma ihåg, att Gud redan har ställt oss på klippan Kristus och suga i oss av den kunskapen.

4. han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.
Vi brukar tala om den gamla och den nya sången. Den gamla sången handlar om mig. Den handla om vad jag skulle göra, hur jag skulle bli bättre och bättre, för att kunna duga för Gud. Men det är nånting svagt med den sången. Är det riktigt sant att jag vill bättra mig? Misstanken finns där, och då tar man ibland till en annan refräng, som lyder: "Jag är nog lika bra som de andra. Om de duger, så duger också jag." Men Gud säger: "Du ljuger. Du bedrar dig själv. I själva verket har du inga goda föresatser. Du vill inte bättra dig. Du bara försöker skylla ifrån dig. Du är död i själ och sinne för det andliga." Så tar han ifrån oss vår gamla sång och lägger i vår mun en ny sång, som lyder: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv." Lägg märke till orden 'tror på honom' i motsats till 'hoppas på mig själv'. Det blev ingenting av mitt hopp om mig själv. Men till all lycka har Guds Son redan gjort det som jag borde göra.

Det skola många se och varda häpna och skola förtrösta på Gud.
Ja visst blir vi häpna, när Gud ger oss syn och öppnar våra ögon, så att vi ser vad han har gjort och gör för oss. När vi betraktar hans kärleks gärningar genom sin Son, så är det inte bara hans verk i och för sig som vi ser, utan honom själv och hans hjärtelag mot oss. Och vi ser honom inte som i en gången tid, utan sådan han är i dag. Han förändras inte. Vad vi då ser hos honom, är det som ger oss förtröstan, en förtröstan som är väl grundad. Den är grundad på Guds kärlek i Jesus Kristus.

5. Säll är den man, som sätter sin förtröstan till Herren
Här ska vi förstå psalmisten rätt. Sällheten består inte i att vi förtröstar, utan i förtröstans föremål. Herren är den som vi ska förtrösta på, inte vår bön eller tro eller annat sådant. När det går upp för oss hur Herren Gud är alltings upphov och uppehållare och själv utför allt efter sin goda vilja, då ljusnar vårt ansikte och vi t.o.m. känner något av himmelens sällhet.

och icke vänder sig till dem som äro stolta och viker av i lögn.
Stoltheten har fått sig en ordentlig knäck hos dem som Gud har dragit upp ur gropen. Men om inte Gud skulle hålla dem i ödmjukhet, skulle deras självaktning åter växa högt och de skulle åter börja tro lögnen, nämligen lögnen om sin egen förmåga. Men Gud vare tack, det är hans evangelium som bevarar oss från sådant. Psalmisten sammanfattar det som han har sagt med orden

6. Stora äro de under du har gjort, Herre min Gud,
och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de stå icke till att räkna.
Vi kan varken räkna dem eller beskriva dem. Vem skulle kunna pejla djupet av det gudomliga? Paulus beskriver det med orden 'vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka'. Men i följande vers säger han ändå att Gud själv uppenbarar det för oss genom sin Ande. Vi får betrakta Guds nåd mot oss så länge vi lever och i all evighet, och vi kommer ändå inte att bli färdiga med den.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.
Predikningslistan - Startsidan