Bibelstudium/predikan hållen i Lappfjärd och Jakobstad i april 2002

Gud handlar enväldigt med oss
Ef. 1:1-8.

Om första kapitlets ämne

Om man ser efesierbrevet som en helhet, kan man väl säga att det är ett förmaningsbrev, som uttrycker Pauli omsorg om församlingen i Efesus. Men Paulus börjar brevet med att prisa Gud i ett helt kapitel. Han riktar genast våra blickar åt rätt håll. Till alltings grund. Därifrån kan man också fä rätt perspektiv på förmaningarna. Det är nämligen Gud själv som genom sin Ande verkar att det som sägs genom förmaningarna blir efterkommet. Ingen människa kan av sig själv efterkomma förmaningar ifråga om det andliga. Det är ju från Gud som allt utgår. Han har utstakat riktlinjerna för allt och uppehåller allt och för allt till dess fullbordan och slut. Ingen gör någonting utom det som han gör. 'Om inte han bygger huset, arbetar de i onödan som håller på med det.' Han styr jorden, världsalltet, helvetet och alla himlar och framför allt sitt himmelrike.

Det är alltså helt på sin plats att Paulus först ger den rätta grunden för de förmaningar som han vill rikta till efesierna. I dag hinner vi inte längre än till detta inledningskapitel. Och egentligen hinner vi aldrig längre än så. Detta kapitel innehåller nämligen grunden för hela Skriftens utläggning. Det ska medges att kapitlets innehåll rent förståndsmässigt kan vara svårt för många att förstå. Men om man en gång har fattat meningen, då har man kommit fram inför något som har allvarliga konsekvenser. Den som efter att ha fattat innehållet lämnar detta stycke och så att säga vill 'gå vidare' till annat som man anser vara viktigare eller värdefullare, den har därmed avfallit från tron på kristendomens innersta kärna och vänt ryggen till Fadershuset. Här gäller detsamma som t.ex. ifråga om den andra trosartikeln. Man kan inte anse ämnet färdigbehandlat och gå vidare. Man måste ha det med sig och vara kvar i det och leva av det. Detta kapitel delar människorna i två läger redan här i tiden: dels de som gläds och suger i sig begärligt av innehållet och sedan andra som inte är på samma linje som aposteln.

Det är nämligen inte fråga om detaljer som nämns i förbigående. Det som här sägs utgör Skriftens hela och djupaste grund. Samma ting finns utlagda på flera ställen, t.ex. i romarbrevet, galaterbrevet, Johannes evangelium och av profeten Jesaja. De är kardinalstycken i den kristna läran. Vad handlar det om? Det handlar om det som kallas utkorelsen eller predestinationen. Paulus nämner visserligen inte ordet predestination, men han utlägger själva saken.

Ordet 'predestination' har blivit ett slagträ och fult ord för många, och man försöker på allt sätt kringgå och bortförklara vad det gäller. Orsaken till en sådan inställning är att den människocentrerade humanismen inte tål att Gud ska vara allenarådande bakom allt, utan man vill nödvändigt räkna med människans medverkan till frälsningen. Man tänker i förnuftets banor och menar att om Gud har utvalt dem som ska frälsas utan hänsyn till annat än sitt eget gottfinnande, då fritas ju människan från ansvar. - Men det står inte i bibeln. Tvärtom står det, att alla människor ska svara för sina gärningar på domens dag.

Predestinationsläran hänger samman med frågan om huruvida människans vilja är fri eller bunden. Om vi menar att vi har en fri vilja, då kan vi inte tro att vi är utvalda av Gud till saligheten. Vi måste då tro att det är vi själva som i första och sista hand bestämmer om vår salighet. Och då är vi långt borta från hela kristendomen.

I själva verket är läran om predestinationen, sådan som vi möter den i detta kapitlet, ett ljuvligt evangelium. För dem som har fattat något av sitt eget syndafördäv och sin oförmåga ifråga om andliga ting, är det gott att få se hur genomgripande och heltäckande Guds nåd är över oss: Gud har själv valt för oss. Han har utvalt oss. Han har utvalt mig -bara för att han själv ville det - oberoende av mig och min eländighet. I Johannesprologen sägs samma sak med orden 'Och de hava blivit födda, ....icke av någon mans vilja utan av Gud' - av hans barmhärtighet efter hans eget behag.

Detta är hela evangeliet i ett nötskal. Och vem som vill får ta till sig det. Det ska förkunnas fritt. Trots det vill många inte räkna sig in bland Guds utvalda. De menar att Gud inte får göra så, för att det är orättvist enligt vårt sätt att döma. Dessa vill hellre själv bestämma vad Gud allsmäktig får göra och inte får göra.

Men det står ju skrivet, att Guds tankar och domar är annorlunda än människors! Vi har ett exempel på en liknande 'orättvisa' i Jesu berättelse om arbetarna i vingården, där Gud gav arbetarna lika lön, fast de hade arbetat olika länge. Gud själv ansåg inte att han var orättvis, han var bara barmhärtig mot dem som hade kommit sent.

Mänskligt sett är Gud orättvis i allt vad han gör: Han dömer sin oskyldige Son till döden, men friar dem som är straff värda. Av alla lika syndiga folk på jorden utväljer han ett enda och ganska obetydligt folk till sitt egendomsfolk. Bland alla judar, valde han tolv ganska enkla och till större delen outbildade ynglingar till sina apostlar. Av alla lika syndiga människor väljer han ut åt sig somliga till att vara med honom i paradiset. Så handlar han.

Men inte kan vi små kryp diskutera förstånd med Gud. Det är bäst för oss att låta honom bestämma. Också Jesus fann sig helt tillrätta med sin Faders system. Det kan vi läsa om i t.ex. Johannes' sjätte kapitel. Där säger Jesus bl.a.: 'Ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.' Och i samma kapitel framgår det att det är Fadern själv och inte vi som verkar vårt kommande till Jesus. Det hjälper ingenting fast människan skulle försöka och söka Gud av alla krafter, om det inte är Fadern som verkar det.

Luther fick sig tillsagt på sin tid att inte gå till torgs med en sådan lära, för den kunde bli till skada. Man kan då fråga sig varför denna lära finns utlagd så väl och i så många sammanhang i Skriften. I bibeln finns inga föreskrifter om vilka stycken vi får predika och vilka inte. Tvärtom har vi fått uppmaningen att förkunna allt Guds ord. Det kan inte hjälpas, att människor tar anstöt. Så gjorde de, när Jesus hade sagt de ord som jag nyss citerade: 'Ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.' Johannes skriver: 'För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade md honom'.

Vi må inte följa vårt mänskliga förnuft i dessa andliga ting! Låt oss i stället tacka Gud för att han är så orättvis, så att han utväljer oss fördömelsevärda människor till salighet. Låt oss tacka honom för att han inte frågar oss till råds, utan handlar enligt sin egen goda vilja oberoende av våra brister.

Texten vers för vers i korthet

1. Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesus och som tror på Kristus Jesus.
Paulus säger sig handla på Guds uppdrag. Vi bör inte missförstå honom. Han vill inte visa sig överlägsen. Han vill inte inta en auktoritetsposition, för att den vägen slå ner på sina adressater. Fastmer vill han själv träda tillbaka och bara hänvisa till det uppdrag, som han har fått. Vissheten om uppdraget ger honom själv stöd och tröst. Han behöver då inte vara orolig för att det som han måste säga måhända blir illa omtyckt. Han är bara ett sändebud för en annan. Och det är ju helt på sin plats att nämna vems budskap man framför.

Och vilka skriver han till? Han riktar sig bara till de 'heliga, de i Kristus Jesus troende'. Varför inte till alla som bor i Efesus? Skulle inte de oomvända behöva förmaningar? Visst talade Paulus också till helt oomvända hedningar. Han gjorde det t.ex. på Areopagen i Aten. Men sina brev riktar han sig till de nystartade församlingarna av troende, som han hade omsorg om, för att de skulle växa till i tron och inte fara vilse.

Men nu ligger det också en hel teologi bakom detta att rikta sig till de heliga, de troende, de utvalda. Vi får utgå ifrån att det fanns både troende och icke troende människor i Efesus församling, som fick höra hans brev uppläsas. Egentligen vet varken Paulus eller någon annan vilka de är. Vi kan inte på förhand välja ut vilka som ska läsa ett öppet brev. Men Guds Ande sköter suveränt om den detaljen och distribuerar predikan till de rätta adressaterna. Och budskapet kommer alltid, utan undantag, till de rätta mottagarna. Det kommer nämligen till alla dem som tar emot budskapet.

Också Jesus riktade sig bara till en och samma målgrupp: 'Jag har icke kommit för andra än för de förlorade fåren av Israels hus.' Hade han då inte kommit för att frälsa hela världen? - Från Guds synvinkel sett är vi alla förlorade får. Men alla vill inte anse sig vara det och utesluter därmed sig själva. Jesus hade alltså kommit för alla som behövde honom. När han stod inför folkhopen, ropade han med hög röst: 'Den som törstar, han må komma till mig och driska'. Han kom inte för de rika och friska, utan för de fattiga och sjuka. Det är samma eländiga grupp som Paulus riktar sig till. Att Paulus trots det kallar oss heliga, måste vi ju förstå i ljuset av det Guds ord som han predikar. De som behöver det och tar emot det, de är, genom det mottagna Gudsordet, en helig och utvald skara. Inte i sig själv, men på grund av Ordet.

2. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Efter att i första versen ha kallat oss för heliga troende, betraktar Paulus oss nu ett ögonblick från vår egen synvinkel som stora brottslingar, som behöver benådas för att undgå straff. Han hade själv fått lära sig vad som finns i människan: idel synd och bortvändhet från Gud. Och såsom han själv var i stort behov av Guds nåd, så visste han att också hans brevläsare var det. Och det är ju just däri som heligheten består: Att som syndare acceptera Guds nåd som nåd.

I de fem följande verserna beskriver Paulus denna nåd. Han talar om den i form av Guds beslut inom sig, om oss, som något som vi äger, där det finns i Guds enväldiga beslut av evighet. Senare, i vers 8, fortsätter Paulus att tala om hur 'han har låtit denna nåd i överflödande mått komma oss till del....

3. Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse,
Här sammanfattar han nåden under uttrycket 'all den himmelska världens andliga välsignelse'. Paulus förbigår helt timlig och jordisk välsignelse. En sådan är inte alls att räkna med. Den andliga välsignelsen är den välsignelse som består, när den jordiska välsignelsen har tagit en ända. För det andra säger han att vi har fått 'all' välsignelse. Allt som möjligtvis finns att få av Guds outtömliga rikedom. Det finns ingenting att nämna, som eventuellt kunde fattas. Vi har fått all välsignelse.

V.4. liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom.
Vår framtid blev utstakad 'förrän världens grund var lagd'. Vi var inte med då, så att vi skulle ha kunnat påverka Guds utväljande. Han utvalde oss då till att 'vara ostraffliga', inte till att ge oss möjlighet till att försöka bli ostraffliga. Det skulle inte ha blivit något av det. Nej, då han gjorde valet och beslutet, då ingick i detta, att han själv skulle se till att vi blev ostraffliga. Och det skulle han göra genom sin Son, Jesus Kristus.

V.5. I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut,
Gud förrättade inte utväljandet så att han genom sitt förutvetande tog hänsyn till vem som skulle komma att ställa sig positiv till Ordets predikan. Så vill många vända på saken, för att det ska bli mer acceptabelt för människor. Nej, han förrättade utväljandet på basen av vad han själv hade förutbestämt 'enligt sin vilja och sitt beslut' eller 'efter sin viljas behag'. Dem som han hade förutbestämt till barnaskap genom Jesus Kristus, dem utvalde han sedan till att komma inför sig, eftersom just de är ostraffliga genom tron på Kristus. Om vi vill sätta utväljandet och förutbestämmelsen i kronologisk ordning, kommer förutbestämmelsen först. Grundtexten ger den ordningen ordagrant genom uttrycket proorísas, som betyder 'efter att ha förutbestämt'.

6. för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas.
7. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd
8. som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt.
Guds obegripliga sätt att handla är ett uttryck för hans nåd, en ren och skär nåd. Vi, du och jag, har inte bidragit på något sätt. Gudsfrånvända som vi är alltifrån syndafallet, har vi varken vilja eller förmåga till att bidra till vår frälsning. Vi kan inte ens välja rätt mellan gott och ont. Men Gud vare tack: Han har själv valt den goda delen för vår räkning. Ta till dig dethär, när du läser kapitlet! Sätt in ditt eget namn och läs:
"Han har 'i sin kärlek förutbestämt mig till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter sin viljas behag" och därtill gett mig undervisning om min frälsning, som redan är fullbordad genom Jesus Kristus."
Honom allena tillhör ära och tack nu och i evighet. Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.
Predikningslistan - Startsidan