Predikan hållen i Dagsmark 1 mars 2008  

Gud frälsar sitt folk
Jesaja 62:1-3

 

1. För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss.
2. Hednafolken skall se din rättfärdighet och alla kungar din härlighet. Du skall få ett nytt namn, som HERRENS mun skall bestämma.
3. Du skall vara en härlig krona i HERRENS hand, en kunglig huvudprydnad i din Guds hand.

Det är Herren själv som talar genom profeten Jesajas penna. Han ser framför sig, hur han i sinom tid kommer att frälsa sitt folk, och han gläder sig vid tanken. Då var det ännu 600 år kvar till den tid, om vilken det skulle heta: När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son i världen, för att friköpa den från mörkrets välde.

1. För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss.
Sion och Jerusalem är båda namn på Guds folk, det folk, det folk som han betraktar som sitt. Det är hela människosläktet. Han skapade det till att vara hans eget, men det har kommit bort från honom, kommit under Satans välde och blivit hans fiende. Nu säger Gud genom profeten: Jag vill inte unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss. Han vill ha oss tillbaka i sin gemenskap.

Detsamma sade Herren Jesus strax före sin offerdöd för oss: Jag har kommit för att tända en eld på jorden, nämligen evangeliets eld om den fullbordade frälsningen, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd, att man redan skulle kunna ropa ut att Guds folk har blivit befriat från sina synders skuld och rättfärdigförklarat. Och sen fortsätter han: Men jag har ett dop som jag måste genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat. Luk. 12:49,50. Han skulle döpas under Guds vredes eld i vårt ställe, för att vi skulle undgå våra synders straff. Och han ängslades och våndades tills det var gjort.

Han sade också åt sina lärjungar: Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern. Joh. 14.28. Om lärjungarna verkligen älskade honom, skulle de förstå, att han så gärna ville göra det som Fadern ville, nämligen frälsa oss genom att gå till Fadern som alla syndares representant.

Sista kvällen före sin död sade Jesus: "Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar." Han hade längtat efter att få instifta nattvarden för oss, där vi får del av den syndaförlåtelse, som han gick för att skaffa oss genom sin död.
Det är samme Jesus som sex hundra år före sitt frälsningsverk talar i vår text genom profeten: Jag vill ej unna mig ro, förrän Sions rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss. Visserligen tog han tid på sig och väntade med verket några tusen år efter det allra första löftet om frälsningen. Men det har ingen betydelse, eftersom frälsningsverket gäller för alla tider alltifrån Adam till den sista människan på jorden.

Det som texten säger oss är alltså, att Herren älskar oss. Han kallar oss sitt Sion och sitt Jerusalem och vill innerligt gärna befria oss från våra synders skuld, så att vi blir rättfärdiga och rena som solen själv, så att vi blir återförenade med honom och Fadern. Jesus sammanfattar detta i fyra ord under samtalet med Nikodemus: Så älskade Gud världen. Joh. 3:14. Herrens längtan efter att göra detta för oss blev inte mindre av att han visste att det skulle komma att ske. Och han gladde sig vid den tanken. Han säger här genom profeten:

2. Hednafolken skall se din rättfärdighet och alla kungar din härlighet.
Hedningar är sådana som är andligen döda i sitt naturliga tillstånd efter syndafallet. De ser ingenting av vår rättfärdighet i Kristus. Men aposteln Petrus skriver om 'den dag, då Gud söker' hedningen, när han öppnar hans ögon. 1 Petr. 2:12. Då får han se något underbart, som 'övergår allt förstånd'. Då får han se Sions - och därmed också sig själv som förlåten och rättfärdig i Kristi död. Hednafolken skall se din rättfärdighet.

Kungar är i bibelns språk detsamma som makter. Herren Jesus har krossat de onda makterna och tagit makten ifrån dem. De är inga makter längre att räkna med.
Men alla goda makter har sin krafts källa i evangeliet om nåden i Kristus. Dessa makter prisar den härlighet vi har genom Kristus. Alla kungar ska se din härlighet.

Du skall få ett nytt namn, som HERRENS mun skall bestämma.
Herrens mun är detsamma som evangeliet, och evangeliet talar om nåd för syndare. Det talar om för oss att Gud har i Kristus gett oss ett nytt namn, och det bestämmer på basen av Kristi verk vilket vårt nya namn är.

Ett namn i biblisk mening är inte några bokstäver, vilka som helst, utan namnet säger vad man är för en sorts människa, vilken betydelse man har i livet. Jesu namn är Frälsare, 'ty han har frälst sitt folk från deras synder'. Vårt gamla namn är Fördömd Förtappad Syndare under djävulens våld. det nya namnet, som evangeliet ger oss, är Återlöst Benådad Herrens egen.

I Upp. 2:17 sägs att det nya namnet ges åt oss skrivet på en vit sten, och ingen känner det nya namnet utom den som får det. Enligt ett bibellexikon gav man i grekiska domstolar en vit sten till tecken på att domen var en frikännande dom. Likaså gavs en vit sten åt segraren vid idrottstävlingar. Den vita färgen är också i bibeln ett kännetecken för rättfärdighet, och stenen betecknar att rättfärdigheten är bestående eller slutgiltig. När det nu heter att vårt namn är skrivet på en vit sten, är det en omskrivning av att vi i Kristus äger en evigt bestående rättfärdighet. Och den stenen får vi alltså av Jesus själv genom evangeliet, som är Herrens mun.

Det stod vidare i uppenbarelseboken, att 'ingen känner det nya namnet utom den som får det'. Det betyder att ingen kan veta något om frälsningen, om man inte får den som en gåva av Jesus genom evangeliet. Evangeliets innehåll är en fullständigt fördold hemlighet för det mänskliga förståndet. Jesu Ande måste öppna våra ögon för att vi ska se och förstå vilket dyrbart, ärofullt och högt namn vi har fått av honom.

I Jes. 43 säger Herren: Jag har kallat dig vid ditt namn: Du är min. Vi blev återlösta till hans egendom i hans död och blev var och en upptagna till hans egna, när han döpte oss till vårt nya namn. Det namnet är inte Karl Petter eller Sofia Kristina - utan Herrens egen, Guds återlösta egendom, hans från syndens, döden och djävulens våld befriade son eller dotter. Det jordiska namnet, som vi brukar ge åt barnen vid doptillfället är bara en symbol för vårt himmelska namn, som Herren överräcker åt oss vid samma tillfälle. Det jordiska namnet kan ändras med jordiska myndigheters tillstånd, men det himmelska namnet ändras inte, eftersom Jesu återlösningsverk för oss är fullbordat för eviga tider. Den som inte är nöjd med det namnet måste ångra sig i evighet, att han förkastade det. Det går inte väl för den som redan har fått det himmelska namnet med allt det innebar av salighet och evig glädje, men som själv vill göra sig ett namn och i det namnet komma inför Guds domstol. Det går som för mannen i liknelsen, som hade fått särskilda bröllopskläder av brudgummen till att vara klädd i under bröllopet, men som föredrog sina egna kläder. Han blev utkastad i det eviga mörkret.

3. Du skall vara en härlig krona i HERRENS hand, en kunglig huvudprydnad i din Guds hand.
En konung på biblisk tid var en person med makt över sitt omräde med dess undersåtar, och kronan var ett tecken på makten.
Vi människor är en levande Herrens krona. Vi är inte en symbol av guld och ädla stenar, utan levande tecken på Herrens makt. Han har vunnit oss tillbaka åt sig i den stora striden på offerplatsen Golgata. Där offrade han sig själv till lösen för oss, löste oss med sitt blod och sin död från våra synders skuld och djävulens välde.

Men hur är det möjligt, att Herren talar om oss som hans härliga krona, när vi alltjämt är nedsölade av synd både innan och utan? Vi ser inte ut som någon härlig segertrofé. När vi ser med våra ögon ut i världen, på alla strider, motsättningar mellan folk och enskilda, allt elände som synden för med sig - då måste vi säga, att där absolut inte finns någon härlighet hos människosläktet. Inte heller när vi ser oss själva i ljuset av Guds lag, kan vi upptäcka någon härlighet.

Men lika fullt är det sant vad Herren säger genom profeten. En sak är nämligen vad vi är på jorden, i det gamla syndalivet, det som vårt fallna kött lever i. En helt annan sak är vad vi är i Kristus, i den himmelska världen, i det nya liv som vi äger i syndernas förlåtelse. Det nya livet är fördolt i Kristus. Det kan inte ses med ögonen. Men Gud ser det, och vi får tro det.

När Gud ser på sin Son, då ser han oss, eftersom han är vår ställföreträdare inför Gud. Jesus tog på sig att vara alla människors representant, att bära allas synder i sin kropp. Han lät döpa sig till vår ställföreträdare. Han gick inför Gud Fader som den störste syndare som jorden någonsin har burit, och Guds rättfärdighet avkrävde av honom det mest fruktansvärda straff som någon har genomlidit. Han blev död. Men Fadern uppväckte honom - till tecken på att han till fullo hade avtjänat allt det syndastraff som han hade åtagit sig att bära.

Så är genom hans blod och död våra synder borttagna. Och Gud fader ser oss människor som idel rättfärdiga, heliga och fromma. Genom Jesu offer är vi i Faderns ögon verkligen en härlig krona åt Herren Jesus. Aposteln Johannes såg i en syn Jesus med många kronor på sitt huvud. Ja, han har många kronor. Också du och jag är hans sköna kronor - oberoende av hurdana vi är i oss själva. I hans förlåtelse är vi hans härliga krona, vi är som rentvådda och förlåtna ett levande bevis på den kärlekens och ödmjukhetens makt, varmed han återvann oss från Satans välde.

Det är visserligen för vårt förnuft ett mysterium hur vi på samma gång kan vara så syndiga här i världen och så rena och heliga för Gud. Synden finns kvar i vår kropp, i vår själ och vårt hjärta - men den är borttagen från Guds åsyn. Den finns inte mer för honom. Det heter att han har kastat den bakom sin rygg.

Detta bör vi minnas var dag och stund. Det är nämligen så, att Gud bönhör bara den som är rättfärdig och ostrafflig, ren i tankar ord och gärningar. Och detta är vi genom vår Herre Kristus, trots all vår egen skröplighet. Gud hör oss för Kristi skull. Med den saken klar i vårt medvetande har vi frimodighet inför Gud.

I vår text läste vi, att vi är en krona i Herrens hand, en huvudprydnad i vår Guds hand. Han har inte lagt bort krona utan håller den i sin hand. Han vill ta vara på sin krona. Den är dyrbar för honom, eftersom han har betalat så dyrt för den. Därför är den ständigt i hans hand, varifrån ingen kan ta den. Psalmisten skriver i psalmen 139: Herre, du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Hela psalmen är en lovsång över tryggheten i Herrens hand. Psalmisten säger att detta är en kunskap, en sanning som övergår vårt mänskliga förstånd: En sådan kunskap är mig alltför underbar. Den är mig för hög. Jag kan inte begripa den. Det är inte meningen heller, att vi ska begripa den. Vi får tro den, eftersom det är Sanning. Vi är en härlig krona i Herrens hand, en kunglig huvudprydnad i vår Guds hand. Vi är det segerbyte som Herren Jesus har återvunnit och som han tänker bevara för evigheten. Han har redan fört hem sitt segerbyte och visat det för Fadern. Vi är redan hemma hos Gud och har del i den himmelska glädjen. Men vi upplever det ännu bara genom tron. Det fattas bara, att det förgängliga som är omkring oss försvinner och vi får se verkligheten på ett annat sätt. Den stunden är snart inne för oss var och en. Jag kommer snart, säger Herren, håll fast det du har, Håll fast kunskapen om vad du är och äger genom honom som frälst dig från dina synder. Håll fast det, så att ingen tar din krona ifrån dig! Herren kommer snart. Upp. 3:11, 22:20. Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.
Predikningslistan - Startsidan