Gud är enväldig
Joh. 6:32-37.

Då svarade Jesus dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är icke Moses, som har givit eder brödet från himmelen, men det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen. Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver världen liv." Då sade de till honom: "Herre, giv oss alltid det brödet:" Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig någonsin törsta. Men det är, såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig, tron I dock icke. Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.

 Allt kommer från himmelen, och det gör det utan vårt görande och låtande. Låt oss se på regnet. Regn är nödvändigt. Men vad gör vi om det inte kommer? - Ingenting.. Regnet låter sig inte regleras av oss som går på jordytan. Det kommer som en gåva ovanifrån - inte som ett resultat av våra ansträngningar. På samma sätt var det med mannat som Herren Gud lät falla ner från himmelen till mat åt israeliterna under deras ökenvandring. Och så är det med precis allt vad vi har och får. Allt är en gåva från himmelen. Vårt jordiska är en gåva från Skaparen, vår frälsning en gåva genom Jesus Kristus, vår nyfödelse och omvändelse en gåva av Guds Helige Ande

 Vi är till alla delar beroende av vår Guds verksamhet och barmhärtighet. Ingenting sker utan att han vill det. Och ingenting blir gjort utan att han gör det. Det är han själv som både tar initiativet och utför verket. Visserligen handlar han ofta genom oss människor, men vi ska inte tro oss att det var vi som var först med tanken och föresatsen. Allt var planerat och ingivet av Gud. 'Om inte Herren bygger huset, arbetar de fåfängt som bygger därpå'.

Vi människor inbillar oss att vi är betydelsefulla: Vi tror oss ha vilja, förmåga och kraft - åtminstone ett litet stycke på vägen. Och när vi tänker oss ha satt igång, vill vi nådigt låta vår Herre stöda oss lite och skuffa på då det går tungt. Men sanningen om oss är den att vi saknar allt. Vi äger ingenting, varken materiellt eller andligt. Allt är vår Guds gåvor. När det gäller andliga ting har vi varken vilja, lust, initiativförmåga, kraft eller uthållighet. Men det ligger inte i vår natur att medge vår oförmåga, och vi kommer aldrig av oss själva till en sådan punkt.Vår medfödda mänskliga stolthet hindrar oss. Vi måste tvingas dit.Detta är sanningen om oss människor.

 Sanningen om Gud är den, att han uträttar allt ovanifrån innan vi har hunnit begära det eller ens tänka det. Vi är födda alltför sent för att kunna ha haft ett finger med i spelet. Och väl är det. Det skulle ha gått illa för oss alla annars. Det är vår lycka att Guds bröd kommer ner från himmelen - utan vårt görande eller låtande. Det är inte vi som hämtar ner det.

 Guds bröd kom när tiden var inne utan att vi hade begärt det. Det var planerat av evighet, och det utlovades i tidernas begynnelse. Med oss var det så då som nu, att vi inte ville ha Guds bröd. "När han kom till sitt eget, togo de icke emot honom". Men med Guds bröd kom också hans Ande, och när Anden blåste över jorden, över öknen av andligen döda människor, då fick många liv och började prisa Gud - visserligen inte alla men de vilka Fadern i sin vishet hade utvalt.

 Det är ju så att ingen kan ta sig liv. Det borde vara en självklarhet. Barn varken avlar sig eller föder fram sig själv. Den blinde som hade fått sin syn igen visste inte hur det hade gått till, men han visste att det var någon annan som hade gett honom synförmågan. Så är det med alla som är födda av Gud och lever i tro: De har inte själv gjort något till det. Livet har kommit ovanifrån som en gåva genom Guds Ande. Och Anden blåser där den blåser utan att låta sig påverkas eller styras av människor. Guds bröd kommer ovanifrån som regnet och det ger världen liv efter Guds behag - inte när, var eller hur människor vill det.

 Man får höra allt emellanåt att Gud inte tar nån med våld. Men det är just vad han gör. Han gör det på så sätt att han skapar i oss ett helt nytt hjärta, ett helt nytt sinne. Han frågar inte vår gamla människa till råds utan gör vad han vill med oss - efter vad han finner för gott att göra. Och ytterligare: Det är genom sitt Ord som han verkar, genom det svärd som har förmåga att genomtränga allt - där det går fram. Och det är han själv som styr Ordets verkan. Där Gud inte har bestämt att det ska gå fram, där kan ingen makt i världen få det att gå fram.

 Detta är en obegriplig läxa för de oomvända: Hur blir det med vårt eget ansvar om allt ändå ordnas ovanifrån? säger de och fattar inte alls vart vi har hamnat med vårt ansvarsbärande. Därför är det i våra församlingar ett ändlöst ståhej på gång. Vi ska verka. Vi ska bearbeta jordmånen i de oomvändas hjärtan så att Ordet måtte hitta vägen. Vi ska bearbeta stengrunden med våra böner. Och vi ska tugga om budskapet och göra det lättsmält och välsmakande, så att de övermätta ska börja äta det. Vi ska övertala och uppmuntra döda människor att resa sig och ta ett avgörande steg mot livet - som om en död människa kunde förmås att göra något åt sig själv. - Nej, vi kan inte springa förbi vår Herre och vara duktigare än han.

 När inte ens Guds Son själv fick folket att tro, hur kan vi då inbilla oss att vi kan det? Inte ska vi försöka gå in i Gud Faders och den helige Andes ämbete. Ska inte Gud allsmäktig få bestämma i sitt hus var han låter sitt Ord gå fram och var inte? Vår uppgift är att så ut Ordet sådant det är oss givet, inte att manipulera plantorna. Vi har att acceptera det som vår Herre säger i texten, att det är Fadern som bestämmer. Ingen kan fås att komma till Sonen utan att Fadern drager honom och överlämnar honom åt Sonen. Och därtill bör vi ha i minnet att Guds bröd, sådant det kommer ned från himmelen, är ett svärd, vars udd inte behöver vässas och vars styrka inte behöver ökas. Att svärdet ändå inte fungerar på alla människor, det måste vi acceptera, så som Herren Jesus gjorde. Inte är vi väl förmer än han? Han blev tvungen att säga till folket: . . ."fastän I haven sett mig tron I dock icke." Varför svärdet fungerar på några och inte på andra är Gud Faders egen hemlighet. Han har själv gjort ett urval av evighet, och vi har inget att skaffa i hans gömmor.

 Detta är en nagel i ögat för förnuftet. Man vill inte låta Den Allsmäktige göra vad han vill i sitt eget hus. En del vill mena att Gud har utvalt alla människor till salighet - i så fall ett dåligt val, eftersom det inte fungerar. Det underförstådda resonemanget är då det vanliga, att människan måste fås i ansvarsställning för sitt eviga väl och ve. Man upphöjer alltså människan så att man tillskriver henne förmåga att medverka till sin salighet - med Fadern, Sonen och den helige Ande. Andra åter vill mena att Gud har utvalt oss på basen av vilka han förutsåg skulle komma att anamma hans evangelium. Baktanken är densamma: att människan ska kunna ansvara för och kunna medverka till sin salighet. En annan orsak till att man inte vill acceptera Guds självsvåldiga utkoran- de är att man inte kan tänka sig en Gud som är Kärleken själv och ändå gör så grymma hemliga beslut. Det brukar s.k. kristliga människor blygas för att säga ut direkt, men icke troende kan säga det och menar sig där ha ett försvar för sin negativa inställning till evangeliet i likhet med den orättrådige förvaltaren: "Herre, jag hade lärt känna dig som en sträng man som vill skörda där du icke har sått och inbärga där du icke har utstrött..". Märk väl att denne förvaltare inte blev motsagd i det stycket av hans Herre, men blev likväl dömd och bestraffad.

 För oss som har fått nåden att se på utkorelsen så som vår Herre Jesus Kristus gjorde det, för oss är denna en orsak till oändlig och djup glädje över att vi, som helt odugliga och ovärdiga, är utkorade till evig salighet. Det är oss obegripligt varför, men vi accepterar på ett barnsligt sätt att Gud har funnit för gott att göra så. Och det är oss lika obegripligt att många andra inte anser sig utkorade, fast det står dem helt fritt att ta åt sig orden och tro dem. De vill varken själv ha utkorelsen eller låta andra ha den.

 Det visar sig alltså att Guds rike är ett rike endast för rikets egna barn, vilka bara får och tar emot allt ovanifrån gratis. Alla som för sin självaktnings skull vill ha en andel i sitt inkommande, de kommer aldrig ditin. De som tror sig ha förmåga att bära ett ansvar för sin salighet, de kommer aldrig in. Men den, som trots att han vet att han egentligen gör skäl för allt annat än barmhärtighet ändå tar åt sig av det som bjuds, den människan har himmelrikets glädje i fullt mått. Har du tänkt på det när du går till Herrens måltid? Med dina synder har du korsfäst din Herre, och du förtjänar inget annat än att bli avvisad och straffad, men när du vid hans bord trots allt tar emot hans gåva utan betänkligheter, då handlar du helt rätt, du handlar som ett himmelrikets barn.

 Men det går inte helt smärtfritt att ta åt sig på detta sätt. Det kostar en daglig och livslång Jakobskamp, där en ovärdig människa emot alla mänskliga invändningar käm-par för livet och klamrar sig fast vid rövarnåden: "Jag släpper dig inte med mindre du välsignar mig." Det är inte en kamp mot Gud själv utan mot den vrångbild vi själv av naturen har om honom. Och vapnet är Guds ord, inte som ett svärd utan här som ett rep, med vilket vi binder honom vid oss: Herre du har sagt. . ..

 Och ett sant Guds barn kan inte låta bli att kämpa sig var dag och stund in genom denna trånga dörr. Alternativet vore att förskjuta vår Herres självutgivande och gudomliga kärlek och vara skild från honom i evig osämja. Vår ovärdighet och skam må vara hur stor som helst, vi kan ändå inte låta bli att ständigt söka och finna Jesu kärlek. Eftersom vi en gång har funnit honom och lärt känna honom, därför söker vi hans ansikte beständigt under hela vårt jordeliv och ser med förväntan fram emot att snart få vara hos honom för alltid.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5
Predikningslistan - Startsidan