Predikan på nyårsafton 2006 i Lappfjärds församlingshem.

Guds fridsförbund
Jes. 54:10

Kanhända kommer det en ny dag i morgon, kanhända flera dagar. Vad finns det då för garantier för att det ska bli en välsignad tid, att det ska gå oss väl? Vi människor vet absolut ingenting om morgondagen.
Men det finns en som vet, en enda. Han känner till vår morgondag, eftersom han själv har den i sin hand. Vi sjunger i en sång: Min framtid är lagd i hans händer, som jorden och himmelen styr.
Han har också uppenbarat en del om den för oss, ja t o m allt som vi behöver veta om den. Egentligen talar hela bibeln om vår framtid. I kväll vill jag peka på vad Herren har sagt oss genom profeten Jesaja i en vers i hans 54:de kapitel. Där står det:
Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger HERREN, din förbarmare. Jes. 54:10.
Herren Gud tilltalar här några, med vilka han har ingått ett fridsförbund. Det är fråga om det fridsförbund som han upprättade med oss genom sin död för våra synder. Det är också samma fridsförbund, som du och jag blev intagna i genom dopet i hans namn. Textorden gäller alltså oss. Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla.

Detta fridsförbund innebär, att den som Herren Gud har ingått förbundet med, den står i ett gott förhållande till honom. Eftersom det är ingen mindre än Allsmäktig Gud som har upprättat detta förbund med oss, finns det ingenting i hela världen som är viktigare för oss än detta. Står man i ett sådant förhållande till honom som styr allt, då har man ingenting att frukta, varken i tiden eller i evigheten. Paulus uttrycker det med orden: Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Rom. 8:31. Ingenting kan skada den som har hans ynnest, ingenting i denna världen, inte djävulen, inte ens döden. Allt måste bli den till gagn, som omfattas av den Allsmäktiges fridsförbund.

Fridsförbundet gäller egentligen alla människor, eftersom Guds Son har lidit döden för alla människor och med sitt blod betalt och utplånat deras synder. Detta är sant och visst. Kristus dog i vårt ställe, för att vi var syndare och förlorade för himmelen, och han uppstod för att vi genom hans död hade blivit rättfärdiggjorda. Rom. 4:25.

Det står alla människor fritt att tro och anamma denna sanning. Men det är också nödvändigt att tro den. Om någon i otro föraktar den, då går han miste om allt vad Gud för Sonens skull har lovat oss, och han drar över sig Guds vrede för tid och evighet. Därför blir inte alla människor saliga fastän deras synder är dem förlåtna i Kristi död. Det säger sig själv att man inte kan få del av något som man förkastar. Och förkastar man en frälsning som Gud genom stort lidande har kämpat fram åt oss, då är Gud verkligen inte nådig att möta i evigheten.

Men också vi kristna har all orsak att påminna oss detta om vikten av att tro Guds fridsförbund, nämligen de stunder när vi ser vår syndfullhet och uselhet, när vi skäms, så att vi inte vill vända blicken mot himmelen. Också då - och särskilt då - gäller det att inte förneka Kristi verk, utan hålla fast vid att han har sonat alla våra synder.

Vi inbillar oss så lätt att vi vissa stunder är bättre och heligare än andra stunder. Sanningen är den, att vi alltid är de största syndare, alltigenom fördärvade ända in i vårt innersta. Den fromhet eller oskuld som vi tycker oss prestera emellanåt är en skymf mot Guds Son, som har lidit döden också för vår inbillade fromhet. Det står i en sång: Min fromhet var en tagg, o Jesus, i din krona, min strävan idel synd, som dyrt du måste sona. Det bästa som hos mig i bästa stunden fanns, var intet annat värt än törnets vassa krans. SH 158:2.

Vi må alltså alltid och var stund hålla Guds fridsförbund i ära gentemot vår ovärdighet. Fastän vi än hopar synd på synd, förändras inte hans fridsförbund. Han har för alltid strukit ut alla våra synder med sitt blod. Vi måste betänka vilket som talar kraftigast inför Gud: vår synd och otro eller Guds fridsförbund i Kristi blod? Fastän du har förverkat alla dina rättigheter, då står ändå fridsförbundet kvar orubbligt från Guds sida! Någon annan möjlighet finns inte heller för oss, än att vi faller till föga inför detta fridsförbund och säger ja och amen till det.
Och det är ju faktiskt som syndare vi måste ta emot Guds nåd. Som ovärdiga brottslingar får vi gå till Herrens bord och ta del av hans lekamen och blod. Han kom för syndare och inte för rättfärdiga.

Fridsförbundet kommer inte att rubbas, säger Herren Gud i textorden. Himmel och jord ska förgås. Men hans ord, som talar om fridsförbundet med oss, kommer att bestå. Detta faktum gäller också i vårt trosliv. Vi försöker så gärna fästa vår tro vid sådant som inte är bestående. Till en början brukar vi räkna med vår egen avgörelse för Gud som något visst och fast. Vi väntar att vi ska kunna vara ståndaktiga i tron. Men det händer, att Gud i sin godhet tar ner oss från våra höga höjder. Han krossar våra berg av tro på egen förmåga. Han visar oss, att förbundet mellan honom och oss inte består i att vi är trogna mot honom, utan att han är trogen mot oss. Kärleken består inte däri, skriver Johannes, att vi har älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. 1 Joh. 4:10. Detta gäller så länge vi lever på jorden. Det är på grund av hans orubbliga trofasthet och Andens verk som vi hålls kvar i tron på hans fridsförbund.

Guds förbund med oss är nämligen inte ett ömsesidigt förbund, utan ett ensidigt nådesförbund från hans sida. Israeliterna hade ingått ett ömsesidigt förbund med Gud. Det gick ut på, att Gud skulle vara deras Gud och de skulle vara hans folk. De skulle följa den lag som Gud gav dem genom Mose, och Gud skulle då vara med dem och välsigna dem på allt sätt. Men vi vet hur det gick. Israeliterna avföll från det ingångna förbundet, och Gud straffade dem, för att de skulle bli varse sina fel. Flera gånger förnyade de förbundet och lovade att de ville följa förbundets föreskrifter, men lika ofta avvek de från sitt löfte. Trots att Herren hade visat Israels folk många gånger att han å sin sida är trogen det ingångna förbundet och är med dem, avföll de från förbundet. De hade fått erfara hur Gud hade frälst dem från deras fiender genom stora under, de hade bl a annat fått gå torrskodda genom röda havet och sett, hur i stället Faraos här drunknade. Men ändå avvek de från sitt förbund med Gud. Ja, de försökte inte ens hålla förbundets stadgar. De ville inte.

Gud visste från början hur det skulle komma att gå med överenskommelserna med Israels folk. Men han hade beslutat att låta historien ha sin gång, för att kunna undervisa oss senkomlingar. Han uppenbarade genom Israels folks öden särskilt två saker: dels sanningen om oss människor, att vi innerst inne är falska och opålitliga, och dels om hur han i kärlek förbarmar sig över oss genom att upprätta ett nytt och ensidigt förbund med oss. Hela det gamla förbundets månghundraåriga tid med dess tempeltjänst och ritualer för folkets renande från dess synder var en enda lång förebild till det nya förbundets eviga rike.

Låt oss nu se lite, vad Gud vill lära oss genom israeliternas ständiga oförmåga att hålla förbundets stadgar.
Han vill lära oss, att ingen människa förmår hålla hans lag. När det riktigt gäller, har vi inte ens vilja till att försöka hålla den. Fastän vi ser Guds välgärningar mot oss, vill vi inte ha med honom att göra. Bara när han gör som vi vill, vill vi ha honom till vår Gud. Vi är egensinniga, själviska, onda och lögnaktiga. Vi har mera lust till det onda än till det goda. Gud kan inte räkna med oss som en trovärdig part i ett förbund. Därför lät han redan gamla testamentets profeter profetera om ett nytt förbund, som skulle bestå däri att han förlåter oss allt, både vad vi är och vad vi gör. Enligt det nya förbundet stryker han ut våra missgärningar och kommer inte längre ihåg våra synder. Jer. 31:31 f.

Gud var tvungen att göra något helt nytt, för att kunna frälsa oss från vårt fall till sin gemenskap. Han måste göra om oss, slå sönder oss helt och skapa något nytt.
Men eftersom vi genom syndafallet redan var så förstörda, att vi inte dög ens till grundmaterial, då skapade han ett nytt och rättfärdigt folk åt sig genom sin Son. Sonen åtog sig alltså att vara vår ställföreträdare och bli dödad för våra synders skull. Då han sedan som vår ställföreträdare återuppstod från döden, då var också vi alla i hans person ett helt nytt folk, ett rättfärdigt och heligt folk, ett folk som gör Guds vilja och håller sina löften. Gud hade då skapat ett nytt folk åt sig i Sonens person. Genom vår ställföreträdare Kristus har vi, du och jag, lidit döden, lidit straffet för våra synder, och uppstått rättfärdiga som nya skapelser - allt i Kristi person. Det ser inte så ut här på jorden. Men så står det till i himmelen hos Gud, nämligen i hans tankar om oss. han ser oss i sin Son, som är vår ställföreträdare och rättfärdig.

När nu Kristus sitter på de godkändas sida hos Fadern i himmelen, då betyder det, att Fadern har godkänt hans ställföreträdareverk, och att han därmed betraktar också oss i honom med välbehag. Men då kan vi ju fråga oss: Vad hjälper det nu oss här, att vi är nyskapade i Kristus? Vi är ju ändå samma syndare här på jorden? - Ja, visst är vi syndare, men det avgörande för oss och hela vår framtid är hur Gud Fader ser på oss. Han har sedan andra möjligheter att göra så att vi rent praktiskt får Kristi verk till godo. Det sker genom dopet i Ställföreträdarens namn. Dopet är en personlig bekräftelse på det nya förbundet med Gud i Kristi blod.

"Vilken dårskap!", säger världen. Men aposteln Paulus säger om detta evangelium, att han inte blygs för det, eftersom det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror det. Rom. 1:16. Det är ingen dårskap utan Guds sanning. Världens visdom har däremot blivit dårskap.

När Gud sedan ger oss tron på sitt fridsförbund i Kristus, då är det inte heller vi som ingår något förbund med Gud igen, utan det är bara han som uppenbarar sitt nya förbunds innehåll för oss. Hans förbund är redan upprättat i Sonens död, men det måste meddelas oss och uppenbaras för oss, så att vi kommer i åtnjutande av dess innehåll. Det är genom kunskapen om den sanningen som vi blir frälsta. Vi måste få lära känna honom som har älskat oss så, att han har gett sitt liv för oss.

Guds fridsförbund är mer än löfte. De löften som det innehåller är nämligen redan infriade. Han har redan gett oss allt vad förbundet för med sig. Han har genom Jesus upptagit oss i sin gemenskap till sina egna barn med alla de förmåner som tillkommer barn till en allsmäktig Fader. Vi har fri tillgång till hans himmelska förråd. Vi får tala med honom om allt, och han hör oss alltid. Hans allseende öga vakar ständigt över oss. Ja, han känner vår väg genom hela vårt liv redan på förhand, och han styr våra steg med gudomlig vishet. Han har noggrant vägt upp varje gram av såväl sorg som glädje åt oss. Han räcker allt i den mängd som gagnar oss. Också det onda, djävulens anfäktelser, världens förtryck, falska kristnas elakheter, ja allt ont ska bli dem till gagn, som omfattas av Guds fridsförbund. Guds fridsförbund är således inte bara löfte, utan det är verksamt redan här i tiden.

Gud vare tack, att han låter sitt evangelium om fridsförbundet ljuda ibland oss. Vi är inte värdiga att få höra det, men Herren Jesus har ju inte heller kommit för rättfärdiga utan för syndare. På grund av Guds fridsförbund med oss har vi full garanti, för att det ska gå oss väl under de dagar eller år som vi kanhända ännu ska tillbringa här i tiden. Det är den Allsmäktige själv som har upprättat förbundet, och han står fast vid det i evighet - oberoende av våra synder och felsteg, eftersom det ingår i förbundets stadgar, att han förlåter oss våra synder för sin egen skull, på grund av det som han har gjort för oss i Kristus. Amen.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.
Predikningslistan - Startsidan