Predikan hållen i Närpes församlingshem 20 maj 2001

Den sanna bönens väsen
Matt.6:5-13

 

5. Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.

Jesus börjar sin undervisning om bönen med att beskriva skillnaden mellan en falsk och en sann bön. Den falska bönen uppkommer, när oomvända människor försöker sig på bön. Människor som inte har insikt och förmåga till att be en sann bön använder bönen på sitt eget sätt. Ett sådant sätt är att med bönen som verktyg försöka skaffa sig anseende som andlig och from människa. Skrymtarna ber inte i egentlig mening. De spelar teater. Jesu ord 'De hava fått ut sin lön' är ett sorgmodigt konstaterande att dessa människor har fått ut allt vad de kan få ut av bönen, i praktiken lika med ingenting alls.

6. Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare och stäng igen din dörr och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

Det är helt annorlunda med er, ni som är födda in i himmelriket, födda in i Guds gemenskap. Ni har bönens Ande och kan använda bönen till det som den är given, näm- ligen till en samtalsförbindelse mellan er och er himmelske Fader. Böneförmågan är medfödd genom den nya födelsen. Därför säger Jesus: 'Ni ska inte vara som skrymtarna'. Jesu ord är inte att förstå som en uppfordran till att försöka låta bli att vara som en skrymtare, utan som en undervisning. Inte kan en människa vara annorlunda än hon är. Sådan man är född, sådan är man. Den som är född ovanifrån kan inte avstå från att vara i kontakt med sin himmelske Fader. Den nya människan har detta behov.

Kammaren är ett uttryck för den avskildhet i vilken vi ska tala med vår Fader. Också om vår bön är offentlig, ska vi vara avskilda från världen, så att vi verkligen talar med vår Fader och inte gör något annat med böneorden.

7. Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena, att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull.

Hedningarna ber i uppriktig avsikt att försöka få det som de begär i sina böner. Men inte heller deras bön är en rätt bön. Hedningarnas bön är av samma art som det falska bedjandet i kristenheten. Det är bön utan tro, vilket är lika med tomma ord. Det är kännetecknande för dem som ber utan tro, att de är ivriga att ställa till bön och arrangera bönegrupper och bönekedjor för att skaffa bönhörelse genom en myckenhet av bön. I och för sig är det en god sak att sam-las till bön. Men det gäller att veta vad man förlitar sig på. Väntar man resultat av bö-nernas sammanlagda styrka eller av Gud?

Herren Gud frågar inte efter hur många som ber, utan huruvida det finns någon som ber i tro. Det förekommer ibland budskap, som sägs vara från Gud, där det sägs, att om si eller så många ropar till Gud om t.ex. räddning för Finlands folk, då räddar Gud Finlands folk. Nej, om det finns en enda som ber i tro om någonting, vad det vara må, då blir den bönen besvarad.

8. Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju, vad I behöven, förrän I bedjen honom.
Här har vi nu utgångspunkten för all sann bön: 'Eder Fader vet ju, vad I behöven, förrän I bedjen honom.'

Ett världens barn säger till detta: "Vad är det då för mening att be?" De skenkristna åter föreställer sig att Gud visserligen kan veta allt, men han gör inte någonting utan att vi tar initiativ och ber om det som behövs.

En sann kristen däremot, ett trons barn, ber enbart om sådant som Fadern både vet om och kommer att åtgärda enligt sina för länge sen uppgjorda planer. Inte ens Jesus själv bad om något nytt som Fadern inte redan hade tänkt på. Trons barn ber om det som de redan har genom Faderns allvisa förutseende och åtgärdande. Det finns ingenting därutöver som är värt att be om. Vad kan en liten människa veta bättre än allvetande Gud? Nej, Fadern är före oss och vet både vad vi behöver och vad vi tänker be om långt innan vi har en tanke på att be om det.

Den bedjande ska inte stöda sig på sin egen eller andras bön, utan enbart på det faktum, att 'eder Fader vet, vad I behöven, förrän I bedjen honom'.
En sådan tro är helt nödvändig för en sann bön. Men denna tro är inte var mans, utan en gåva från ovan, som Gud ger åt vem helst han finner för gott att ge den åt.

9. I skolen alltså bedja sålunda:
Ordet 'alltså' betyder att i det redan sagda finns receptet för användningen av bönen 'Fader vår'. Vi ska be 'Fader vår' utgående från att Fadern redan vet vad vi behöver. Dessutom vet vi, att Fadern inte bara vet, utan att han också ger och själv utför allt som är gott och nödvändigt. 'Förrän de ropa skall jag bönhöra dem', - ja, också utan vår bön. Det är denna trons trygghet och förtröstan på Faderns initiativ och handlande som ska ligga till grund för vårt 'Fader vår'. På det sättet blir hela bönen med dess del-böner inte begärande böner utan en innerlig lovprisning. Vi får säga vårt 'ja' till Faderns goda regering och handlande. Detta gäller all vår bön, inte bara 'Fader vår'.

Fader vår, som är i himmelen!
Det ligger mycket inneslutet i dessa ord. Egentligen skulle vi inte behöva säga mer än så. Dessa ord är en fullständig och rätt bön.
Denne allvise, allsmäktige, gudomligt kärleksrike Gud - han är vår egen Fader. Han själv är upphovet till vår kropp och själ, och han har fött oss genom den Helige Ande till sina egna andliga barn. Skulle inte han ta hand om oss och ge oss allt det vi behöver utan några förbehåll eller villkor, utan böner och begäranden? Och har inte Herren Jesus förklarat detta tydligt nog? Det är självklara ting, som t.o.m. små barn kan fatta. Men det oaktat är de ofattbara för många vuxna människor.

Helgat varde ditt namn;
Vi har tagit för givet, att den bön som Jesus gav som modell åt sina lärjungar är direkt användbar för oss. Använbar är den visst, men vi har lagt in betydelser i den som inte är exakt desamma som då. Det gäller i synnerhet de tre första delbönerna. Det är skäl att notera, att Jesus inte hade utfört sitt försoningsuppdrag, då han gav modellbönen åt lärjungarna.

Innehållet i bönen 'Helgat varde ditt namn' är inte att Gud måtte hindra människor från att nämna hans namn på ett ovärdigt sätt. Det gäller mer än så. För det första betyder ordet 'namn' i bibliskt språkbruk mer än ett namn av bokstäver, som man kan ta i sin mun på det ena eller andra sättet. Namnet är liktydigt med allt som kan förknippas med personen ifråga. Guds namn innebär allt vad han har sagt sig själv stå för, nämligen rättfärdighet, makt, rättvisa, pålitlighet, trofasthet o.s.v.

Gud knyter sitt namn vid allt vad han gör. Han knöt sitt namn vid människan då han skapade henne till sin avbild. Men synden kom in i världen och vanställde avbilden. Därigenom vanärades Guds namn, och efter det kan människan inte göra annat än vanära Guds namn.

För att Gud ska få upprättelse åt sitt namn måste han frälsa världen från den skada som synden har åstadkommit. Det gör han genom sin Son som han sänder i döden för vår skull. På det sättet återställer Gud sitt namns ära. Han frälsar oss - men inte för vår bedrövliga situations skull, utan för hans namns skull, för att han inte ska visa sig ha misslyckats i sina verk. Så helgar han själv sitt namn genom att återupprätta sitt folk från dess förnedring. Profeten hesekiel profeterade i sitt 36:te kapitel om hur Gud skulle helga sitt namn genom sin Son.

Jag vill nu helga mitt namn, som har blivit vanärat bland folken, i det att I haven vanärat det bland dem; och folken skola förnimma, att jag är Herren, Herren, när jag bevisar mig helig inför deras ögon. Han bevisade sig helig på sin Son och straffade honom för våra synder. Hesekiel fortsätter:

. . .Jag skall rena eder från all eder orenhet Och jag skall giva eder ett nytt hjärta
. . .Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och göra så, att I vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören efter dem.
Men icke för eder skull gör jag detta, säger Herren, Herren; det vare eder kunnigt. I mån skämmas och blygas för edra vägar.
Han gjorde det för sitt namns skull.

Detta är innebörden i bönen 'Helgat varde ditt namn'. Med andra ord: 'Må Guds namn av makt och rättfärdighet vara uppenbart i det att han återupprättar oss från vårt syndafall genom sin Sons ställföreträdande lidande.' Inför detta Guds eget sätt att helga sitt namn bleknar alla våra försök att helga hans namn. Vårt helgande av Guds namn är idel synd, men Gud helgar själv både sitt namn och oss, och det är det som gäller, och det är det som vi ber om i denna bön.

Denna bön gäller alltså Gud själv och hans namn och utgör utgångspunkt och grund för allt som 'Fader vår' handlar om i det följande. Tidigare menade jag att bönen Tillkomme ditt rike' är kärnpunkten i 'Fader vår', men jag har ändrat mig.

 10. tillkomme ditt rike;
Denna bön gäller det sätt på vilket Gud helgar sitt namn. Också här återspeglar sig situationen, i vilken Jesus gav modellbönen 'Fader vår'. 'Tillkomme ditt rike' gäller därför inte primärt rikets utbredande i världen, utan dess tillblivelse.

När Jesus talade detta till sina lärjungar, var Guds rike visserligen redan i funktion, ja, ända från gamla testamentets tid. Riket hade grundats av Gud av evighet, men det hade inte uppenbarats i tiden. Det skulle nu ske i och med Jesu offerdöd. Då skulle Guds rike tillkomma. Då skulle världen födas på nytt till ett rättfärdighetens rike med rättfärdiga innnebyggare. Jesus såg fram emot att få detta till stånd, därför att han älskade sin Fader och ville göra hans vilja. Ja, han såg fram mot att få offra sig själv till och med med glädje Han yppade det för lärjungarna med orden 'Om I älskaden mig, skullen I glädjas, att jag går till Fadern.' Att Guds rike skulle tillkomma var alltså i den stunden Jesu önskan och åstundan. Det var ju därför som han hade kommit.

Nu har Guds rike redan tillkommit i denna mening, och en bön om detta i form av en ren begäran är för sen. Men trots formuleringen bör vi mena något av detsamma. Vi kan i bönen lägga in vår tacksamhet över att Gud upprättar sitt rike i och med Jesu offerdöd. I princip är det ju likadant med alla delbönerna i 'Fader vår'. Vi begär inte något nytt, utan bara det som Fadern har gjort eller gör.

ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden;
Guds vilja sker alltid både i himmelen och på jorden. Vi har bara en Gud, inte två eller tre. Gud är suverän över allt som han har skapat. Allt som finns äger bestånd enbart i hans vilja. Vi ska inte döma efter vad våra jordiska ögon kan se och vårt begränsade förstånd kan fatta. Det finns mycket i Guds regemente, som han inte har uppenbarat för oss.

Det som Jesus här avser med Guds vilja är Guds för oss uppenbarade vilja, den goda vilja, det välbehag till människorna, som han visar i och med sändandet av Sonen till jorden. Gud vill att hans himmelrike ska vara verksamt till frälsning för människorna. I denna bön är det således inte fråga om att Gud skulle hjälpa människorna att göra hans vilja. Människorna strävar alltsedan syndafallet emot Guds vilja, men Gud handlar med makt efter sin vilja i sitt rike. Han tar också oss syndare i sin tjänst i sitt rike efter sin vilja och sitt behag.
Vi uttrycker i denna bön vår tacksamhet över att Gud handlar efter sin goda vilja i sitt rike - och även på jorden.

11. vårt dagliga bröd giv oss i dag;
Vi erkänner med tacksamhet i denna bön, att det är vår Fader som ger oss vad vi behöver, och att han ger oss det villigt och gärna trots att vi inte har förtjänat det.

12. och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
Här beskriver Jesus på vilket sätt Gud handlar i sitt rike. Guds rike består i den be-nådning och förlåtelse som Jesus har skaffat oss av Gud genom sitt ställföreträdande lidande och sin död för våra synder. Då vi nu har Guds förlåtelse, kan vi be om den. Om den inte hade funnits, hade det inte varit möjligt att be om den.

Denna bön betyder, att vi bekänner att vi behöver hans förlåtelse. Vi bekänner också att hans förlåtelse ger åt oss ett förlåtande sinnelag, så att vi på samma gång förlåter våra medmänniskor det som vi har ansett att de har gjort illa mot oss.

13. och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.
Denna delbön har negativ formulering i kontrast till de föregående delbönerna och har blivit en stötesten för dem som inte känner den sanna bönens karaktär. Så har skett i Bibel 2000. Denna bön har ändå samma gemensamma nämnare som de andra delbö-nerna, nämligen att vi inte ber om något nytt utan endast om vad Fadern har gjort eller gör: Såsom han helgar sitt namn, uppenbarar sitt rike, handlar efter sin vilja, ger oss vårt dagliga bröd, förlåter oss våra synder, så avstår han slutligen från att inleda oss i frestelse och istället frälsar oss från allt ont.

Vi erkänner alltså i denna sista delbön, att Gud för vår synds skull skulle ha all rätt att förgöra oss genom att utelämna oss åt frestelsen att avfalla från tron på honom, men att han för sitt namns skull frälsar oss från den Onde och världen och oss själva.

Så har vi då i 'Fader vår' en räcka av Guds handlande på basen av hans namns ära. Det ligger en kraft för tron innesluten i detta att Gud handlar med oss i nåd för sitt namns skull och inte utgående från något hos oss eller efter vad vi kan utbedja oss av honom. Vi äger allt som nämns i 'Fader vår' för hans namns skull, och i tro på detta får vi harmoniera våra tankar i bön med hans goda och fullkomliga tankar. Det är ju det som det är fråga om.


Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5
Predikningslistan - Startsidan