Föredrag hållet i Silverdalens ev. luth. församling 31 okt 2015

1. Är du beredd för himmelen?

 

Det hände sig för en tid sen, när vi var på väg till Estland och stod i kön på bilterminalen, att en av oss märkte, att hennes pass inte hade kommit med. Vad skulle vi då göra? Då var det så lyckligt, att man kunde få

ett tillfälligt pass på polisstationen, och vi hade tid över att hämta ett. Vid den händelsen var det inte fråga om liv och död, men den stund, när vi befinner oss vid gränsen till evigheten, då är det slut med allt famlande. Det som inte då har blivit gjort färdigt ifråga om vårt förhållande till vår Skapare, kan inte längre göras färdigt. Allt ska vara upprett och klart innan vi kommer till gränsstationen. Den lekamliga döden är bara en port, och den som inte är beredd före döden, blir det inte sen heller.

Vårt samvete ska i den stunden vara rent, så att vi kan stå stadigt inför Guds ansikte. Inga dolda synder eller svagheter heller får finnas hos oss. Och det gäller att inte sväva på målet. När det frågas vad man åberopar som skäl för att få komma in, måste man ha ett bestämt svar att ge. Det ska vara ett övertygande bevis, nämligen på att man är rättfärdig och helig - som Gud själv. Och man måste vara säker på det, så att man kan bekänna det öppet och uppriktigt.

Jesus sa till sina lärjungar: Om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matt. 5:20. All synd ska bort jäms med bottnen av vår själ. Hela vår livsinriktning ska vara att älska Gud över allting av hela vårt hjärta och av all vår kraft och av allt vårt förstånd, och dessutom vår nästa som oss själva.

Men nu är det ett faktum, att de som har försökt uppriktigt, har alla blivit tvungna att konstatera, att så fort de har försökt att rensa bort sin syndfullhet, så följde det alltid med en massa egenrättfärdighet, självgodhet och annat oheligt. Och sanningen är den, att det är lika med oss alla. Vi är från födelsen alltigenom gudsfrånvända och oheliga. Det hjälper inte att söka i våra egna förråd efter någonting rent. Allt är nersmutsat. Den rätta slutsatsen av detta är, att om ingen ger oss rättfärdigheten och heligheten till skänks utifrån, så förblir himlaporten stängd för oss.

Denna insikt är en mycket god början. Det är nödvändigt för oss att känna till vår hopplösa situation inför Guds helighet. Det är från den punkten som Gud börjar. Och han visar sen på en ny utväg, en som han själv har berett. Det finns nämligen en, som redan har skaffat oss den nödvändiga rättfärdigheten och heligheten: Herren Jesus Kristus. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för all tid och evighet. - Det är den läran som hela vår frälsning ligger gömd i.

Men betyder det då, att ingenting mer behöver göras? Är Jesu verk tillräckligt för att vi ska få komma till himlen? Ja, vad sjunger vi i LH 390? - Om någon mig utspörja vill min grund till salighet. Om det ej hörer mera till som man bör hava med förutom Jesu blod och sår, som man så ofta höra får. Jag svarar då: Min grund är god, den heter Jesu blod. Det är den fasta klippegrund, som evigt skall bestå. Ja, ock uti min sista stund jag vilar tryggt därpå. Och när jag hän från världen går, så sjunger jag om Jesu sår. Och Lammets blod är nyckelen till själva himmelen.

Det behövs alltså en nyckel till himmelen. Den nyckeln har också många andra namn. Herren Jesus formulerar nyckelns namn såhär: Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom, inte ska förgås utan ha evigt liv. Joh. 3:16. Genom Jesu fullbordade verk är allt klart för vår salighet.

Men det är på samma sätt i himmelriket som här i världen: man kan inte komma in ens i sitt eget hus, om man inte har nyckeln med sig. Vi ska på samma sätt som med ett pass ha himlanyckeln i bröstfickan, nära till hands. Och vi ska använda den varje dag. Om den inte är med var dag, då är den inte med alls. För vi är redan på väg.

Och tappa den inte! Den vill hela tiden slinka ur vårt grepp. Det krävs nämligen kamp för att hålla den i vårt grepp, d v s hålla fast vid tron på att Jesus har gjort allt färdigt för vår salighet. Vi måste strida mot vårt eget s k sunda förnuft och mot hela världen som säger, att det inte går för sig att ta så lätt på saken. Alla ropar med en mun, att man inte får bara tro sådär att allt är färdigt, och vårt eget köttsliga sinne håller med om det. Men till det måste vi svara bestämt med Jesu egna ord på korset: ”Det är fullbordat.

Vår kamp gäller därför just att hålla fast vid tron på detta faktum, att allt är fullbordat d v s att vi är rena och rättfärdiga genom Lammets blod och därmed färdiga att möta Gud och de heliga på andra sidan.

Det är den kampen som Herren Jesus åsyftar med orden ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten, ty många, säger jag er, ska försöka komma in men inte kunna det. ” Luk. 13:24. Den trånga porten är Jesus själv och budskapet, om att han har fullbordat allt som hör till vår salighet.

Jesus fortsätter sitt tal såhär: ”När husets Herre har stigit upp och stängt porten och ni står utanför och bultar och säger: 'Herre, öppna för oss', då ska han svara er: jag vet inte varifrån ni är, gå bort ifrån mig, alla ni som bedriver orättfärdighet!”

Porten är som sagt Jesus själv och hans ord ”Det är fullbordat”. Via de orden ska man gå in – genom att ta till sig dem och tro dem. Jesus kallar de orden för den rätta tiden att gå in. - Tidsbegreppet använd i bibeln ofta inte som tid i vår mening, utan som uttryck för en situation. Gå alltså in genom Jesusporten innan du själv hinner lägga till några egna gärningar. Så snart du lägger till något utöver det i Kristus fullbordade, så är himladörren redan stängd för dig.

Med att gå in för sent genom porten menar Jesus att inte tro på det som redan är fullbordat, utan 'försöka komma in i himlen på något annat sätt'. När han med orden om det fullbordade öppnade himlen åt oss, då stängde han med samma ord porten för alla som kommer senare d v s för dem som inte nöjer sig med att Herren Jesus redan har gjort allt. Det är för sent att bulta på utifrån - med egna krafter, med egen fromhet, egen gudsfruktan, egen syndaånger, egen tro och annat liknande. Att göra så kallar Jesus här för att bedriva orättfärdighet.

Motsatsen till att bedriva orättfärdighet är då att öva rättfärdighet. Och det gör man då man litar på orden 'det är fullbordat'. Och det gör man så, att man räknar sig själv som rättfärdig och helig på grund av det som Jesus har fullbordat. På samma sätt som vi inte ska lägga några egna gärningar till det fullbordade, så ska vi inte heller ta bort någonting därifrån. Eftersom han har gjort oss rättfärdiga och heliga i sig själv, så ska också vi anse oss vara det och bekänna det.

Vi ska alltså erkänna och bekänna var stund, här och nu, både för oss själva och inför Gud och alla människor, att Herren Jesus har fullbordat allt angående vår rätt till himmel och salighet, vilket betyder, att vi redan är rättfärdiga och heliga inför Gud genom Jesu offergärning.

Vår gode vän och predikant Bror-Erik Wikström har berättat om en äldre man, som låg sjuk och snart skulle dö. Då denne uppenbarligen inte hade levt sitt liv som Guds bästa barn, undrade hans hustru om han skulle komma till himmelen när han dör. Efter ett ögonblick hördes ett stillsamt svar från kammaren, där mannen låg: ”Han har lovat mig det.” Jesus har lovat det. Det är löftet som gäller för oss alla att ta fasta på och tro och bekänna: Det är fullbordat. Det är bara att hålla till godo. Den som inte accepterar den färdiga gåvan, kommer för sent med sina tillägg.

Många blir snart trötta på detta ämne och vill gå vidare. Men det är så med Jesusporten in till himmelriket, att man inte bara går in och sen vidare till något annat. Eftersom porten är Jesus själv, kan vi inte gå vidare därifrån. Det skulle ju betyda bort från honom och bort från himlens salighet. Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden ska vara vår dagliga själaföda under jordevandringen.

Vi människor har svårt att fatta det som är så enkelt. Därför har Gud beskrivit sitt frälsningsverk på olika sätt, så att vi också förståndsmässigt ska få stöd åt vår tro på det fullbordade. Nu vill jag ta fram några viktiga avsnitt ifråga om frälsningsverket. Det första är Jesu dop.

Det fanns ingen annan möjlighet för Guds Son att frälsa oss än att först bli ett med oss, så att våra synder blev hans synder. Han måste bli 'gjord till synd för oss', som det kallas i 2 Kor. 5:21. Det räckte inte med att blev en människa. På det sättet blev han en ibland oss, men inte därmed ett med oss.

Han måste bli ett med oss, för att sedan kunna säga: ”När jag led under synden, då led också alla människorna, och när jag dog, då dog alla med mig och när jag uppstod rättfärdig, då uppstod också alla människorna rättfärdiga med mig.” De här tankegångarna känner vi igen från Paulus brev t ex ”En har dött för alla, alltså har de alla dött.” 2 Kor. 5:14.

Jesus måste åta sig att vara ett med hela mänskligheten och bli tilldömd vårt syndastraff. Och det måste ske offentligt i vittnens närvaro. Denna nödvändiga akt försiggick vid Jordanfloden, där Johannes Döparen var verksam. Jesus gick alltså dit och begärde att bli döpt av honom.

Men nu var det så, att till den dopseremonin hörde också syndabekännelse. Det står i Matt. 3:6, att folket kom ut till Johannes och bekände sina synder och blev döpta av honom. Men Jesus som Guds helige och rättfärdige Son hade ju inga synder att bekänna. Och Johannes visste, att Jesus var rättfärdig och inte hade några synder. Därför vägrade Johannes först att döpa honom. Men Jesus sa då några betydelsefulla ord till honom:
”Låt det ske, ty vi måste uppfylla all rättfärdighet.”

Jesus avsåg inte bara uppfyllandet av en formell rättfärdighet, och han menade inte vi i betydelsen han själv och Johannes. Med 'vi' menade han sig själv tillsammans med Fadern och Anden, d v s hela den treeniga gudomen. Och dessa tre skulle uppfylla alla människors rättfärdighet, börjandes med att Sonen döptes till ett med oss syndare.

Det förekommer rätt sällan i Bibeln, att Gud talar om sig själv i vi-form, bara vid stora händelser. I samband med vår skapelse sa han: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” 1 Mos. 1:26. Och sedan sade han efter vårt syndafall: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont.” 1 Mos. 3:22. Och så här vid Jesu dop: ”Vi måste uppfylla all rättfärdighet.”

Vi människor duger inte till att uppfylla vår egen rättfärdighet. Gud måste göra det. Och inte bara Sonen ensam, utan det måste ske med gudomens alla tre personer inblandade, Fadern, Sonen och Anden. Orden om att Gud skulle uppfylla all rättfärdighet för oss gick i uppfyllelse cirka tre år senare, när Jesus sa ”Det är fullbordat”. Därmed får vi dra ett streck över alla tillägg från vår sida. Vi är redan frälsta i det som Gud har gjort för oss och med oss i Sonen. Och genom tron på detta åtnjuter vi redan evigt liv och den himmelska världens välsignelser.

Uppgiften att göra oss människor rättfärdiga hade nu börjat med att Jesus genom Johannesdopet erkände sig som syndare. Han bekände alltså våra synder som sina egna synder. Och det gjorde han inte bara för sig själv eller för några vittnen, utan inför Gud. Också om det var så, att han inte uttalade någonting högt, så var själva dopakten i och för sig en syndabekännelse.

Denna juridiska akt vid Jordanfloden försiggick på allra högsta nivå. Gud Fader lät sin röst höras: ”Denne är min älskade Son, i dig har jag min glädje.” Luk. 3:22. Och Anden, gudomens tredje person, sänkte sig ned över Sonen i en duvas skepnad och blev kvar över honom.

Från den stunden var Guds Son ett med oss, inte längre bara som människa utan nu också som syndare. Han representerade oss alla inför Gud, och vi var representerade i hans person genom våra synder, som han bar i sin kropp. Och Gud själv, som högste domare, godkände Jesu syndabekännelse. Ja, Fadern uttryckte vid tillfället till och med sin glädje över att Sonen åtog sig uppdraget att vara vår syndabärare: ”I dig har jag min glädje.”

Alltifrån denna seremoni låg hela världens synder på Jesus. Jesaja skriver: All vår skuld lade Herren på honom. Jes. 53:6. Alltifrån sitt dop till ett med oss räknar Herren med denna enhet helt konkret. Det framgår t ex av hans ord till fariséerna och de skriftlärda, när han läxar upp dem för deras skrymteri. Över er ska komma allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, från den rättfärdige Abels blod till Sakarias', Barakias sons blod, honom som ni mördade mellan templet och altaret. Amen säger jag er. Allt detta skall komma över det här släktet.”

Jesus sa 'över det här släktet'. Alltså över vårt gemensamma i synd fallna och onda släkte. - Men skulle inte vi då förgås under Guds vrede? - Jovisst, men nu hade Jesus genom dopet blivit ett med oss – för att bära och sona allt det onda, som han räknade upp för fariséerna och de skriftlärda. Straffet kom över oss - men i Jesu person.

Den första och direkta följden av Jesu gemenskap med oss blev den, att när han dog, då dog också vi – enligt Guds egen juridik. Och då ströks alla våra synder ut ur vårt skuldregister hos Gud. Den andra och lika direkta följden av Jesu enhet med oss, var att den rättfärdighet, som Jesus genom syndernas sonande gick in i, gick också vi in i – eftersom vi alltjämt var ett med honom.

När Gud Fader nu ser på oss, då ser han oss i sin Son. Det har han gjort ända sen Jesus döptes vid Jordan. Då vilade Guds vrede på Jesus, eftersom vi med våra synder var lagda på honom. Men nu efter Jesu död och uppståndelse ser han oss som rättfärdiggjorda i honom.

Men allt som ska gälla inför Gud som äkta och sant, måste prövas. Därför måste det prövas, huruvida dopet vid Jordan hade haft åsyftad verkan. Gud själv behövde inget sådant bevis, men vi människor behöver det. Frågan lyder: Var det nu verkligen så, att Jesus efter sitt dop bar på våra synder? Eller hade dopet vid Jordan varit bara en symbolisk ritual? Gud gav nu djävulen i uppgift att bevisa, att Jesus verkligen hade tagit på sig rollen av syndare i vårt ställe.

Djävulen försitter naturligtvis aldrig en möjlighet att fresta syndare till avfall från troheten mot Gud. Han anföll Jesus så gott han kunde. Det var ju en syndare som han hade framför sig, och han visste, att de som inte är väl beredda, får han på fall. Men Herren Jesus var beredd och beväpnad med Guds ord, detsamma som också vi bör använda vid djävulens anfall. Och Jesus vann kampen.

Nu var det bevisat för alla och envar, att Jesus dels hade tagit på sig våra synder och dels, att han bestod provet. Och eftersom han hade blivit döpt till ett med oss, så var hans seger över frestaren en seger också för oss. Vi brukar tänka, att hans seger över frestaren inte angår oss direkt, utan bara är ett bevis på att han är mäktigare än djävulen. Men det var på grund av oss i Jesu person som Gud utsatte honom för frestelse. Vi människor kan nämligen inte själv hålla stånd mot någon enda frestelse. I de fall då vi inte faller för frestelsen, är det Gud som genom sin Ande och sitt ord bevarar oss därifrån.

I och med Jesu dop till syndabärare var nu grundförutsättningen för projektet klar. Jesus var invigd för uppdraget. Men nu var det så, att Jesus måste sättas i samband med allt som stod skrivet i Skrifterna. Det måste konstateras vid ett domstolsförfarande, att han var den i skrifterna omtalade Guds Helige eller Messias. Han måste med andra ord sättas in i ämbetet. För det ändamålet valde Jesus ut tre vittnen. Enligt biblisk ordning skulle vittnena vara två eller tre. ”Vad två människor vittnar är giltigt.” Joh. 8:17.

Vi läser från Matteus 17: Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem: Hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Och se, Mose och Elias visade sig för dem, och de samtalade med honom. Matt. 17:2.

Jesus lyste redan då av det ämbete som han skulle invigas till. På grund av sin uppgift att göra oss rättfärdiga genom sin offerdöd kallas han rättfärdighetens sol, och den solens strålar är lika med evangeliet, budskapet om syndernas förlåtelse genom hans blod.
Mose var närvarande som representant för Guds lag, den lag som vi överträder, men som Jesus skulle fullborda i vårt ställe. Elia var där som representant för profeterna. Profeterna hade vittnat om på vilket sätt Jesus skulle sona våra överträdelser. Och det som Mose och Elia representerade, var just Jesu ämbetes innehåll.

Men vad talade dessa två med Jesus om? Av Petrus' ord ”Herre, här är oss gott att vara” kan vi förstå, att det måste ha rått en stämning av frid. En sådan frid uppstår just genom Jesu frälsaruppgift, att försona oss med vår Skapare. De samtalade alltså om Jesu uppgift. Det måste ha varit en enastående upplevelse för Mose och Elia att i den stunden få konstatera att han, som de hade profeterat om för många hundra år sen, nu var där och redo att gå in i uppgiften.

Det berättas, att ett lysande moln sänkte sig ner över dem, och en röst ur molnet sade: ”Denne är min Son, den älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” Det var Gud Fader som i egenskap av högste domare uttalade sig. Molnet hade en viktig funktion i sammanhanget. Moln är Guds särskilda uttryck i bibeln för nåden och barmhärtigheten mot oss genom Sonen. I Ordspråksboken står det, att 'Guds välvilja är som ett moln med vårregn.' Ords. 16:15

Vi behöver detta moln som skydd, när vi befinner oss i Guds närhet. Det fick israeliterna erfara. Genom eld och stort dunder och basunljud gav Gud tillkänna att han befann sig i folkets närhet på Sinai berg. För att skydda folket för sig själv lät han en molnsky omge berget. 2 Mos. 20:18-20. Med molnskyn som bild visar Gud oss hur nåden i Kristus skyddar oss syndare mot hans helighet och vrede över synden. Israeliterna hade under sin ökenvandring ett moln som skydd för den heta ökensolen, också det en bild av Kristi nåd som skydd mot Guds vrede.

Men detta barmhärtighetens moln skiljer ändå inte oss från Gud. Gud talar genom molnet, så som han gjorde också här vid tillfället på berget. Och varför han talar genom detta barmhärtighetens moln står beskrivet i andra Moseboken: 'Herren sade till Mose: "Se, jag ska komma till dig i ett tjockt moln för att folket ska höra när jag talar med dig och sedan för alltid tro på dig." 2 Mos. 19:9. Detta är en direkt illustration av hur Gud låter oss höra sin röst genom evangeliet, för att vi ska tro på Herren Jesus. På något annat sätt än genom evangeliet kan vi varken tala med Gud, se honom eller komma honom nära.

Uppenbarelsetältet, som israeliterna enligt Guds förordning hade med sig under ökenvandringen, var en plats för Guds närvaro, och att gå in där utan skydd var livsfarligt för folket. Därför hade Gud ordnat med ett skydd. 'Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet och Herren talade med Mose.' 2 Mos. 33:9. Mose själv kunde gå in i tältet utan skydd och tala där med Gud, eftersom han var en förebild till Herren Jesus.

Ordet moln är också en av de bibliska nycklar, som man behöver för att förstå Uppenbarelsebokens innehåll. Ett exempel från kapitel 10: Johannes såg i sin syn en väldig ängel komma ner från himlen klädd i ett moln. Upp 10:1. Det är fråga om Jesus, som är klädd i barmhärtighetens moln.

Vid tillfället på berget illustrerade Gud Jesu ämbete - just med molnet. Jesus skulle genom sin uppgift framskaffa detta nådens skydd mellan Gud och oss – det som Gud otaliga gånger hade talat om under den gammaltestamentliga tiden och kallat moln, molnsky eller molnstod. Molnet lade sig nu symboliskt mellan lärjungarna och Gud. Och Gud lät sin röst höras genom molnet. Betydelsen är uppenbar: Eftersom ingen kan se Gud och leva, så måste vi i stället höra hans röst genom evangeliets moln. Molnet lyste också, likasom evangeliet upplyser vägen till Gud.

Herren Jesus såg efter detta tillfälle ständigt framåt mot den dag, då han skulle gå in i lidandet under Guds vrede för vår synds skull, den som han bar i sin kropp. Ibland tänkte han med ängslan på den stunden och ville ofta tala med Fadern i enskildhet. Han var ju också en människa samtidigt som han var Gud. Och vem annan skulle han tala med om detta än med sin Fader i himmelen? Han var ensam bland alla människor.

Men han ryggade inte tillbaka, utan utstod allt lidande tålmodigt. Profeten Jesaja skriver om honom: Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. Jes. 53:7.

Under allt detta var vi representerade i honom, inte som medhjälpare eller som deltagande vänner utan som syndare och ogärningsmän, vilkas straff han led. När han sedan till sist utropade ”Det är fullbordat”, Joh. 19:30, då hade han utstått hela vårt syndastraff. Och likasom han nu var fri från syndaskulden, så var också vi fria från den i och med honom.

Gud Fader gav sedan på tredje dagen därefter sitt domsutslag angående giltigheten av betalningen för syndaskulden. Genom att uppväcka Sonen från de döda bekräftade han då, att denne hade fullgjort verket utan anmärkning. Därmed bekräftade han också att även vi var gjorda rättfärdiga i och genom Sonen. Våra synder fanns nämligen inte mera till. Sonen hade gjort det som Johannes Döparen hade sagt: ”Se, Guds Lamm som tar bort världens synder.” Joh. 1:29. Synderna är för alltid borttagna. Det ska inte ske senare. De kan visserligen trycka våra oupplysta samveten, men inför Gud finns de inte.

Så skedde det som aposteln uttrycker med orden ”Han utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdighets skull”. Rom. 4:25. Han dog, därför att våra synder låg på honom, och han uppväcktes, därför att vi var rättfärdiggjorda genom honom. Formuleringen i vår bibel 'för vår rättfärdiggörelses skull' vilseleder oss lätt till något som skulle ske senare. Vår vän Martin Luther har i sin bibel orden 'um unserer gerechtigkeit willen', för vår rättfärdighets skull. Det finns en viktig överensstämmelse mellan meningens båda delar: utlämnad för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdighets skull. Eller med andra ord: utgiven för att vi var syndare och uppväckt för att vi var gjorda rättfärdiga.

Så sjunger vi också i sången 64 i LH. ”Rättfärdig blev världen i Frälsarens blod, som skulden gjort god. Rättfärdigförklarad när Jesus uppstod.” Det är vår räddning att Kristus blev ett med oss vid Jordan och att Gud Fader nu ser oss som rättfärdiga i honom.

Enligt Guds juridik, som är olik vår jordiska, ser han oss också som uppståndna till liv med Kristus i hans uppståndelse. Så skriver nämligen profeten Hosea om vår enhet med Kristus, både i hans lidande och i hans uppståndelse: ”Kom låt oss vända om till Herren, ty han har rivit oss, (nämligen dödat oss med Kristus på korset), men han skall också hela oss. Han skall om två dagar göra oss levande, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi får leva inför hans ansikte.” Hos. 6:1-2.

Vi får nu leva var dag inför Herrens ansikte. Hans ansikte är vänligt, fullt av nåd och förlåtelse. Vi får tro på vår rättfärdighet och helighet i Kristus och vara förvissade om Gud Faders välsignelse genom honom. Att vi gör så, är Guds vilja. Trots att vår rättfärdighet och helighet finns bara i Kristus, och inte i oss, så är hans rättfärdighet och helighet inte alls skild från oss, utan vi äger hans rättfärdighet och helighet lika mycket som han, eftersom han aldrig har avsagt sig sin enhet med oss. Vi är alltjämt representerade i honom. Såsom han är godkänd av Fadern i himmelen, så är också vi godkända av Fadern som ägande Kristi rättfärdighet.

Detta är Guds sanning, som han vill att vi ska tro - utan egna tillagda villkor. Och den som tror det, är beredd för himlen, ja, vi är redan innanför himlaporten – eftersom Kristus redan har fört oss in dit genom sitt blod och sin uppståndelse från de döda. Och detta får vi – och bör vi - utan vidare åtnjuta genom att tro det.

Tack, himmelske Fader, att du har frälst oss från våra synder och gett oss rättfärdigheten genom Jesus Kristus. Ge oss din Andes nåd till att tro det och hålla fast vid det! Amen.