Den gudfruktige och de ogudaktiga Ps. 73:2-28

Psalmisten Asaf skriver:

Jag var nära att stappla med mina fötter, mina steg var nära att slinta,
ty jag avundades de övermodiga, när jag såg att det gick de ogudaktiga väl.
När jag försökte förstå detta, då tycktes det mig alltför svårt,
till dess att jag gick in i Guds helgedom och insåg hur det går dem till slut.
Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand.
Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära.
Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden.
Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Ty de som är fjärran ifrån dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig.
Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, Herren,
för att kunna tala om alla dina gärningar.

 

Psalmisten hade stött på ett problem, som han inte själv kunde lösa. Han såg hur det gick väl i det jordiska livet för ogudaktiga människor. Deras rikedomar bara växte trots att de uppförde sig fräckt och övermodigt. Hur kan det gå så väl i händer för ogudaktiga? Gud är ju inte orättvis. Varför tillåter han då sådant? Borde han inte främst se till sina trogna? Problemet blev nästan övermäktigt för Asaf. Han var nära att lida skeppsbrott i tron, om inte Herren hade undervisat honom. "...till dess att jag gick in i Guds helgedom och insåg hur det går dem till slut." skriver han.

Asaf gjorde det enda rätta han gick till de heliga skrifterna som fanns i templet och fick ljus över sin fråga. Gud är verkligen inte orättvis, som det kan se ut för våra jordiska ögon. Det kan bara ta tid innan hans domar över de ogudaktiga går i uppfyllelse. Att Guds trogna får lida mycket i denna världen är inget straff från Guds sida utan hans sätt att fostra sina egna, så att de kan fungera som hans redskap i världen. Denna fostran är rent av ett bevis på att vi är hans egna barn och att han älskar oss. Genom fostran och undervisning i sitt ord gör han oss skickliga för de uppgifter som han ger oss.

Det finns religiöst folk som far vilse i denna sak och menar att det hör till, att de sant troende ska få lycka och välgång också i jordisk måtto, få god ekonomi och bli befriade från alla sjukdomar och sorger. Men så handlar inte Gud med sina egna. Vi behöver Guds aga i kombination med hans undervisning. Han frälsar oss inte från lidande utan använder lidandet till vårt bästa och för oss igenom det. Visst hör han våra böner, men vissa saker, som endast han känner till på förhand, behöver vi gå igenom, för att vi ska kunna fungera som hans redskap här i tiden.

Asaf var glad för att Herren hade bevarat honom i tron via de heliga skrifterna i templet. Han visste att han själv skulle ha farit vilse om inte Herren hade lett honom. Den hjälp Herren hade gett honom blev för honom ett tecken på Herrens trofasthet. Asaf blev nu viss om att Herren också framdeles skulle komma att bevara honom hos sig d v s i tron på Guds rättvisa och rättfärdighet - i motsats till dem, som far vilse i egna funderingar.

Jag är alltid hos dig, jag är redan nu och kommer alltid att vara hos dig - genom att du håller mig i min högra hand. Den högra handen är den med vilken man enligt biblisk tradition godkänner och välsignar. När Gud håller någon i sin högra hand eller placerar någon på sin högra sida, då är den välsignad av honom. Att Jesus for upp till himmelen och satte sig på Faderns högra sida är ett uttryck för att Fadern hade till fullo godkänt hans verk. Asaf använder här samma symbolik: Att Gud håller Asaf vid Asafs högra hand betyder att Gud ser till att Asaf alltid har Gud till sin vän och beskyddare. Och på vilket sätt Gud ser till det, säger Asaf med följande ord:

Du leder mig med ditt råd. Gud leder oss alltid med sitt ord, inte via våra egna funderingar, inte via mänsklig forskning, utan med sitt direkta ord. Du leder mig med ditt råd. Vi brukar tala om Guds frälsningsråd eller hans plan att frälsa oss genom Jesu försoningsverk. Det rådet var ett fast Guds löfte på Asafs tid och nu är det fullbordat. Det är detsamma som evangeliet om våra synders förlåtelse genom Jesu död och uppståndelse för oss - det enda som leder oss rätt och håller oss kvar i tron hos Gud.

Asaf tillägger: Och du tar sedan emot mig med ära. Efter att under vårt jordeliv ha lett oss i tron av ren nåd och barmhärtighet, låter Gud sedan sin barmhärtighet vila över oss, så att han av ren nåd tar upp oss i ära. Den äran kommer sig inte av något som vi människor har åstadkommit, utan vi har del i den ära som Herren Jesus har vunnit. Gud har i dopet upptagit oss i Jesu och sin gemenskap och så upphöjt oss i den ära och härlighet som Jesu verk för oss innebär. De starka som försöker klara sig själv i andligt avseende blir utan ära, men de svaga och uppgivna upphöjer Gud i ära med Jesus Kristus.

Asaf är överväldigad av hur stor nåd Gud bevisar mot honom. Vem har jag i himlen utom dig! Om inte han skulle ha varit min hjälp och frälsare, skulle himmelen ha varit stängd för mig. Men han har tagit sig an min sak och öppnat dörren för mig. Han är nu där som min försvarare. Att ha Herren Gud som sin försvarare är en så stor sak, att ingenting på jorden kan jämföras med det.

När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.

Asaf avundas inte längre de ogudaktigas välgång på jorden. Låt dem må väl här i världen! Deras liv får ändå till sist ett olyckligt slut. Ty de som är fjärran ifrån dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig.

Gud har kommit oss människor nära i sin Son Jesus Kristus. Han har kommit oss så nära, att han har gjort sig till ett med oss. Det hände när han lät sig döpas till syndare av Johannes vid Jordanfloden. Efter den seremonin var han ett med oss i sitt lidande och död och uppståndelse från de döda. I hans person har vi utan smärta sluppit vår syndaskuld och uppstått med honom rättfärdiggjorda. Dessutom har Gud upptagit oss personligen i sin gemenskap genom att låta döpa oss till sitt namn. Vårt namn är härefter Guds egen, hans söner och döttrar. Så nära har Gud kommit oss. En sådan nåd kan man inte ostraffat förakta. Det är att svika sin välgörare.

Asaf hade funnit lyckan i att vara i Guds närhet och skriver: Att vara i Guds närhet är lycka för mig.

Den som en gång har lärt känna Herren Gud genom evangeliet om de välgärningar som han har gjort mot oss, vet efter det var det är tryggast att vistas. Man vill förbli i hans närhet, i hans ord, och ständigt påminna sig om hans kärlek och omsorg. I alla svåra situationer, som vi kommer i under jordelivet, vet vi vart vi ska fly. Asaf vet det:

Jag tar min tillflykt till Herren, Herren, för att kunna tala om alla dina gärningar. När Asaf är hos Herren i hans ord, blir hans lycka på grund av Herrens namn så stor för honom, att han vill dela med sig. Och för att kunna tala rätt om Herrens gärningar behöver han ständigt återkomma till Herren och få sin tro förnyad och vidgad. Asaf är lycklig i dubbel måtto: dels för att han får vara i Herrens närhet och dels för att han får berätta för andra om Herrens välgärningar.

Den gemenskap som man får erfara med andra, som också har lärt känna Herren och som därför kan förstå vad man talar om, är en himmelsk lycka här på jorden. Därför uppmanas vi också på många ställen i psalmernas bok att just tala om Herrens välgärningar - både till uppmuntran för oss själva och till liv för andra.